Det moderna livet saknar sammanhang?

Jag tycker det är intressant att läsa om alla möjliga problem folk skriver om här på Flashback och om man skulle sammanfatta allt så känns det som om folks liv saknar större sammanhang. Det är som om vi fastnar i en evig Rumspringa.

Utan ett riktigt hem och syfte så blir man svag mentalt för oavsett om man blir ensam eller man stöter på motgångar så ska man ha sitt "jobb" framför sig och sitt liv att leva. De yngre i samhället verkar bara ha lite hobbies att pyssla med och något fotbollslag de håller på.

Har jag en poäng?

Visst kan det vara berikande att ta del av andras betraktelser i ämnet, samtidigt som jag tar allt som är skrivet på forumet med en rejäl nypa salt.

Min tolkning är att mellan raderna finner jag begreppet ''stabilitet'' vilket betyder att det inte svajar, att det finns en sorts grund i tillvaron som varar lite likt ett stort stenblock.

Många har ju en tillräckligt bra lön för att betala hyran eller lånet samt att unna sig saker emellanåt, men är man lite djupare som person kanske man finner en viss meningslöshet i den sekulära materialistiska tillvaron vi lever i.

Ponera att vi har en helt vanlig person som bor i en helt vanlig bostadsrätt. Personen ifråga har ett normalt 7-16 jobb som varar måndag-fredag och semester precis som alla andra. Lön enligt kollektivavtal.

Man kan unna sig att gå ut på restaurang och äta, men vad fyller det för högre syfte? Det kanske är spännande att göra ett antal gånger men sen blir det kanske tråkigt? lördagsgodis? det fyller sockerabstinensen. Gå till gymmet? för att inte bli en tjockis och hålla sig i form. Vart finns djupet i det hela? Det är en del unga som tänker så också.

Ju mer man ifrågasätter och undrar, ju fler frågorna blir upplever jag. Gör du?

Ja, det tycker jag att du har.

Dessutom tänker jag att dagens historielöshet och brist på att värna traditioner och ritualer som knyter oss samman med tidigare generationer, och tidigare kunde förväntas göra detsamma med framtida, gör den moderna mannen håglös och hopplös på ett sätt som världen aldrig tidigare vare sig skådat eller varit med om.

Absolut, tacka postmodernismen, kulturmarxismen och socialkostruktivismen för det....

Det är inget fel på det ’moderna’ livet eller ’dagens’ samhälle. En av livets former är att klaga och den tid eller de omständigheter som detta liv befinner sig i har inget med klagandet att göra. Förstår mig inte på folk som klagar på ’dagens’ blablabla. Livets form är att klaga och tro att en förändring av omständigheterna ska tysta det.

Skulle du säga detsamma om t.ex. politiker som diskuterar brottslighet? De klagar bara, det finns inga problem med dagens samhälle. Det låter bara som att du använder ordet "klaga" för att förminska diskussionen som du finner obekväm.

Rumspringa påminner om begreppet liminalitet.

Man kanske kan säga att många människor idag lider av anomi, vilket är en följd av en misslyckad rite de passage.

Syftet är väl att uppfylla något sorts ideal. Gå till gymmet för att se ut som den perfekta mannen men när man analyserar våra hjältar i filmer och böcker så är det ju vad de gör som är idealet, inte hur de klär sig, ser ut osv.

Jag sitter och leker med tanken hur man idag skulle kunna kombinera dåtidens traditioner och gemenskap med dagens trygghet och bekvämlighet men det är helt blankt. Allt är som satt i system redan. Jag tror jag kan hitta ett sätt att leva med det här men jag är inte säker på att alla kommer kunna göra det.

Jag tror de flesta utom möjligen en större andel unga har det som ideal. De flesta jag ser på gymmet är helt vanliga människor utan något att skryta med muskelmässigt, jag själv inkluderad.

Intressant betraktelse i övrigt. Jag måste nog säga att kläder betyder en hel för människor och fungerar som en sorts uttrycksmönster för att demonstrera vilken typ av person man egentligen är. Har du på dig chinos, en välstruken skjorta som passar, ett skärp som sitter fint, parfym och en bra deodorant och pratar med ett fylligt språk kanske du vill demonstrera att du är smart och 'lyckad i livet'

Sen finns det säkert olika dimensioner av detta. I vissa sociala skikt är det olika attribut och drag som bidrar till att man ses som lyckad och proper, samtidigt om man tittar på samhället i stort upplever jag det så.

Om du tittar på en industri i Grums eller en rivningsfirma är det andra attribut som kan ses som lyckade.

Är du trädgårdsarbetare är det kanske att du är en kunnig trädgårdsmästare med passion för dig yrke, att du innehar mycket certifikat, då ser trädgårdsintresserade dig som en mycket lyckad människa.

Jag tror en hel del har att göra med jobbet när det gäller människor som knappt känner en, och om det är positivt eller negativt kan man debattera.

Däremot är själva utgångspunkten om det har sammanhang eller inte, om dessa liv har någon menig och för att svara på det kan det bero på.

Om vi ser killen med kläderna kanske det är den typen av person han verkligen är, att det inte är för att andra har dessa utan för att han verkligen känner sig som sig själv så. Då ger väl det ett sorts sammanhang där han kan få bekräftelse och må bra?

Samma med trädgårdsarbetaren? Han kan få bekräftelse för någon han är och något han gillar. Ytligt sätt är det så, men om vi går lite djupare kanske det är annorlunda?

Precis. Om man läser några antika författare märker man snabbt att folk i Rom för 2000 år sedan eller Grekland för 3000 år sedan var i princip som de är idag. Det har absolut inte med något samhälle att göra.

Jag börjar tro att det är bäst att se på detta sammanhang, som egentligen bara är ett annat ord för syfte/mening, som separat från samhället (Lagar, regler, sociala normer, det svenska kollektivet osv).

Kanske är det ett fel från början att man försöker hitta någonting spirituellt i ett system som bara är till för att hålla folk vid liv och se till så vi inte dödar varandra. Lösningen kanske finns i individualismen och allt som är en produkt av massan bör man undvika och ignorera.