Vilken kom först, livet eller döden?

I min värld kan kan översätta döden till icke-existens. Så lever man inte så är man per automatik död. Du får gärna förklara hur du resonerar. Intressant att ta del av andras tankar gällande detta.

Döden var här först
Glömskan segrar tillslut
Mörkret födde ljuset, vad mer vill du veta?

Jag ser minst ett tillstånd till, det som aldrig existerat men som av någon anledning dykt upp.

Ting som man aldrig berörts av kommer man aldrig sakna.
Död har en potentiell sorg som icke-existentiella inte har.

Varken livet eller döden kom först.
De är olika sidor av samma mynt.

Ja det har jag förstått för länge sedan. Självklart är man död innan man börjar finnas.

Så att dö igen och återgå till det normala är givetvis naturligt.

https://www.youtube.com/watch?v=8CXhYAiPIZY Divine moments of truth

Jag är nog innne på lite samma linje jag.

En fråga är just huruvida liv och död är så tydligt korrelerande, jämfört med födsel och död.

Och födsel och död kanske inte bara måste utgöra en början respektive ett slut, mer än att orden representerar brytpunkter.

Ett ego, det vill säga ett medvetande i våran traditionella bemärkelse, med en relativt innesluten och separerad känsla av sig självt som något konkret, kan man ju se som ett uttryck för liv. Och det kan såklart ha en början och ett slut för och i den form som det främst har som referenspunkt för att relatera till allt det kan förnimma. Men vad är det som utgör vad som är levande och inte i grunden, och vad som inte bara är levande, utan också kan uppleva och reflektera över sig självt, i förhållande till sin omgivning?

Ego är en skapad ordning ur kaos, med känslan av något bestående medelst inramning och kontinuitet, förmågan till att föreställa sig dåtid och framtid, och att kunna förhålla sig till det som utgör det tydligaste bärandet till egot som något avskilt från sim omgivning, om begreppet ska förutsätta något mått av självdistans mer än att bara reagera utan kontemplation. Sen kanske processen vad gäller förnimmelsen är helt och hållet deterministisk ändå, men den är i vart fall där.

Något finns, och därav kan jag nog aldrig föreställa mig ingenting, vad gäller upplevelsen. För om någonting finns, på den mest grundläggande nivå man kan tänka sig, så borde rimligtvis hela konceptet med "ingenting" fallera. Det verkar lika dödfött som att försöka dividera med noll, då noll är ett, vad jag förstått, arbiträrt koncept. Eller att jämföra något kvalitativt kontra något kvantitativt. Tanken på att det ego som utgör min kontinuitet från min vinkel kommer att gå igenom den relativt tydliga brytpunkten av att kroppen dör är alltså inget jag har några större problem med på en intellektuell nivå. Det är bara en på vissa sätt mer tydlig del av en ständig övergång från något, till något annat. Men det behöver på intet sätt vara synonymt med att vara lika tillfreds med döden vad gäller den känslomässiga förankringen. För egot känner ju främst bara till just sig självt.

Men egot är ju för den delen inte bara en ordning i ett kaos, utan också en mindre ordning i en större sådan. Begreppet kaos representerar väl främst något som vi inte kan förutsäga, och det är väl inget som sker utan orsak. Eller jo, om man frågar vissa filosofer, eller till och med fysiker, så går det också att fundera kring. Men då kommer vi enligt mig in på idéer där man godtar att något kan vara obundet i förhållande till något annat från eller åt åtminstone ett håll.

Och om vi så lever i en simulation, kan vår värld då egentigen sägas vara icke fysisk? Den måste väl även isåfall ändå ha sin grund i något?

Det existerade något innan du föddes. Elektroner, atomer, protoner, [tomrum?], osv. Det var dom här partiklarna som gjorde att du föddes. För det var dom som skapade jorden, alla andra planeterna och solarna, sen var väl gravitation också med i ekvationen.

Så kan man kalla det för döden vart du hamnar och/eller var du var innan du föddes? Det är svårt att säga hur det är. Vilket kom först och vad döden är.

Men vi alla arter på jorden görs av samma deg. Och tiden, den är relativ, men hypotetiskt alltid aktiv.

Men före de "dök upp" vad var de då? De existerade inte eller hur? Jag har svårt att se skillnaden bara mellan döden och icke-existens.


Sorg för de efterlevande ja, men för den döde lär det ju knappast finnas någon sorg.

Döden finns inte: livet går i cyklar där påbörjan av en ny fas kallas för död/födelse