Olof Lagercrantz som #metoo-kandidat? (Och annat skvaller om honom)

Håller inte med. Strindberg var alltid fullt medveten om de egna erotiska komplexen, och reflekterade över och analyserade dem, med brutal ärlighet och självinsikt. Han reproducerade aldrig det där madonna-snacket annat än på slutet när han börjat bli senil. ("Senil" givetvis inte i medicinsk bemärkelse, utan bara i det att hans fantasi förlorade en del i virilitet och skärpa.)

Lagercrantz låter ju dock tex i citatet nedan som närmast äckligt sentimental, och just omedveten om hur löjlig han låter:


Shit, alltså. Då föredrar jag FB-stilen med snack om FB-dasar och tagandet i tvåan.

Men ok, jag har inte läst mycket av Lagercrantz. Tycker dock hans båda Strindbergböcker ger intrycket av att han inte hade djup och sensibilitet nog för att förstå Strindberg som sexuell varelse.

Sen drog knappast alla män till prostituerade bara för att det var mer utspritt. En sån som Mozart gjorde det tex inte. Söderberg? Var inte han ärlig nog för att berätta om han gjort det? Eller kanske han också gjort det (alltså skrivit om det). Länge sen jag läste.

För mig är det oklart. Stina Otterberg skriver väl i sin avhandling om Lagercrantz att det rörde sig om en verklig (fysisk) kärleksaffär och Nordin följer henne i sin biografi över Stolpe. Sven Stolpes dagböcker är försvunna, kanske förstörda men knappast av honom själv för Teddy Brunius nämner "buntar av dagböcker" bland det material som Stolpe lämnat kvar efter sig och som skulle överlämnas till Uppsala universitets arkiv. Tidslinjerna är också oklara, kanske innebar kontakten ett ursprungligt uppvaktande-avvisande som först några år senare ledde till en sexuell affär när Karin ändå var gravid och när Olof redan hade ett pågående förhållande med Inga Lindholm och kanske tappat en del av sin mer svärmiska idealism. Någonting "allvarligt" innebar det dock utan tvivel, med tanke på hur Sven Stolpe formulerar sig i ett brev till Harry Blomberg i februari 1937:



Säkert är dock att Schulmans framställning är opålitlig, ofta absurd, och helt underordnad hans syften med boken.


Som historisk-biografisk skildring är den kass, som skönlitteratur klen (tycker jag, men andra påstår sig berörda). En del bra formuleringar men ibland stjäl han dem rakt av från morfaderns texter – utan källangivelse förstås – som när en viss mans skratt liknas vid ljudet av att knyckla ihop ett styvt papper. Men som symtom bör den nog studeras, även om det inte sällan tar emot.


Men det är ju en moralisk flexibilitet och ohederlighet som är obegriplig.
Donald Trump: – Jag har i ett herrsällskap givit uttryck för en förvånad förtjusning över att kvinnor är mer toleranta för sexuella närmanden från män med makt än från män utan makt.
Dagens Nyheter: – Bu fy bu fy bu fy. Trump måste avgå.
Svenska Akademien: – Vi har låtit Arnault hållas med sina tafsanden och övergrepp.
Dagens Nyheter: – Bu fy bu fy bu fy. Svenska Akademien måste avgå.
Olof Lagercrantz: – Jag har i ett av mina mest hyllade verk beskrivit kvinnors sköten som rätter på ett smörgåsbord, där jag som man har att ta för mig. Jag har som chefredaktör klämt och kladdat på mina kvinnliga underordnade och mina manliga underordnades fruar och på diverse andra fruntimmer i kultur-Sverige.
Dagens Nyheter: – Vilken ofattbar nåd att ha fått leva på jorden i denne mans tid. Låtom oss inrätta kulturpriset Lagercrantzen på det att hans namn och gärning aldrig må bli glömda.

Det är lite tråkigt, boken har väl gått ut till över hundratusen läsare, den verkar minst sagt onyanserad och otillförlitlig. Citaten av Sven Stolpe vittnar ju om att han själv plågades av samvetskval, hans fru Karin var inget problem utan hans egen oförmåga att förlåta.
Om Alex Schulman stjäl formuleringar av sin morfar utan att redovisa det - tja, tyder inte det på ett slags hemlig eller förnekad beundran?
Intressant ändå, den långa polemiken mellan vänsterintellektuella och Sven Stolpe. Idag har vi ju nästan inga konservativa intellektuella alls, kultursidor och kulturdebatt domineras av borgerlig, liberal vänster och enstaka kommunister, allt färre sedan Linderborg avgick som kulturchef. Men finns det en enda konservativ i den breda kulturdebatten? Efter Lars Gustafssons frånfälle kan jag inte komma på en enda. Rätta mig gärna om jag har fel.
På den punkten vill jag hävda att arvet efter Lagercrantz är negativt. Hans böcker är förstås högst intressanta och formuleringskonsten mästerlig. Men hans omvittnade härskartekniker bidrog nog starkt till den konsensuskultur vi ser idag.

Jag talade nog lite i nattmössan, det jag for efter var något i En dåres försvarstal, har den inte framför mig nu men äcklet inför de prostituerade han ändå gick till framstod som helt genuint, som jag minns det. Min poäng var mest att hora-madonnakomplexet var en förutsättning även för Strindbergs misogyni, vilket inte hindrar att han även kunde resonera med distans och självkritik.
Skriver den unge Lagercrantz att alla kvinnor är vidriga utom Karin, tänker jag mig att det kan vara ett utslag av en ganska spridd sexualskräck och dubbelmoral, men det kan också vara en del av uppvaktningen. Ingen är som du, helt enkelt.

Kul tråd!

Jag är (på mycket stort avstånd) släkt med OL och har därför som pojkvasker träffat denne några gånger i sociala sammanhang. Mitt minne av honom är att han alltid var den naturlige huvudpersonen i alla sällskap och att damerna blev fnittriga och nervösa i hans närvaro. Mot oss barn var han alltid trevlig och snäll.

Han var uppenbarligen en arrogant skitstövel och oförsonlig översittartyp i polemik och kultursammanhang, men i privatsfären var han prestigelös, vänfast och hjälpande. Vet bl.a. att han helt utan egenintresse stödde en kvinnlig släkting ekonomiskt då hon råkat i penningknipa p.g.a. skilsmässa och depression. Att han stöttade Gunnar Ekelöf under dennes suparperioder och ekonomiska trångmål är allmänt känt.

Det är ingen hemlighet att Olof var en kvinnokarl av rang som hade otaliga utomäktenskapliga affärer. Han var absolut ingen Harvey Weinstein eller Jean-Kladd Arnault, tvärtom, kvinnorna drogs till honom. Han hade en mängd affärer med gifta kvinnor, så även med en släkting till mig som var officersfru. Han skickade under decennier röda rosor och dedicerade exemplar av sina egna böcker till henne på födelsedagen, långt efter att deras affär var historia*.

Några kul anekdoter:
-OL var buksvåger med sin egen svärfar Hans Ruin, finlandssvensk filosof och författare (OL var gift med Hans dotter Martina). Olof hade under ett besök på svärfars lantställe i den finska skärgården tagit för sig vid livets bord med ett hembiträde som husets herre likaledes tidigare lägrat. Martina tolererade Olofs otaliga snedsteg med upphöjd fördragsamhet, den finlandssvenska bildade klassen var mycket liberalt sinnad på den tiden.

-OL hade även en affär med Maria Schottenius då hon var twenty something och han betyyydligt äldre. Möjligen denna romans som fick henne in på den litterära banan?

*För trovärdighetens skull, en maskerad bild på dedikationen:
https://i.postimg.cc/hjCDPFR5/Lagerc...dedikation.jpg
https://i.postimg.cc/Y2Z7XzrY/Lagercrantz-bok.jpg