Olof Lagercrantz som #metoo-kandidat? (Och annat skvaller om honom)

Vid sidan av sin verksamhet som lyriker och litterär skribent har väl Olof Lagercrantz (1911–2002) mest varit uppmärksammad och omstridd för sina politiska ställningstaganden. Som en av två chefredaktörer för DN under perioden 1960-75 är det ofta han som förknippas med den svenska opinionens stormkantring från USA-vänlig, framstegsorienterad liberalism till en kulturkritisk och romantiskt-subversiv anda. Med sin konstnärliga auktoritet och sin lysande formuleringskonst har han också utövat ett mer varaktigt (och kanske förföriskt) inflytande än de flesta andra av den tidens vänsterdebattörer och ofta fått fungera som symbolgestalt ända in i våra dagar. Nu senast uppträder han som ung hövisk älskare och kvinnornas försvarare i Alex Schulmans roman Bränn alla mina brev, som också är under filmatisering av SF.

Men DN-redaktören Olof Lagercrantz skymtar även här och där i författaren Gun-Britt Sundströms Skrivliv, utformad som ett urval av hennes dagboksanteckningar från åren 1963-78. Sundström var själv medarbetare på DN:s kulturrredaktion och återger här om sin chef bl.a. notiser som dessa:




Alex Schulmans roman handlar som bekant om den episod på 1930-talet då den helt unge Olof Lagercrantz (21 år) träffar det gifta paret Sven och Karin Stolpe, bägge i 25-årsåldern, och hur han försöker inleda en kärleksaffär med Karin. Vad som verkligen hände är väl lite oklart, men Karin Stolpe beskriver det själv några år senare i ett brev till Lagercrantz som att "jag ville det aldrig, bara drogs med av din kärlek". Lagercrantz skildrar själv i essäsamlingen När jag var 21 hur han i TBC-sjukdomens skugga drabbades av en våldsam passion efter en gift kvinna, hur "/h/etsande bilder av kvinnors höfter, bröst, ben och armar fyller mitt medvetande varje ögonblick" men sedan får sin brännpunkt i bilden av den älskade. I diktverket Dagbok från 1955 skildrar han ur han en gång i ungdomen "älskade henne med det svarta håret" och låg hos henne en kväll men hur hon behöll underkjolen på: Jag hörde inte till dem som kunde ta för sig vid livets bord på den tiden och ett sköte var för mig en avlägsen, en hemlighetsfull plats långt bortom hav och länder.

Ämnet för denna tråd är sålunda i vilken mån Olof Lagercrantz sedan lärde sig att "ta för sig vid livets bord" och huruvida han skulle ha kunnat vara föremål för #metoo-anklagelser kring kladdiga, kvinnohatande kulturmän – alltså den roll som i kölvattnet av Schulmans bok snarare varit vikt åt Sven Stolpe?

Kan själv lista några exempel som jag stött på i andra texter. Sven Stolpe, som ju bevarade en livslång (och besvarad) motvilja mot Lagercrantz, nämner i ett brev 1974 hur han och Herbert Tingsten rentav skall ha producerat ett helt "manus" om dennes sexuella förlöpningar:


Även i sin uppgörelsebok Olof Lagercrantz (1980), som ju huvudsakligen fokuserar på titelfigurens politiska och litterära missbedömningar, återkommer Stolpe påfallande ofta till dennes hormonstormar. – Nu är ju kanske inte Stolpe något pålitligt sanningsvittne i frågan, men även Lagercrantz efterträdare som kulturchef i DN, Per Wästberg, berättar i sin memoarvolym Vägarna till Afrika om hur Olof Lagercrantz året efter sitt möte med Karin Stolpe inledde ett förhållande med lärarinnan Inga Lindholm i Helsingfors:


Och i sammanhanget kan väl i alla fall noteras att Wästberg i samma volym meddelar hur Olof Lagercrantz under deras middagar tycktes mig bli överdrivet kärvänlig mot [Wästbergs hustru] Anna-Lena.

Den som vill kan väl fundera över det märkliga i att Olof Lagercrantz' dagböcker för några år sedan brann upp, men hur man enligt uppgift i pressen lyckades rädda "97%" av innehållet. Kan det ha rört sig om en selektiv brand där endast för vår tid komprometterande notiser om "erövringar" försvann? – Äh, sånt är väl bäst att ta i konspirationsforumet.

Alltid bra trådstartar, pojken med guldbyxorna!

Vid tiden för branden var nog inte tafsande kulturmän, särskilt inte från första halvan av seklen, särdeles kontroversiellt. Däremot är det väl symptomatiskt att den ädle vänstermannen, tecknad i ett romantiskt skimmer, kommer undan medan den bittre högerprofessorn, även om han inte är värre i sig, smutskastas.

PS. Bildgooglade och Sven Stolpe ser ju riktigt aggressiv och ovänlig ut. Men väne Olof kan ju ha tafsat även om han såg mild och mjäkig ut. Tyvärr verkar orelaterade handlingar ofta bedömas efter personens ställningstaganden i andra frågor.

Metoo handlar om att straffa kända män genom att förstöra deras karriär och anseende. Eftersom Olof är död så kan han inte straffas och kan därmed inte heller vara någon #metoo-kandidat.

Har läst och sett en hel del av båda och spontant verkar Stolpe mer sympatisk, och hans antites till "vänbok" Olof Lagercrantz från 1980 är förutom läsvärd hamnande i nytt ljus efter denna historia...

Han mobbade den mycket fine och sköra Harry Martinson, efter att denne erhållit Nobelpriset i litteratur, så illa att han begick självmord. Verkar varit en sympatisk man den där Olof...

Vissa människor vill ju retroaktivt straffa avlidna. Lex Michael Jackson.
Undrar vad som hände med ”de mortuis nil nisi bene”...


Jag måste verkligen läsa denna!


Nej, är det sant? I så fall är han förbannat mycket svinigare än han varit om han ”bara” tafsat.

Visst, detta avskyvärda tas upp i flera av den generationens författade memoarer. Minnen, bara minnen är den som går hårdast åt honom

https://sv.wikipedia.org/wiki/Minnen,_bara_minnen

Olof Lagercrantz var en kulturfjant som upphöjdes av dåtidens tokvänster. Han förlöjligade Kristus, och älskade Kina och Sovjet. Det är förståeligt att Sven Stolpe föraktade honom, speciellt i o m OL: s förförelseförsök mot Karin Stolpe. Att OL sysslat med ständig otrohet och tafsningar förvånar väl ingen.

För de som vill känna OL:s fiende Sven Stolpe lite bättre, rekommenderar jag att gå in på ”Öppet Arkiv”, där finns ett avsnitt av Gäst hos Hagge och ett avsnitt av Här är ditt liv, med Stolpe. Fram träder en klarsynt, bestämd men också varm och humoristisk person. I motsats till den självupptagne Lagercrantz.

Plus ett! En Stolpe i sitt esse,
https://www.oppetarkiv.se/video/2323181

...OL får ingen explicit släng av släven, även om man får anta att han, varande varken skäggig eller rödhårig (snarare närmast hårlös efter 40...), trots det får inordnas under "rödskäggen". Många roliga anekdoter, plus en härlig slakt av Hedenius..."DÅ är man i helvetet, DEN boken bevisar helvetets existens..." Hedenius lite av en andlig broder till OL - om än inte lika obehaglig.

En del menar ju att Lagercrantz aldrig var vänster till följd av någon politisk övertygelse, utan att hans avfall hade andra skäl. Det är ju ett festligt faktum att han länge var en ganska slätkammad och konservativt lagd kritiker i SvD, en försvarare av det nationella kulturarvet och den kristna tron, misstänksam mot den litterära modernismen osv. Han skrev med något av mönstergossens tonfall, med Birger Christoffersons ord, och långt mer prudentligt än låt oss säga Sven Stolpe vid samma tid.

"Vänstervändningen" kanske var ren opportunism – Lagercrantz var en mästare på att segla i medvind, tycker t.ex. Svante Nordin – eller så kanske man kan rentav kan formulera det som att han trollade. Ju mer hans egen borgerliga och konservativa miljö retade sig på det, desto längre åt vänster gick han, försvarade Sovjetunionen, klädde sig proletärt (men med fluga), skrev löjligt hovsamma resereportage från Maos Kina. Men mest som lyrikerns estetiska lekar. Samtidigt tycks han inte ha tvekat att utnyttja sin egen borgerliga maktställning för egna fördelar – Per Wästberg berättar t.ex. om hur Lagercrantz en gång under en fyllekväll försökte stjäla en båt, och när en polis kom fram och ville stoppa tilltaget, avspisades denne med orden: – Jag är chefredaktör Lagercrantz på Dagens Nyheter och kommer att skriva om er i morgondagens tidning! Polisen vek undan och sällskapet kunde fortsätta festandet (dock utan båt).

Jag vet förstås inte men man kanske spekulativt kan tänka sig att Lagercrantz hade en elitistisk (och ofta hämndlysten) självbild som tog sig uttryck i det att han tyckte om att känna sig som en suverän spelare mellan två världar. Han var själv lyriker och ordkonstnär, men ändå överlägsen de flesta av författarkollegorna genom sin solida sociala ställning och drog sig inte för att "mörda" dem när han fick lust. Och på motsvarande sätt ställde han sig överlägsen sin egen klass och dess ängsliga småskurna ekonomism genom sitt konstnärskap – det är i det syftet som han alltmer distanserar sig från det borgerliga och vill reta och förarga. I så fall kanske ett flitigt kladdande på både den egna personalen och på diverse redaktörs- och direktörshustrur också kan ha en grund i denna känsla av suverän överlägsenhet, att ha rätt till allt, att komma undan med allt. Och det verkar ju ha funkat bra: den som pekas ut som den skurkaktige "kulturmannen" är i stället – Sven Stolpe!

Svårt att säga om han var ideologiskt övertygad eller en ren opportunist - gick bl a omkring i "Mao-uniform" under några år vilket tyder på en rejäl dos fåfänga. Men precis som Stolpe måste man bli imponerad av en del av hans författarskap, "Färd med mörkrets hjärta" samt "Att läsa Proust" kan särskilt rekommenderas. Hans skönlitterära alster terra incognita för mig, troligen påverkad av barndomsidolen Stolpes antipatier... .