Varför fungerar inte den svenska Psykiatrin?

Hej i den här tråden ska vi hjälpas åt att förklara varför psykiatrin ej fungerar, samt ge råd till varandra om vad som faktiskt fungerar när man är psykiskt sjuk.

Efter att ha läst flera trådar inom psykisk hälsa i Flashback och nätet kan jag konstatera att många(!) är missnöjda med den svenska psykiatrin? Så även jag. Varje situation är annorlunda för individen och därför tänkte jag att vi kan ge vår egen förklaring till varför vi upplever det som dåligt och på så sätt försöka få en helhetsbild genom våra gemensamma vittnesmål.

Har själv legat inne i psykiatrisk tvångsvård över 5 gånger efter återkommande psykisk sjukdom. Varje gång har jag lagts in frivilligt eftersom jag mått så dåligt och inte velat belasta min familj för mycket där hemma och därför valt psyket istället. Och varje gång har jag ångrat det valet efter första eller andra dagen där. Varför kan man undra? Helt ärligt är det inte så enkelt att sätta ord på det men jag ska göra ett försök.

Man kommer in dit och känner sig ganska snabbt behandlad inte som en människa som behöver psykiskt stöd, utan som en människa som man lämnar åt att klara sig själv inom psykets väggar. Varje gång jag läggs in hoppas jag att någon ska hjälpa mig lösa mina besvär. Men nej. Man vilar hjärnan några dagar eller veckor sedan åker man hem lite laddad att fortsätta sin kamp i ensamhet.

Och det är just känslan av ensamhet och brist på hopp som är det absolut farligaste för en psykiskt sjuk människa. Dessa två stora faktorer känner man av väldigt påtagligt inom psykiatrin.
ENSAMHET OCH HOPPLÖSHET. Trots att det finns personal närvarande. Det beror på att skötarna som jobbar ofta inte vill tala med patienterna. De saknar dessutom ofta tillräckligt med kompetens för att hjälpa. Läkarna får man träffa kanske en gång i veckan i 15 minuter. Patienterna som är inlagda mår själva väldigt dåligt för att man ska ha givande samtal, men detta är nog det bästa alternativet för att känna sig mindre ensam inom psyket, att tala med andra patienter och umgås med de.

Mina frågor är då varför är psykiatrins personal så dåliga på att ge behandling som fungerar? Varför är de så dåliga på att få patienterna att känna sig mindre ensamma och hopplösa över sin situation?
Vad behöver egentligen ske för att psykiatrin ska bli bättre och lösa mina och många andras besvär i kropp och själ?

Har varit inlagd många gånger för några år sedan. Tror nästan aldrig någon vårdare kom in och frågade om det var något jag tänkte på eller ville få hjälp med. Dom sprang bara fram och tillbaka genom korridorerna eller satt på sitt datorrum.

Läkarna träffar man bara 15-20 min i veckan och då är det bara mediciner som diskuteras.

Psykologer finns det inga men präst kan man prata med om man vill iaf.

Men du får haffa tag i dom! Jag drog in mig dom på rummet och sa till dom att jag behövde prata. Jag grät och var förtvivlad och dom lyssnade och förstod. Det behövde jag! Det gjorde mig gott!

Exakt! Det ni behöver göra att faktiskt berätta att ni vill prata! Har de tid så gör de det till 99%! Och psykiatrin kan tyvärr inte "ta bort" ensamhet för någon, det är något man måste jobba med själv

Klart man kan haffa tag i någon skötare och be om att få prata, men det är inte så lätt alla gånger. Speciellt inte om dessa inte presenterar sig och säger "är det något så säg bara till". Vissa gånger har jag fått världens bästa "kontaktperson" som både frågar om man vill prata och går med på det om man frågar själv. Andra gånger så säger personen knappt hej. Inte så förtroendeingivande.
Det är jag som kommer till en ny plats med massor av nya människor. Får ingen lön för det heller. Men vissa föredrar ju att se på psyksjuka som idioter och vill hellre titta i sin mobil/prata med annan personal/gömma sig i personalrummet.
Tycker personligen inte att väldigt unga människor borde jobba inom psyk. Det är inte många 19-22 åringar som vet särskilt mycket om livet, speciellt inte för psykiskt sjuka. Har sett såna gadda ihop sig med varandra och i princip prata skit om patienterna.
En sommar när jag var inlagd skulle en ung sommarvikarie sluta, då stod ett gäng unga skötare ute i korridoren och sa hejdå, varav en sa "se till att inte tappa det nu så du inte blir inlagd här höhöhö" de andra skrattade och höll med.
Jag vet inte vilken jävla sten man bor under för att tycka att det är okej att säga sådant framför inneliggande patienter...


Varför psykiatrin inte fungerar enligt mig ska jag klura lite till på. Förutom det här att ungdomar som just kommit från gymnasiet kan jobba inom somatiken ett par år istället. Att det tas in människor helt utan erfarenhet är också fel. Typ någon som tidigare jobbat som städare eller på matbutik.

För att psykologi och psykiatri inte är en vetenskap.

Truth sucks.

Att hela sitt medvetande på rätt sätt så behöver man vända sig till dom som skapat medvetandet som också kan fixa till medvetandet.

Andra apor på jorden har inte skapat ens medvetande. (Consiousness) kan man använda som ord så man förstår att ens medvetande inte handlar om vetande nödvändigtvis.

https://www.youtube.com/watch?v=_yNAABKD4IA Tool - Schism

https://www.youtube.com/watch?v=J56VVtlZCGE Live on Earth - Omnia

Funkar den någonstans?

Psykiatrin är nog kass överallt. Tror det mest beror på bristen av forskning, det är attraktivare att forska kring andra sjukdomar som cancer. Jag tror att dags mediciner är outvecklade och har dålig effekt i de flesta fallen. Den uppfattningen har jag fått via folk jag känner med psykisk ohälsa.

De skarpaste hjärnorna i världen sysslar med teknik, it och fordonsindustrin.

Man ser nog en psykiskt sjuk som en udda fågel, man ser inte personen som "sjuk" utan bara en udda dåre utan värde. Någon man skrattar åt eller skakar på huvudet åt.

Dessutom tjänar läkemedelsbolagen sjukt mycket pengar på sina kassa mediciner som psykiskt sjuka knaprar i sig tills de dör.

Psykiatrisk slutenvård är för det mesta inte samma som den somatiska slutenvården. Det behövs inga speciella apparater och liknade för det mesta. Slutenvård inom psyk är precis det du säger, få koll på sömn, mat och ta sina mediciner i tid.

Själv är jag inte särskilt pratsam men när jag behövt så har det inte varit några problem. De har frågat mig om jag velat följa med på promenad och sagt till att jag ska äta.

Jag är ensam men jag förväntar mig ju inte att psyk ska lösa det för det går ju inte.

Sen behöver psyk mer resurser så att köerna till psykoterapi blir kortare. För de som har ”renodlade” diagnoser så fungerar förmodligen inläggning mer som inom den somatiska vården. En deprimerad som inte har någon annan diagnos kan tex läggas in, få ect och sen vara frisk vid utskrivning. Men en med Asperger, trauma, ångestdiagnos, ensamhet och depression kommer inte vara frisk vid utskrivning.

Har samma erfarenhet. Dessutom massor av inhyrd personal som inte verkar bry sig. Enda gången det blev fart på dom var när någon tjej flippade ur och började kasta mat och bestick. Annars låg man mest i sitt rum och väntade på nästa måltid och medicinering. Efter utskrivning var det ingen uppföljning alls. Lämnade avdelningen med recept bara. Känns inte som det finns så mycket mellanläge i vården. Antingen är man riktigt sjuk och blir inlagd på sluten avdelning eller är det bara piller och möjligen någon samtalstid ett par gånger i månaden.

Mina erfarenheter av inneliggande vård har varit bra. Jag känner dock aldrig ett behov att socialisera med personalen. Har oftast fått bra bemötande. Har dock kännt mig överkörd men insåga att det var för mitt eget bästa. Har blivit sexuellt ofredad av en vårdare men han fick sparken.

Den vanliga psykvården är ett lotteri. Allt beror på vilken läkare man får, för mig har det varit blandat och jag blev aldrig frisk. Bemötamdet har varit varierat.

Blev remmiterad till en specialistläkare på en affektiv motagning och har till slut fått rätt hjälp, men det tog sin tid.

Kan det vara så att vanliga depressioner inte är riktiga?
Är det så att dom inte ger uppmärksamhet till er för att det är precis det som matar er depression?
Kanske dom är trötta på att höra negativt skitsnack från varje patient varje dag?
Tror ni att dom är odödliga människor som inte har känslor?
Kan det vara så att alla människor måste lära sig att stå ut med livets hårda jargong och sluta klaga som små mesar?

Det är min uppfattning och ett par frågor jag har ställt mig själv efter ett par turer in på psyket och en längre tid med självömkan.

Jag kan meddela att vården i Sverige och Norge är som natt och dag.

Det handlar om resurser och politisk vilja. I Sverige skiter man i de som drabbas av psykisk ohälsa, iallafall jämfört med insatser som ges i Norge med syfte att rehabilitera individen till en självständig samhällsmedborgare.