Ögon på knäna

Människor (och djur?) har ju ögonen planerade nära hjärnan. Ögonen ser och skickar signaler till hjärnan som tolkar det man ser...

De flesta av oss upplever väl att ens person/själ/identitet/jag finns i huvudet(?). För inte finns ”jaget” i ryggen, foten etc!?

MEN vad skulle hända om ögonen istället vara placerade på tex knäna? Man skulle ju fortfarande processa det man ser i hjärnan.. men vi skulle liksom uppleva världen från knäna.

Skulle vi uppleva att jaget/själen fanns i knähöjd eller fortfarande i närheten av hjärnan?

Det är väl en effekt av att vi som människor blivit upprättgående.

De flesta djur, flerbenta då har inte ögonen alttför långt över knäna. Fiskar har ju inga knän, men ändå ögonen i kroppens längdriktning.

Självklart skulle man inte uppleva något på något annorlunda sätt om man hade ögat i knäskålen. Då hade man ju varit van vid det?

Det skulle kanske vara lite läskigt att ha ögonen i knähöjd, med tanke på alla hundar. De skulle ju upplevas som större (och säkert farligare). Att titta upp när man kissar, och se pungen hänga och dingla ca 30 cm ovanför en vore ju inte en så munter syn heller?

Fler skulle antagligen vara blinda eftersom att få skrapsår på knän, är något de flesta normala människor får. Men att slå i asfalt direkt med ögat, kan inte vara så bra.

Ögonen bör vara placerade högt på våran kropp, bla för att få bättre överblick än vi skulle ha om ögonen var i knähöjd.

Sen tror jag ändå vi skulle känna "jaget" i huvudet, av den anledningen att det är hjärnan som processar, tolkar och bearbetar vad ögonen ser. Hjärnan används till nästan allt vi gör, men ögonen kan ju inte användas till mer än att se.

Intressant fråga. Vad får man för svar om man frågar en blind, var hen anser medvetandet sitter? Gissningsvis huvudet då fler sinnen än synen är baserade där.

Med mer utspridda sinnesorgan kanske medvetandet också skulle upplevas mer utspritt?

Jag upplever inte alls att jag kan känna mitt jag eller min identitet inuti huvudet. Jag upplever att hela min organism från topp till tå är mitt hela själfulla jag. Jag kan inte ens känna min egen hjärna. Kan du?!

Det största organet sitter svept om hela kroppen och är huden och är synnerligen såkallat utspritt.

Det skulle i vilket fall som helst, vara extremt dåligt att stå på knäna, eller rent av råka skrubba dem vid ett fall.

Eller som: hur skulle det kunnat bli om vi hade tre ben och fyra armar ? Evolutionen tar sällan fel.

fan va otympligt med ögon på benen, blir svårt att se längst upp på chipshyllan då ju

många som garvar nu men frågan är faktiskt intressant, är det ögonen som gjort att vi har våra tankar i huvudet? alltså självklart är dom i huvudet, men om vi inte haft ögon, hade vi "placerat" vårt medvetande och våra tankar i huvudet eller någon annanstans?

och framförallt, om vi som du säger hade haft ögon på knäna, hade vi då placerat vårt tänkande i knähöjd?

hoppas någon kan slänga fram lite forskning på detta

Bra, om vi då tittade uppåt lite så kunde vi killar kika på det som vi egentligen är ute efter.

Om man studerar gamla kulturers uppfattningar tycks det snarare vara hjärtat än hjärnan som ansetts vara "själens" boning i kroppen. Egyptierna (vilkas själsteori var komplicerad, med åtminstone fyra olika komponenter!) tillmätte hjärtat en särskild betydelse: det är personens hjärta som vägs vid inträdet i dödsriket, för att bedöma individens rättskaffenhet; och hjärtat hörde till de organ som balsamerades och noga bevarades med den döde, medan hjärnan däremot kastades bort som något ovidkommande slem.

I Bibeln (Jer 11:20, 17:10; Upp 2:23) talas det om att "rannsaka hjärta och njurar", och i 3 Mos 17 anges blodet som det som hyser själen (visserligen på tal om offerdjur; skall vi tro Predikaren har dock fänaden och människan enahanda ande! )

Något av samma föreställningsvärld, osagt om oberoende av föregående, finns väl också i germansk saga och diktning, alltifrån berättelsen om Sigurd och Fafner till språkbruket i sådant som Ur svenska hjärtans djup en gång...