Harmoni är omöjligt utan ett syfte?

Jag funderade över fenomenet personas, hur man hela tiden hoppar mellan olika personlighetsdrag. Allt eftersom samhället och våra liv blivit mer komplicerade så hoppar vi mellan fysiska och sociala miljöer och hoppar därför mellan sinnesstämningar. Vi alla känner till den bästa sinnesstämningen harmoni som är någon känsla av att man vet precis vem man är och vad man lever för. Sen kommer verkligheten ikapp, man rycks med i någonting och känslan försvinner.

Borde man inte kunna ta med sig den här känslan överallt?
Kräver det att man har något större syfte som man kan fokusera på hela tiden?

Under tiden du skrev det här gjorde jag ballongdjur. Vad var frågan?

Om man tömmer sinnet från ideologiska uppfattningar och minimerar spontana undermedvetna tankar som manifesteras så harmoniserar sinnet sig självt i en naturlig process, vilket resulterar i en harmonisk känsla, dock så är det nog nästan oundvikligt att denna känsla de-harmoniserar tillfälligt i situationer som genererar starka sinnesintryck, men återgår till harmonisering när sinnesintrycken normaliseras. För att uppnå detta så anser jag att det krävs ett utövande av metoder som meditation, yoga eller liknande.

Utöver det så anser jag inte att det är insikt om vem man är eller vad man lever för som orsakar den harmoniserade känslan, utan känslan har sitt ursprung från sinnestillståndet, sedan kan det absolut vara så att när man upplever detta harmoniserade sinnestillståndet så får man utökade möjligheter att komma till denna insikt då sinnet inte är belastat av andra mentala fenomen och fungerar optimalt.

Jag har provat nu i ett par dagar och det är extremt svårt att hålla fokus så man är sig själv i alla situationer. Du verkar förstå precis vad jag menar när du nämner sinnesintryck. Jag drack alkohol med en grupp bekanta i helgen och tappade bort mig själv med jämna mellanrum. Det visade sig genom att jag använde stereotypiska kallprats-fraser och rycktes med att prata skit om en person bakom dennes rygg.

Hehe ja det är inget man klarar på några dagar, du får nog räkna med betydligt mer tid än så.

Men när det gäller fokus så anser jag att det ligger närmare åt hållet att inte fokusera eller fokusera på att inte ha någon fokus, släpp dig själv eller snarare tanken om dig själv och var den du är utan att du försöker tänka eller manipulera dig själv till att vara den du tänker att du är, låt dig själv vara den du är naturligt utan kontroll.

Ren harmoni för mig är att kunna tänka efter ett specifikt resonemang, kunskap kan inte vara rätt eller fel, men behöver ett syfte för att leva efter det man vet, ta bort syftet och du behöver inte tänka på att ha rätt eller fel. Släpper du kämpandet med att söka och intellektualisera, så är du vägen du vill gå. Syftet då kan ju enbart vara inre harmoni utan att göra något alls egentligen. Du bara är, och desto mindre du kämpar med att känna efter, desto mera hamnar du i harmoni. Ignorans är att veta.