Ni som går upp i identitetspolitik/cyberaktivism, hur mår ni?

Jag loggade in på Facebook i tre minuter för att hitta ett gammalt foto, och scrollade genom min feed snabbt.

En fråga jag inte vill ställa till folk jag känner, men som jag ändå är nyfiken på: ni som plötsligt blir så engagerade i facebookaktivism, gärna en typ av fråga (antirasism, allt handlar om rasism, feminism, allt handlar om feminism, o s v), hur mår ni egentligen i era privata liv?

Det är inte en raljerande fråga, och jag undanber svar som hoppar på människor som agerar på detta sätt, jag är nyfiken på vad som driver er, om ni har någon diagnos eller annan problematik ni kompenserar/projicerar genom aktivism (något ledande fråga, jag vet)?

Tacksam för uppriktiga svar!

Du kommer inte kunna få ett distansierat och objektivt svar från dessa människor. De kommer försöka berätta varför denna fråga är så extremt viktig snarare än att analysera det psykologiska fenomenet. Lite som om du skulle fråga tokreligiösa varför de är som de är.

Jag önskar att jag själv hade ett bra svar att ge dig, men denna sida hos människan konfunderar mig lika mycket.

Ja, det är lite det jag är frågande till hur helt till synes (genom sociala medier) vanliga människor utan historia som samhällsengagerade medborgare (jag tänker då på de som är riktiga aktivister, de har jag lättare att förstå) plötsligt postar en miljon poster om rasism överallt. Som att de drabbats av ett slags virus?

Jag har märkt att kvinnor som råkar i skilsmässa inte sällan hamnar i feministpostandet, och det kanske kan förklaras i att de vill övertyga sig själva om att de klarar sig på egen hand, och använder feminismen lite som jesus är en hand att hålla i för religiösa. Men män som blir feministpostare över en natt? Människor som aldrig blivit utsatta för rasism etc, blir som besatta att hitta rasism överallt?

Jag brukar åka fram och tillbaka på åsikts-spektret, vissa dagar uttrycker jag hat mot män and andra mot kvinnor.

Det som jag har märkt är att ingen verkar ha tänkt, utan bara memorerat propaganda som de sett eller hört. Det är ingen diskussion, snarare ett skyttegravskrig där man försöker krossa sin motståndare.

Hur människor mår? Skit. Men, på sociala medier måste man se ut som att man tjänar fett med stålar och är fett populär och är alltid på resande fot till exotiska platser, men ingen lägger upp bilder när de för fjortonde gången denna månad äter mikropizza till middag och somnar till Netflix.

Jag mår ok. Har underliggande mentala svårigheter och har alltid reagerat starkt mot orättvisor överallt där jag stött på dem. Mina psykiska sjukdomar och problem har gjort mig väldigt utsatt och förfördelad och det är klart att jag vill ändra på världen, så att inte människor kastats bort i onödan. Om jag inte reagerade så skulle jag väl vara helt känslokall?

En nackdel med att engagera mig i sådant som jag uppfattar som orättvisor, är att jag ofta blir väldigt arg. Det är kasst. När jag väl fick på mig glasögonen, och hittade styrkan att säga ifrån, så var (är) det väldigt svårt att låta de här ämnena vara och bara blunda. Ibland skulle det verkligen behövas. Det här är också anledningen till att jag försöker hålla mig till ett, två ämnen i taget. Annars blir det förjävla mycket elände...

Jag ser samhället lite som en sko: den skaver inte om den passar.

Tack för ett mkt givande inlägg. Du skriver att du haft besvär länge, men finns det något "startskott" för dig när du började engagera dig? Alltså, typ en världslig händelse som berörde dig, eller personlig händelse/situation?

Och, är ämnet du postar om relaterat till dig personligen (t ex kvinna - feminism, färgad - rasism o s v), eller är det något ämne som du blivit berörd av som egentligen inte berör dig personligen?

Detta har jag också märkt, men det är för mig kanske mer hur man postar när man väl är igång, jag är mer intresserad av varför man postar?

Och, relaterat till ditt inlägg, är att det oftast tycks vara ett likes-race, men många till synes helt vanliga människor verkar "radikaliseras" i sitt postande, och blir såna som vägrar ta debatt eller möta motstånd, och istället blockar eller unfriendar de som tycker annorlunda. Vad är det som gör att dessa människor, till skillnad från verkligt engagerade aktivister (som oftast har betydligt högre i tak för meningsskiljaktigheter), väljer att bli så polariserade och trångsynta?

Kan inte sätta fingret på något startskott riktigt, men det var iaf någonstans i övre tonåren som glasögonen kom på. Sen betraktade jag och analyserade några år till innan jag tog mod till mig och började tangentbordskriga.

Ämnet berör mig ofta personligen. Oftast i nutid, men även sådant som varit och som finns i framtiden om inget görs. Det jag försöker hålla mig till just nu (mest utanför FB) är vårdsystemen, psykisk sjukdom och ekonomiska förutsättningar för ett drägligt liv. Jag har det bra nu, både ekonomiskt och sjukdomsmässigt osv. Stadigt gift, bra jobb (visserligen sjukskriven pga muskelproblem just nu) osv, men jag har varit dyngfattig större delen av mitt liv, pga sjukdom. Så det är klart att det ämnet engagerar.

Tyska och ryska soldater på östfronten var kanske inte helt övertygade nazister och kommunister, men de blev utsatta för massiv propaganda och ägnade sig åt grymheter. Några av oss har lärt sig att trycka på våra knappar och miss-rikta våra aggressioner för att distrahera oss medan vi sliter hela våra liv för att bygga pyramiden som sen ska nå himmeln och då jävlar ska vi döda gud och visa att vi kan göra ett bättre jobb, men gud existerar inte och det enda som händer efter döden är bara svart tystnad, därför är det viktigt att du lägger dig tidigt ikväll så du kan jobba imorgon och för varje krona du tjänar går 9 kronor till nån som har mer pengar än de vet vad de ska göra med dem. Exakt som Jesus ville!

Intressant. Men dras du också med i tidens "stora kränkningar" som Hata SD, Trump, Feminism o s v? Eller håller du dig stringent till den typen av ämnen du nämnde?

Jag tänker att de som jag stött på som liknar dig, såsom du beskriver det, är inte riktigt de jag avser. Har bekanta som ständigt postar om hur staten drar in för handikappade barn, för de har handikappat barn, det postar dock sällan eller aldrig om den konforma godheten, eller "heja SD" som är den andra aktivistpostningen man också ser.

Förstår du vad jag menar?

Som jag tolkar dig är det alltså en slags skyttegravskrig som utspelas mellan två läger av hur samtiden kan uttolkas?

Har Janne Josefsson rätt därmed, att media är första statsmakt?

Vet inte om jag fattat riktigt, men jag gör ett försök ändå.

Så här ser jag på det: jag har ett gäng principer. De är grundpelare för min moraliska/etiska kompass och de är väl underbyggda av ett gäng decenniers finslipning och kunskapsinhämtning av olika slag.

Exempel: Den i särklass viktigaste grundstenen för mig är rätten till den egna kroppen. Eftersom den är en så viktig del av min etik-/moralnavigering så ökar mitt engagemang i takt med de strömningar som ansätter min princip. På så sätt blir jag mer åsiktskorridorig ju större motstånd jag stöter på. Jag har många andra principer och de funkar likadant. Mina åsikter tillskrivs ofta epitetet PK (utan att hänsyn tas till att vad som är PK obönhörligen ändras genom tiderna) . PK är en point of view. Det tycker jag inte att vi ska glömma. Som det ser ut nu undrar jag om inte min synvinkel kommer att vara den som räknas som woke innan jag dör. Min poäng är att mina principer inte rubbas av något annat än ny kunskap. Har jag fel ändrar jag mig. Lite som vetenskapen. Jag går aldrig på magkänsla.

Sen har jag självklart ett gäng lösa åsikter och tankar också, men det försöker jag vara noga med att framhålla - att jag fortfarande försöker bilda mig en uppfattning i frågan.