Är det ens uppväxt som gör en mesig & rädd?

Är det ens uppväxt som gör en mesig & rädd eller beror det på personligheten som man får när man föds oavsett omständigheterna, i sådan fall varför? Är det för att ens förfäder var mesiga och inte jagande så mycket eller något?

Farfars farfars farfars farfars far vart utsatt och sedan mesig och därefter skaffande barn och så?

Kan man vid vuxen ålder bryta mönstret och bli modigare inkl förgöra konflikträdslan? I sådan fall hur?

Att bli mindre rädd och hoppa i hopptorn ner i vattnet kan man begripa att det kanske hjälper till vis del, men då kanske det är enbart ifrån hopptorn. Men hur förgör man rädslor som konflikträdsla och inte vara en allmänt mesig och för snäll person?

Tack för svar!

jag tror att det är uppväxten som styr hur du blir .
har du varit tvungen att klara dej själv för att överleva
så blir du ingen mes .

daltande och pluttinuttande förstör människor på livstid
man kan ge vägledning och stöd till barn utan sådant inblandat ,
man kan vara en bra förälder , öppen ärlig och rak i allt
och fostra barn till starka individer

i dag fostrar vi mesar , tyvärr

Både genetiskt och miljörelaterat. Ja det går att ändra på, oftast behöver du inte göra någonting, ibland krävs det en tredje part som assisterar.

Prova att skriva ett brev till dig själv som du öppnar om 4-5 år så kommer du inse att man byter personlighet hela tiden, och den som skrev brevet för 4-5 år sen är en helt okänd person som inte finns längre.

Till en viss del men du kan släppa rädsla om du vill. Förut var jag rädd för många grejer men inte längre.

Den osäkra grunden kommer alltid sitta kvar men livet kan också forma en så man blir tuffare. Dock tror jag det mest blir en fasad man håller upp.

Självförtroendet går att bygga upp men självkänslan förblir desamma?

Mycket bra inlägg, tror detta stämmer rätt bra.

Det har såklart med gener att göra - och sen kanske man har någon egen vilja att övervinna den där rädslan som man blir påmind av ibland när inte ens ”stora” grejer händer, något jag stör mig på när det händer mig - och jag hatar det. Förmodligen ärvt det där rädda av min far, mycket jobbigt, och är än idag förbannad på det.

Jag tror man blir så hård/ tuff så som man levt.
Har man levt med kontrast är man ofta mer förberedd för olika situationer.
Det är så jag upplever det i alla fall.

Erfarenhet är värt jävligt mycket. En mes har inte erfarenhet.

Det hade inte varit ett problem om vi inte tog in människor från kulturer som står helt i kontrast till vår egen.

Svensken är lågmäld, följer auktoritet (inte lika mycket längre), skvallrar hellre till fröken/polis än att lösa konflikten själv och är mer för utveckling och konstruktivitet än impulsivitet och destruktion.

Svagheten svensken har är kulturell. Männen är feminiserade. Men det är också sprunget ur vår ras förutsättningar. Vi är intelligenta och utvecklade, därför diskuterar och söker vi fredliga lösningar istället för att bruka ursinnigtlöst våld. Till skillnad från de ointelligenta folkgrupper vi tar in i Sverige idag. Det skapar stora problem när sådana kontraster bor och lever under samma tak. Svensken blir slutligen ett offer.

Dessvärre har svensken gått för långt, man har blivit så "progressiv" att männen numera saknar heder, styrka och disciplin.

Det börjar helt klart i hemmet. Man blir inte stark utan att träna. Man blir inte smart utan att lära. Man blir inte tuff utan att härdas.

Titta på 1-åriga barn. Skillnaderna i personlighet är extrema. Självklart är utgångsläget mestadels genetiskt. Det ändrar förstås på sig under livets gång av ålder och uppväxt men har man dragit en nitlott säger erfarenheten mig att man sakta kan sugas tillbaka mot ursprungsläget om man slutat öva. Som om man sitter fast i ett gummiband.

Olika människor har mycket olika känsloliv. En känslosvag kommer oftast förbli känslosvag.

Ja det går att bryta mönstret men de flesta strävar och identifierar sig som en felaktig produkt som det är upp till samhället att åtgärda. Det blir en livsstil för dem (diagnoser, läkemedel, ideologi) där de slipper känna att de själva bidrar till sin livegenhet och har en ursäkt att vara som de är.
Jag klandrar dem inte utan detta är en konsekvens av en ideologisering där vi allt mer förlorar den hälsosamma dynamik mellan vår individualism och kollektivism som ligger i grund för vår kulturella natur. Vi går allt mer emot en verklighet bestående av ideologi där vi förnekas att kultivera och påverka samhället, vilket misstas för individualism. Detta är varför styrkan måste komma från vår egen övertygelse att vi har evolutionen på vår sida och kan bli bättre om vi distanserar oss från den insjuknade ideologiska kultur som bidrar till den ökade psykiska ohälsan.

Vill du ha mer konkreta råd i form av att bryta mönstret så rekommenderar jag några veckor på följande kur:
- Ät mer animaliska livsmedel (ägg, fisk, kött och mycket fett - inget socker och ett minimum av kolhydrater/grönsaker).
- Ingen ejakulering.
- Någon form av meditering/andningsövning är inte fel (ex. wim hof kombinerat med kalla bad/duschar.)
- Träning (hundra armhävningar om dagen är ett bra första mål).
- Inga substanser som ger dig dopaminkickar (kaffe, tobak, läkemedel o.s.v.).
- Sol.
- Man kan även tänka på att försöka ersätta datorspelande och tv-tittande med sociala aktiviteter men detta kommer av sig självt sen vilket är själva poängen och målet.

Det låter kanske tufft men detta är den enkla vägen där man tar itu med dopaminresistensen vilket gör det avsevärt mycket enklare att sluta med dåliga vanor som bryter ner vårt självförtroende och självkänsla.
Fettet (och kosten i övrigt) kombinerat med sol, avhållsamhet, träning och förbättrad sömn kommer ge dig en testosteronkäftsmäll där enbart avhållsamheten ökar testosteronet runt 50% efter en vecka.

Om du undrar varför du behöver testo så är detta symtomen för testosteronbrist:
- Minskad sexlust
- Svårare att få erektion (morgonerektioner upphör)
- Minskad skäggväxt
- Minskad muskelmassa och muskelstyrka
- Plötsliga svettningar och blodvallningar
- Minskad energi och motivation
- Koncentrationssvårigheter
- Depressiva känslor och/eller irritation
- Trötthet
- Sömnstörningar

Oj vad många konstiga svar du fått, hittils.

Kokar ner dina frågor till det jag citerat ovan.

Uppväxten är ju samma sak som livserfarenhet. Har du skrikit och slagits som barn, och varit i en omgivning där det inte accepterats att du skrikit och slagits, så kommer du ha fått negativa reaktioner tillbaka. Arga blickar, kanske arga rop från mamma, kanske har något tagit hårt i dig, kanske har du fått smisk. En normal unge påverkas av detta, och ändrar sitt beteende för att slippa smisk nästa gång. Särskilt om ungen fått samma respons varje gång den gjort något, sk konsekvent uppfostran. Du har fått livserfarenhet som lärt dig att det är fel, dåligt, att hamna i konflikter, och att det gynnat dig att vara snäll.

Men som du påpekar, ibland kan detta gå till överdrift. Man blir för konflikträdd, för snäll, för mesig. Det gynnar en inte längre, utan tvärt om missgynnar en.

Då behöver du skaffa ny livserfarenhet. Du behöver lära om. Och det gör du genom att... göra. Du behöver öva, träna, på att ha konflikter, att utsättas för folk som ropar ilsket åt dig, som stirrar på dig, blänger på dig, som kanske ger dig smisk. Och du behöver öva dig i att lägga allt mindre vikt vid att folk gör detta mot dig, även om de ger dig smisk. Som du förstår är det ganska svårt. Det krävs envishet, en vilja att verkligen fortsätta i en riktning där folk skriker åt en, att fortsätta göra något trots att man fick smisk senast man gjorde det.

Jag säger inte att det inte går, men du behöver vara motiverad, och träna, kanske en timme om dagen, varje dag, i många månader, kanske flera år. Hur finner man då sådan motivation? Jo, man lär sig gilla det! Man börjar uppskatta känslan av att gå emot andra. Själv gillar jag känslan av att ha rätt, och när jag känner starkt att jag har rätt så minskar betydelsen av vad andra tycker eller tänker om mig, för vetskapen om att jag (troligen) har rätt gör att jag kör på det jag vill. Men att helt ignorera vad andra tycker och tänker om mig vill jag inte göra, då blir man för udda för att överhuvudtaget passa in i myrstacken vi alla lever.

Jag tror diskussionsforum som flashback är bra övningsplatser på att hamna i konflikt med andra, att inte vara för snäll, osv. Så öva här. Öka svårigheten med tiden. Posta svar, som du låter stå kvar trots att du får tuffa svar tillbaka, och vänj dig vid känslan av att du möter motstånd, att du inte är gillad. Med tiden kommer du tuffa till dig. Sedan kan du börja öva i verkligheten, mot syskon, vänner, arbetskamrater, osv.