Varför missbrukar jag?

Så långt tillbaka jag kan minnas har jag varit beroende av att vara beroende. Jag har någon slags rastlöshet i mig som inte kan stillas med att göra vanliga saker, utan jag måste alltid ta till något som är dåligt för mig för att känna "lugn".

När jag var riktigt liten kunde det bli besatthet av böcker, skrivuppgifter (snodde storebrorsans skolböcker och gjorde alla hans uppgifter).
Började röka när jag var 11 år, och började dricka alkohol 2 gånger i veckan från att jag var 12 år (för övrigt sjuka mängder på den tiden, alltid ett halvt flak starköl, pallar jag knappt nu).
När jag var 18 år började jag spela och i 8 år spelade jag bort allt jag ägde och tog även lån och stal för att spela (detta är det missbruket jag själv anser vara värst och farligast för mig).
Efter att ha gått i spelberoendeterapi så bytte jag ut det mot mer alkohol, besatt porrsurfande och hetsätande.
För tre år sen började jag med kokain och det höll sig rätt lugnt ett tag men nu tänker jag på det oavbrutet trots att jag aldrig ens tycker om ruset utan oftast får ångest rätt tidigt under koksracen.
Jag gör dessa race hemma, ensam helst, och sitter bara å kedjeröker och snortar tills det jag har är slut.

Vad det än har varit som jag torskat på så har jag alltid haft det där behovet av att göra det tills det är slut, annars kan jag inte slappna av. Kan liksom inte gå och lägga mig ifall det finns en lina kvar, pengar kvar på kontot, eller en öl kvar, eller några chips kvar i påsen. Allt ska hetsigt konsumeras oavsett vad det är.

Har god kontakt med min familj, vänner jag älskar, ett jobb jag trivs väldigt bra med, är högutbildad. Var kommer det ifrån?!
Är vissa bara obotliga "beroendepersonligheter"? Det känns som att i princip alla som slutat med tunga missbruk blir överdrivet religiösa och lägger sitt missbruksbeteende i sin tro (så de är liksom inte botade från beteendet utan bara byter ut ett beroende mot ett annat).

Har försökt otaliga gånger att byta ut missbruket mot något positivt som träning eller fotografi och massa annat, men det stillar aldrig mig, utan det behöver alltid vara något skadligt, vet ej varför.


Är det hopplöst? Kommer jag alltid hålla på såhär?

Kanske finns det du söker inte hos dig.

Antingen har ingen lärt dig, eller så har du inte varit mottaglig av värdet av självdisciplin.

Alla kan välja att bli missbrukare, det kräver ingen egentlig ansträngning. Däremot att inte bli det kräver en viss mån självdisciplin... men mest krävs av den missbrukare som vill bli fri från sitt missbruk.

Du blir kanske inte tillräckligt stimulerad annars. Jag är likadan, fast jag har god disciplin men släpper jag på den en liten smula är det junkie på en gång.

Jag är en typisk missbrukarpersonlighet. Allt eller inget, liksom. Jag har alkoholmissbruk i släkten och var nikotinist från späd ålder (alla rökte inne på den tiden).

I dag är jag glad att det "bara" är nikotin, för mycket alkohol (överskrider standardglasrekommendationen, på gränsen till missbruk) och dataspelande.

Några frågor till dig:
Är du missnöjd med den situation du befinner dig i i ditt liv?
Får du kickar av "instant gratification"?
Lider du av depression?
Har du några andra självskadebeteenden?

Svårt att hitta människor som inte är missbrukare idag. Är det inte droger eller spel är det mat, träning eller pengar.

Hmm... Folk med ADHD tenderar ju att ha missbrukspersonlighet. Har du sökt hjälp någon gång?

Tror vissa helt enkelt har lättare att fastna i beroende än andra. Har antagligen också beroendepersonlighet. Har dock aldrig fastnat i ett allvarligt beroende eller för något olagligt, bara för ganska harmlösa saker.

Men det är allt eller inget och måste gå till det extrema med allt, även sånt jag inte ens gillar. Tycker till exempel inte alls om alkoholruset men måste ändå dricka tills jag mår riktigt dåligt de få gånger jag dricker.

Vet inte helt vad man kan göra åt problemet, har egentligen aldrig lidit speciellt mycket av detta då jag som sagt inte fastnat för något direkt skadligt. Men har också funderat en del på varför vissa blir såhär, om det kan ha någon psykisk djupare orsak eller om det bara är ett medfött personlighetsdrag.

Det verkar som du försöker fylla en tomrum och drar det till det extrema. Kanske du kan finna något positivt att bli besatt av som är hälsosamt för dig att göra.

Det säger du ? Vilken amatör alltså .
Någon form av avsaknad av något uppmärksamhet eller kärlek som barn skulle jag säga .
Får man inte den tillbakakakan av sina föräldrar eller liknade . Blir man rätt tom inombords .
Det kan fylla upp de svarta hålen med något liksom . Men det gäller bara vända på spelet .
Du kan gör något bra med ditt driv bara det .

När kroppen är ung märks inte symptomen såväl. Det kommer en räkning senare i livet. Spendera lite tid med att observera människor som har supit, knarkat mm lite längre upp i åldrarna och inse att det snart är du. Om du är intelligent så bör det skrämma skiten ur dig.