Finns nått bra med borderline?

Empati korrelerar starkt med förmågan att älska. Eftersom BPS:are har nedsatt empatisk förmåga är den också oförmögen att älska. Likt en psykopat eller narcissist. Såklart finns det undantag. Har du reflekterat kring om du tillhör undantaget?

Jag länkade först till artikeln som diskuterar studien, studien finns hyperlänkad längre ner på artikeln. För att underlätta för trådens läsare länkade jag även studien direkt under, därför står det "Studien".

Detta är en klassiker när man diskuterar med en BPS:are. Ni vrider om allt utifrån eran egen verklighetsfrånvända världsbild, sedan skapar ni ett påhittat händelseförlopp. Hade du varit psykiskt frisk hade du mycket väl sett att majoriteten av mina inlägg går ut på att hjälpa andra och svarar på andras frågor. Det kan alla här i forumdelen intyga om, du är ute på djupt vatten. Eftersom du ser allt svartvitt pågår nu en smutskastningskampanj där du bedriver falsk ryktesspridning, och målar upp mig som någon form av antisocial psykiatriker som trycker ner mina patienter. Humor!

Problemet är att du tagit min analys av BPS personligt, troligen då du kände att den var mycket träffsäker.

Detta stämmer såklart inte då 42-69% enligt studier visar på att uppkomsten av BPS beror på genetiska faktorer, och inte traumatiserande, psykosociala händelser i uppväxten.

Har vi nedsatt empatisk förmåga? Men isåfall varför kallas diagnosen EIPS? Borde den inte kallas Antisocial personlighetsstörning isåfall? Du skriver i princip att vi är psykopater, har du förstått det eller inte? Jag tror mer att man är mer egoistisk och tänker i första hand på sig själv eftersom man är så känslig (man blir tvungen att skydda sig själv först) Hur ska jag kunna trösta någon om jag mår åt helvete själv? Det blir rätt svårt och falskt så jag föredrar att inte göra det alls förens jag lugnat ner mig och kan tänka "klart".

Kan det vara så att det sker ett litet missförstånd angående Borderlinepersoner? Det är nämligen såhär att personen blir överempatisk när hen kan relatera till något (vilket hen oftast kan) och lite mindre empatisk när hen är upprörd och att den gör mycket som kan se "oempatiskt ut" i sin ilska men när det har lagt sig så blir personen åter väldigt empatisk och förstår hur den andra personen känner - men sålänge personen är överfylld av sina egna starka känslor så blir det svårare (vilket är rätt mänskligt egentligen?)

Jag är varken en expert (eller?)eller någon psykiatriker men jag tänker inte sitta och dra alla människor över en och samma kant. Men erfarenhet har jag gott om och en hjärna att tänka med också för den delen, och min teori är att ingen borderline är den andra lik till 100%. Det finns säkert många som har flera diagnoser tillsammans med borderline och det påverkar säkert personens personlighet oerhört mycket. Förutom det, så tänker jag att borderline kan se kalla ut medvetet många gånger och låtsas att dom inte bryr sig men egentligen så dör dom inombords och gör många saker dom egentligen inte vill göra pga osäkerhet och andra problem som diagnosen för med sig. Det är rätt skumt att det finns så många olika käller som säger olika saker - ena stunden är vi superempatiska sen är vi oempatiska, kan vi inte bara komma överens om att det är individuellt?

Du är medveten om att vissa "vanliga människor" också har mer eller mindre empati - det är individuellt. Nu talar inte jag för alla människor med borderline men jag kan tala för mig själv och det är skrattretande att läsa och det stämmer inte, inte i mitt fall iallafall och det verkar vara fler med diagnosen som känner att det inte stämmer och att det är orättvist att bli satt i "psykopatfacket" utan riktiga bevis.

Sakta i backarna lillavännen (och nej detta är inte härskarteknik, tyckte bara det var kul att skriva lillavännen deal with it.) "Smutskastningkampanj"? Du häller salt i såret och undrar varför det svider? Hur hade du känt om vi anklagade dig för att vara okapabel till att älska, eller känna empati för andra människor när det är en egenskap du känner är väldigt stor hos dig? Är det konstigt att man reagerar tycker du? Jag förstår dig mer än vad du förstår dig själv, hur fan kan inte jag känna empati? Jag sätter mig in i din situation och ser livet ur dina ögon och kan känna det du känner för att förstå exakt hur du har det och visar dig mitt medlidande och min förståelse och försöker sedan hjälpa dig. Vart någonstans finns inte empatin? Berätta!

Du svarar på allas inlägg förutom mitt? Hur kommer det sig? Var mina frågor lite jobbiga för dig? Jag ville faktiskt ha svar när jag frågade dig allt det där, ville se hur du tänker - men du är inte intresserad av att förklara? Du väljer bara ut vissa personer att argumentera med för att du känner att det är lättare? Not fair play. Jag får väl göra ett nytt försök för tålamod för dig, det har jag verkligen

I inlägg #38 länkar jag studien om BPS och nedsatt empatisk förmåga. Det finns alltså vetenskapliga belägg för att personer med BPS har nedsatt empati, man har studerat regioner i hjärnan bl.a. Jag har inte utfört studien utan tar bara upp detta, men använd gärna mig som scapegoat och attackera mig personligen med påhittade lögner.

Igen blir det verklighetsfrånvänt och man hittar på något jag aldrig ens skrivit, troligen p.g.a. svartvitt tänkande i ren affekt, och man fabricerar ihop en låtsasbild av motdebatörrens ståndpunkt för att sedan bedriva halmgubbe-argument. Jag har inte kallat BPS:are för psykopater, eller påstått att någon enskild här skulle vara psykopat. Jag har diskuterat diagnosen i sig och inte riktat mig till någon personligen här ö.h.t. Även om BPS och ASP delar en stor symtombild så utgör kriterier för "psykopati" mer än bara nedsatt empati (vilket såklart kan leda till oförmåga att älska). Detta är dock en helt annan diskussion på en högt existentiell, filosofisk nivå. Det finns stora likheter mellan störningarna, men även många stora skillnader.

Jag tror att du bara har skrivit ett inlägg som jag inte svarade på. Delvis gick det mycket off-topic och du vände om frågeställningen med fokus mot mig och min person. Eftersom att jag inte har någon kluster b-störning är det inte relevant för tråden, som redan nu gått mycket off-topic. Du får jättegärna känna dig speciell, det betyder mycket för mig och jag uppskattar att du värdesätter mina inlägg och svar.

Tack för många intressanta inlägg om Borderline!

Träffade en kvinna för nästan 1 år sedan med Borderline. Då visste jag inte vad det var, men jag har i efterhand förstått att hon hade Borderline när jag försökte komma underfund med hennes märkliga beteende. Nu är jag bara glad för att jag slapp undan relativt lindrigt.

Jag har ett par frågor om du har tid:

- Uppvisar Borderline beteendet bara i kärleksrelationer? Varför inte i vänskapsrelationer eller familjerelationer?

- Varför berättar man inte om sin diagnos för en partner när man vet hur starkt den påverkar relationen? Jag tänker att det finns ett starkt medvetet manipulativt element i att inte berätta!?

- Går det i längden att leva med en Borderline utan att fullständigt gå under själv emotionellt? Mitt ex hade levt med en man i 10 år, förvisso stormigt, men de hade 2 barn ihop. Jag uppfattade honom som extremt distanserad.

- Finns det saker som man kan göra för att trigga Borderline beteendet alternativ lugna det? Jag själv ifrågasatte många beteenden som jag nu förstår har med diagnosen att göra och det tror jag triggade igång en del beteenden. Jag var egentligen som du är i tråden saklig/lugn men ifrågasättande.

- Jag uppfattar "personligheten" som extremt instabil. Inte bara beteendet. Det är väldigt svårt att få grepp på en Borderline? Vad tycker personen egentligen. Vad är sant och falskt. Vad har hänt och inte hänt. Många gånger så stämde saker inte överens. Det var som två eller tre olika personer. Är Borderlines stabilare i vänskapsrelationer eller växlar vänner över tid?

Nu tror inte jag att borderline är en enhetlig grupp på något vis, men hade en kompis som har borderline. Han hade jättejobbigt med kärlekslivet och varje uppbrott då skulle han dö. Men annars så var han intelligent, väldigt kreativ, väldigt lyhörd och mycket empatisk.

Numera så ska de med borderline ha nedsatt empati enligt nya kriterier, fanns inte i de gamla. Så vad är han nu om inte borderline? Ingen aning. Den nya diagnosen är mer som antisocial störning för kvinnor, väldigt få kvinnor passar i den antisociala diagnosen, så borderlinediagnosen har dragit åt det hållet.

Han passar in i c-PTSD men den finns ju inte som diagnos.

Jävlar, det var en riktigt bra duckning du
Tror inte jag fick svar på ett skit jag frågade, faktiskt. Du säger att jag går off topic och undviker att svara på nästan 98% av frågorna för att jag ifrågasätter bland annat en egenskap som du tidigare påstått vi (nästintill) inte har som handlade om empatin (en egenskap som skrivits om i tråden som är on topic) Jag undrade bara hur man kan veta vem som älskar på riktigt och vem som älskar på låtsas och tyckte det hörde till - som du också skrivit att det gör. Men det passade uppenbarligen inte så du ville dodgea den frågan och 45 frågor till - vekt (trodde du skulle kunna svara på det, du såg rätt taggad ut i ditt första inlägg.)

Vet du vad jag tycker är jätteroligt? Att du nu låtsas att du inte alls är partisk och att det "endast är den vetenskapliga studien" men om du läser ditt egna första inlägg så kommer du förstå att du absolut inte var objektiv och nästintill attackerar när du skrev dina påståenden och det låter faktiskt som att du anklagar människor med diagnosen att sakna empati och inte är kapabla till att älska någon och är 100% säker på din sak. Hade det varit så som du skriver just nu, varför skrev du inte så från början? Samt svaren du ger till Luxurious är provokativa. Du provocerade borderlinisarna - får reaktioner - blir ifrågasatt - undviker eller skyller ifrån dig - backar, förstod du det?

Det är stor skillnad på att skriva "Det är vetenskapligt bevisat att människor med EIPS har nedsatt empati" och"Borderlinepersoner kan inte älska någon, det är dom inte kapabla till".
Du gick rätt hårt in på anklagelserna innan och nu skyddar du och småbackar och skyller på den vetenskapliga studien och att du endast ville informera oss och att det är vi som är konstiga som tagit illa vid oss? Manipulativt.

Jag skrev aldrig att du sagt att vi är psykopater, utan att du får oss att framstå som psykopater med dina uttalanden.

And what about svaren du ger till "Luxurious" vem är det egentligen som utför härskarteknik? Vem försöker du lura? Ena stunden låtsas du vara en expert på det du säger för att i nästa stund bli stött och låtsas att du inte vet hur en person med EIPS fungerar? Det är lite sådär "när det passar dig", tycker du inte det? Nej förväntar mig inget svar.

Dock så borde du inte ta det personligt då det ligger i en borderlines natur att bli arg om hen känner sig stött eller tagit något personligt som händer 89% av fallen. Du kan inte påstå att jag har gjort det iallafall. Att jag frågar dig, är för att jag inte höll med om dom. Lite överseende får du väl ha? Du måste vara en god förebild för dom sjuka - vi som inte ser och har självkännedom och vet hur vi själva är! *ironi* Tänkte bara visa ett exempel på när du använder vår sjukdom som argument när något inte passar dig.

Jag är för diskussion, och har inte attackerat dig personligen i mina tidigare inlägg, alla exempel är för att jag skrev till dig och handlar inte om dig som person men jag undrade hur DU tänkte angående dom frågorna och ville sätta in dig i ett annat perspektiv - sen hur någon annan väljer att bemöta dig är deras problem. Man får väl lov att ifrågasätta någons påståenden, eller? Nu däremot så erkänner jag att jag går mer personligt på dig eftersom du själv inte verkar förstå hur du formulerat dig? Syftar speciellt på svaren till Luxurious - ytterst omogna svar, ironi och härskarteknik är ett faktum. Analysera dina inlägg och återkom eller återkom inte.

Denne jävla skitstövel till vetenskapsman, näe. Ingen ska läsa vad han skriver. Dåliga teorier, skitaktigt uppförande.

Okej , de låter som hur jag tänkte om borderline förut.
Men den hjälpen du pratar om, vad den faktiskt innebär går emot det du säger gällande tröst och sånt.
Självaste diagnosen (borderline) och lösningen inom psykiatri (DBT) går emot vad du säger.
Däremot hur personerna verkligen är, och vad som verkligen hjälper kan skilja sig enormt.

Jag tror inte alla som har borderline diagnos har borderline på riktigt.

Hade för länge sedan diagnos Personlighetsstörning UNS och mottagandet man fick inom vården var bedrövligt. Men de hade sina diagnosglasögon på sig och projicerade massa konstigheter. Om jag sa att jag var deprimerad eller hade ångest så togs detta som om jag sökte uppmärksamhet, även om jag faktiskt helst inte ville prata om det och det måste ha märkts!

Istället för ett mänskligt mottagande så fick jag något som närmar sig rent hat. De ansåg att detta var det bästa sättet att bemöta personlighetsstörning. Att man skulle inte tro att man skulle komma undan med något! Fastän det var helt jävla uppenbart att patienten led och behövde hjälp. Även när de bara tog blodtryck så gjorde de det med kraft och en smula våld för att man skulle "fatta".

När jag sedan fick en helt annan diagnos ändrades deras mottagande, som dag och natt. Men jag var ändå samma människa. Jag har svårt att förstå att någon som faktiskt har personlighetsstörning mår bra av att kastas runt mentalt och fysiskt. Tror alla behöver en grund att stå på som de kan lita på.

Kul att det uppskattas! För att flika in, så att ingen känner sig personligt påhoppad som har diagnosen, är det jag skriver en generell konklusion. Det finns dessutom många med diagnosen som är feldiagnosticerade och istället har diagnosen C-PTSD (komplex posttraumatiskt stressyndrom). C-PTSD saknar i regel splitting- och självskadebeteendet. C-PTSD är till skillnad från BPS grundat helt i psykosocialt, frekvent återkommande trauma. Som jag tog upp innan kan man trubbigt hårddra det som gett upphov till BPS i 50% genetiska faktorer, 50% miljö, där sistnämnda delar bakgrund med C-PTSD. C-PTSD påvisas inte DSM-5 och är inte en helt erkänd diagnos, men lär dyka upp där inom snar framtid.

- Uppvisar Borderline beteendet bara i kärleksrelationer? Varför inte i vänskapsrelationer eller familjerelationer?

Nej, det förekommer i vänskaps- och familjerelationer också. I partnerförhållanden blir dock ofta den emotionella instabiliteten mer påtaglig, då partnern utgör en mer intim roll. Partnern blir något av en trygghet i form av "vårdnadshavare", samtidigt som den är en romantisk partner. Många BPS:are svartmålar under tidens gång flera vänskapsrelationer under sin livstid. Många vänner har även lagt benen på ryggen. Det är inte ovanligt att BPS:arens svartmålning av "f.d. vänner" släpper och BPS:aren återtar kontakt med dem. I familjerelationer rör det sig ofta om personer som vuxit upp med mödrar som har BPS, och därtill en mycket instabil relation med denne och såklart kraftigt negativt påverkad p.g.a. förälderns beteende under uppväxten. Många av dessa är medsjuka, och flera lider av C-PTSD. För den eller de föräldrar som har en avkomma som lider av BPS så har såklart dennes uppväxt varit högst kaotiskt, med maktlösa och desperata föräldrar. Man talar kanske inte högt om det i fikarummet på jobbet att dottern skurit upp sig och hamnat på psykjouren...

- Varför berättar man inte om sin diagnos för en partner när man vet hur starkt den påverkar relationen? Jag tänker att det finns ett starkt medvetet manipulativt element i att inte berätta!?

Beror på flera faktorer, vissa BPS:are är mycket öppna med sin diagnos i ett tidigt skede. En del är helt enkelt ärliga, andra tar upp det snabbt för att kunna gömma sig bakom diagnosen och att kunna skylla sina handlingar, samt instabila beteende på något. Det är trendigt att ha BPS nuförtiden. Vissa berättar det inte av den enkla anledningen att den inte vill skrämma iväg en potentiell partner. När partnern sedan blivit emotionellt involverad så brukar det tas upp på tal. Detta är fullt förståeligt enligt mig, jag tror inte det beror på manipulativa faktorer i grunden. Möjligen kan det bero på den nedsatta empatiska förmågan, och såklart desperationen i att inte bli övergiven - vilket är BPS:arens största rädsla.

- Går det i längden att leva med en Borderline utan att fullständigt gå under själv emotionellt? Mitt ex hade levt med en man i 10 år, förvisso stormigt, men de hade 2 barn ihop. Jag uppfattade honom som extremt distanserad.

Ja, en BPS:aren kan leva i längre förhållanden med narcissister, dock brukar dessa relationer vara extremt destruktiva. Som jag tog upp innan är narcissisten mer eller mindre immun mot BPS:arens svartmålning samt splitting-beteende, och kan enkelt manipulera BPS:aren. Relationer ihop med "normala" partners brukar i snitt vara runt 1,5 år eller 15 år. Ponera dock att detta är relationer där BPS:aren har "äkta känslor" för partnern, och det inte är ett temporärt rebound. BPS:aren reboundar snabbt efter att en genuin kärleksrelation tagit slut, men överger den snabbt. Rebound-beteendet beror på att BPS:aren inte klarar av den ångestprocess som normalt sker när en seriös kärleksrelation tar slut - istället för att sörja hoppar BPS:aren snabbt in i en flyktig rebound-relation. Längre förhållanden brukar ske ihop med partners som är medsjuka, antingen innan de träffade BPS:aren, eller blev det under tiden ihop med BPS:aren. Partnern kan således ha varit medsjuk innan, kanske beroende på egen psykosocial problematik, under uppväxten. Den medsjuka partern vill genuint hjälpa BPS-partnern, och har en snedvriden bild av vad kärlek är. Den missuppfattar behovet av att känna sig behövd med att känna sig älskad. Som jag skrev tidigare har den, förutom en roll som romantisk partner, även en roll som vårdnadshavare. Därför är det extra svårt för den medsjuka partnern att lämna BPS:aren. Den medsjuka partnern blir även en "junkie" för de passionerade topparna som uppstår ihop med BPS:aren, i samband med dennes instabila beteende.

- Finns det saker som man kan göra för att trigga Borderline beteendet alternativ lugna det? Jag själv ifrågasatte många beteenden som jag nu förstår har med diagnosen att göra och det tror jag triggade igång en del beteenden. Jag var egentligen som du är i tråden saklig/lugn men ifrågasättande.

Hur bemöter man ett litet barn som inte fick godis på ICA, som sedan svartmålade pappan som världens hemskaste människa för att han sa nej? Vill man trigga en BPS:are så kan man helt enkelt vara saklig och argumentera utifrån en objektiv synvinkel, sakligt. Man kan ifrågasätta beteendet. Du ser ju exempel på detta här, precis som du tar upp. Vill man lugna ner en stundande ångestattack, så är det närhet och visandet av empati som lugnar. Rör det sig om en temporär svartmålning bör man lämna utrymme och rida ut stormen tills den är över. Alla typer av försök till att lugna BPS:aren här kommer uppfattas som direkta angrepp och genererar förstärkt negativ affekt.

- Jag uppfattar "personligheten" som extremt instabil. Inte bara beteendet. Det är väldigt svårt att få grepp på en Borderline? Vad tycker personen egentligen. Vad är sant och falskt. Vad har hänt och inte hänt. Många gånger så stämde saker inte överens. Det var som två eller tre olika personer. Är Borderlines stabilare i vänskapsrelationer eller växlar vänner över tid?[/quote]

Alla BPS:are är såklart olika. Personen i sig kan i regel inte reflektera över sitt beteende, eller om den gjort fel. Detta beror delvis på en extremt negativ självsyn, där denne helt enkelt inte klarar av kritik. Kritik blir en spiral av negativ ångestprocess, vilket BPS:aren inte kan hantera, och vips startar splitting-beteendet som en försvarsmekanism. BPS:aren stänger då ute alla känslor likt en mur.

BPS:aren saknar i regel verktyg för att kunna analysera och bearbeta ner exempelvis ett bråk utifrån en objektiv synvinkel. BPS:aren är alltid "biased" och har en verklighetsfrånvänd uppfattning kring vad som faktiskt har hänt. Det är delvis därför nya partners ofta får höra om tidigare relationer där partnern varit världens hemskaste människa. BPS:aren hittar inte på detta, utan har de facto upplevt det hela på detta sätt. Det beror på att BPS:aren har ett svartvitt tänkande, där det saknas gråzoner.

BPS:are kan vara stabilare i vänskapliga relationer, men ofta byts vänner ut kontinuerligt under tidens gång, eller så recyclas gamla vänner som svartmålats lite då och då. Svartmålningen brukar släppa gällande vänner i samband med att en f.d. partner svartmålas. Detsamma gäller även tidigare romantiska relationer. En BPS:are tenderar att försöka recycla gamla relationer som havererat när dennes nya, senaste relation, kraschat. P.g.a. BPS:arens nedsatta empatiska förmåga så kan denna inte redogöra för konsekvenser som kan drabba den f.d. partnern. Varför recycle-beteendet påvisas gång på gång är för att BPS:aren ständigt behöver trygghet och bekräftelse, vilket denne känner är enklare att få ut från en tidigare vän/partnern, än att gå ut på jakt och hitta en ny kandidat.