Reflektioner efter igår:
Liverpool fortsätter vinna utan att glänsa. Jag tar det, alla dagar i veckan 365 dagar om år. Det är inte nu formen ska vara toppad, och det verkar som om den extra nivån finns att plocka fram vid behov. Sen är jag inte nöjd med att man går så tajt över ribban när det finns kapacitet att flyga 10cm över den. Men.
En seger är en seger, är en seger. 3p är 3p.
Straffen blir oundvikligen den stora snackisen. LFC-supportrar jublar, icke-LFC tycker det är den softaste straff de sett, uppenbar filmning och vad fan fyller VAR för funktion.
För mig är det straff (skräll va?

). Albrighton med en klumpig, desperat tackling bakifrån med liten chans att nå boll. Krokar i Manes ben. Mane känner kontakten, och lägger sig. Inget snack om att han hade kunnat stå upp, men det spelar liksom ingen roll. Är det en foul? Ja. Ger Albrighton Mane sämre förutsättningar än han hade? Ja.
Sen tycker jag det är trist att Mane slänger sig, men så ser fotbollen ut. Står han upp är det spela på, som fotboll av idag funkar. Att Salah fick sin straff för Luiz tröjdragning, såna undantag sker inte ofta.
Men återigen - 92a minuten, LFC nära poängtapp - önskar man dem det poängtappet är det lätt att känslorna tar överhanden och det skrivs i affekt. De som tycker "ABSOLUT INTE STRAFF" får väl se sig i spegeln idag och fundera om de hade tyckt detsamma om det var deras lag som fått den.
Jag hade inte gillat att få den emot mig men för mig är det på Albrighton, inte domaren eller Mane. Hade klandrat min spelare.
Härnäst: United borta. Ole lär väl vara kvar oavsett dagens resultat mot Newcastle och spela ett väldigt reaktivt lag som går på kryss och kontring. Hoppas Liverpool lärde av läxan i fjol och inte har så mycket respekt, utan spelar för 3p. Så pass mycket bättre än man än United per idag att om man kommer upp i nivå, ska man vinna komfortabelt. Även om det är Old Trafford.