När lägger man till 'E' i slutet av namn? /serbokroatiska

Har lagt märke till att vissa namn får ett E på slutet. T ex namn som Zoran blir Zorane ,, Kikor - Kikore ..osv. Verkar va vanligt i sånger. Hur kan man översätta det till svenska ?

Bra fråga

Det är nog bara att man går upp i ton på slutet säger jag.

Det kan man inte, detta kasus -- vokativ -- finns inte i germanska språk.
https://www.srpskibre.com/en/grammar/vokativ.php

Jag tror att det är när man tilltalar någon. Typ "Zlatane passa bollen"

Låter som vokativ. Finns inte i svenska, även om vissa tendenser finns:

Liten pojke (nominativ)
Lille pojk(e) (vokativ)

Det är vokativ som pelegrin och asin skriver och som AoE3#1 beskriver.

Man lägger till en ändelse på namnet när man kallar på någon, när man vill få någons uppmärksamhet. Det är mycket vanligt.

Oftast översätter vi det inte. Skulle det var "Moj Zorane..." i en låt t.ex. ( som då har betydelsen, Du..., Hör här…, Hallå…) blir det " (Du) min Zoran,

https://www.youtube.com/watch?v=KOJiwtEJ2Tw

Vokativ finns i flera språk på Balkan, också i rumänskan (till skillnad från de andra romanska språken).

Fast det fanns i klassiskt latin. Och så förekommer det i t ex portugisiska att man har en artikel ("o" för en pojke eller man, och "a" för en flicka eller kvinna) framför namnen, utom just när det rör sig om vokativ.

Det portugisiska vokativet kände jag inte till, men då är det med andra ord inget suffix som t.ex. i serbiskan och rumänska.
Jag undrar om rumänskan har en rest från latinet eller om det försvann och sedan kom igen via de slaviska språken. Rumänskan har ett vokativsuffix också för substantiv:

‒ Băiatule, de ce nu mă asculți! (min) gubbe/ gubben, varför lyssnar du inte på mig?
‒ Fetițo, de ce nu mănânci?- Flicka lilla, varför äter du inte?

Det verkar som att rumänskan har kvar ett par ålderdomliga drag från vulgärlatinet, som har försvunnit ur de flesta andra romanska språk. Till exempel har det kvar ett neutralt genus, tror jag. Men det är samtidigt inte osannolikt att de slaviska språken har påverkat det rumänska språket.

Ja, de har kvar ett neutralt genus.

Ett annat balkandrag, där rumänskan skiljer sig från de andra romanska språken, är att vanligtvis inte använda infinitiv vid hjälpverb. I stället för "jag vill sova" säger de, såsom t.ex. serberna "jag vill att jag sover" (vreau sa dorm/ hoću da spavam).

Fast i det klassiska latinet sammanföll vokativ med nominativ för de allra flesta substantiv. Det är bara ord på -us i den andra deklinationen som har en särskild form i vokativ singularis. Och någon vokativ pluralis fanns inte alls. Givet a) att särskilda vokativformer hade en mycket svag ställning redan i klassiskt latin, b) att den rumänska vokativen i maskulinum sammanfaller med den vanligaste allmänslaviska formen, som är genomgående i sydslaviska c) att den rumänska vokativen i femininum helt sammanfaller med den allmänslaviska, d) att rumänskan har vokativ pluralis som helt saknas i latin, och d) att de olika språken på Balkan bevisligen har påverkat varandra hejvilt vad avser grammatik och syntax, är det min bestämda uppfattning att den rumänska vokativen i sin helhet är en konsekvens av balkanska Sprachbund-effekter, och inte härstammar från latinet alls.

Den portugisiska konstruktionen har inget att göra med vokativformerna i klassiskt latin. Samma konstruktion förekommer i vissa tyska dialekter, och man kan analogt hävda att traditionell västerbottniska har vokativ när man har 'nGustav och 'aMaria som omtalsformer, men Gustav och Maria som tilltalsformer. I samtliga fall rör det sig om sena fenomen.