När lägger man till 'E' i slutet av namn? /serbokroatiska

Också därvidlag är det oklart om rumänerna har behållit ett neutralt genus eller om de har återfått ett från slaviska språk, som alla har behållit neutrum, eller från något annat balkanspråk. Jag skulle tippa på det senare, givet hur tidigt neutralt genus verkar ha fallit i vulgärlatinet.

Detta är inte heller ursprungligt i slaviska språk - det heter (я) хочу спать på ryska, chcę spać på polska, chci spát på tjeckiska och till och med hočem spati på den sydslaviska, men inte särskilt balkanpåverkade, slovenskan - utan torde ursprungligen komma från något tidigare balkanspråk.

Ja, det är mycket troligt att "dessa latinska exempel" i rumänskan inte är en rest utan något som tillkommit.

Det balkanska Sprachbund är väldigt intressant tycker jag. En gissning är att folkförflyttningar har lett till språkbyten där språken påverkat varandra. Jag har svårt att se att dessa förändringar bara har skett på den lokala marknaden och i gränshandel.

Osäker på om min hjärna blir förvirrad på grund av att det är ett smeknamn, men är inte "Svenne, kom hit!" lite liknande, för någon som heter Sven. Låter bättre än "vi var hem till Svenne".

Fria spekulationer, men kan det vara så att så många smeknamn slutar med -e just för att det känns som vokativ?

Kanske inte funkar lika bra för tjejnamn dock.

Det är möjligt att vi i snitt är något mer benägna att använda smeknamn i tilltal än i omtal, men skillnaden är absolut inte så stor att det på något sätt skulle kunna anses motiverat att klassa smekformer som Svenne, Kenta, Gittan, Kattis etc som vokativer ens litegrann.

Funkar inte så bra för smeknamn som Kenta, Berra eller Larsa heller.

Vokativ-kasus förekommer i ett fall i göteborgskan.
Jag tänker på formen "dö". Alltså INTE när man uppmanar någon att kola vippen!

Här är ett exempel på göteborgska:

Dö Bertil, ska du hänga med på bio?

Det första dö i meningen ovan är vokativ-formen av du. Den andra förekomsten av du är den vanliga (nominativ). Hade Bertil varit i Serbien eller Kroatien hade folk ropat på honom "Bertile". Samma om han varit i gamla Rom. Caesar ska ha sagt till Brutus "Et tu Brute". Brute formen är vokativ av Brutus.

Jag har faktiskt hört talas om den där "dö"-formen här på Flashback tidigare, även om jag som ångermanlänning inte har erfarenhet av den själv.

Smeknamn och vokativ är två helt olika saker.

Jag kan illustrera med ett exempel från ukrainska, som har bevarat vokativ.

Mamma heter på ukrainska мама (mama), om man slår upp det i ordboken, men om man vill vara extra gullig så använder man förslagsvis en diminutivform, t.ex. мамочка (mamočka). Innebörden är då ungefär som "lilla mamma" eller "kära mamma". Diminutiv fungerar ungefär som smeknamn, fast kanske bildade med lite mer regelbundenhet.

Men om man nu tilltalar mamma direkt, så använder man antagligen vokativ vilket då blir мамо (mamo). Men vill man tilltala sin kära mamma och göra det extra tydligt hur kär hon är för en, så säger man förmodligen мамочко (mamočko).

Dvs. även smeknamn kan ha en egen vokativform.

Menade att det kanske har att göra med vokativ att smeknamn för män så ofta slutat på -e, som en kvarleva. Tänk *lille pojke*, etc.

"Brute, kom hit", etc.!

Jag har haft fel förr dock (men ibland rätt också, mot alla odds ).

Faktiskt har du rätt i att "lille pojke" är vokativ. Samtidigt är det här med vokativ som ett eget kasus inte så levande i de germanska språken.

Menar alltså att det kan ha influerat hur smeknamn för män (ofta) formas, och inte att det är ett vokativ i sig.

Bjornen i den här tråden verkar vara inne på samma spår som jag: