Hur förhålla sig till kontrollerande mamma?

Har du kontakt med dina farsa? Mammor kan oftast bli så här om det inte finns någon fadersfigur i familjen som kan sätta ner foten. Det bästa du kan göra är att föra en normal diskussion med henne och få henne att förstå att du är vuxen och är fri att göra i stort sätt vad du vill. Har du syskon eller är du ensambarn?

Alla bara säger "Flytta" men vart? T. ex. I Göteborg var innan år 2015 väntetid 8 år att få /möjligen bostad på grund av inkompetenta politiker. Nu, många år senare är väntetid 13 år! Vart ska flickan ta vägen??? Stackars dej mitt hjärta.

Kan börja med att förtydliga att jag är 21 år gammal, och myndig sedan snart 4 år tillbaka. Så den juridiska biten kan vi släppa direkt. Dock bor jag hemma, men i en förort till en stad, i ett län, där bostadsbristen är total. "Men flytta hemifrån" är således ett ganska värdelöst råd.

Nåväl. Jag är alltså 21 år gammal tjej, som börjar lessna på min kontrollerande mamma. Rent legalt kan hon ju inte göra någonting åt mig, vilket hon också vet om, men det blir ständiga bråk för varje minsta sak. Ska jag nu på sommaren gå ut och vill ha typ knälånga jeansshorts eller en normalt figurnära icke-urringad T-shirt blir det världens gräl för att jag går "utmanande" klädd, och får världens moralpredikan om hur moraliskt förkastligt det är, och att jag nästan förtjänar att våldtas. Ibland kan hon sätta igång bara för att jag vill gå med håret utsläppt och inte täckt/uppsatt i knut, för att hon menar att det kan vara utmanande och triggande t.om.
Vill jag istället gå på någon form av event, säg en konsert på kvälltid och komma hem först vid 21-22, blir det totalt ramaskri om hur farlig staden är, och att jag får vara glad om jag kommer hem levande typ.
Tilläggas kan är att vi är helt vanliga svenssons, som bor i ett helt vanligt medelsvenssons-villaområde som är en förort till en miljonstad. Ingenting har heller hänt mig någonsin, som skulle kunna förklara hennes beteende, utan hon har helt enkelt bara ett sjukligt kontrollbehov.

Efter att ha hört detta i snart 4 år (sedan jag var myndig och började ta mig friheter att t.ex gå ut i "utmanande" - normala sommarkläder, gå på event på kvällar etc.) är jag så less att jag snart kräks. Ja, jag vet att hon inte är frisk som håller på sådär. Samtidigt bor jag hemma och vill inte behöva fly man ur huse för att slippa höra hennes ständiga moralpredikningar och tjat.
Hur ska jag, på ett vuxet och moget sätt, bemöta hennes galenskaper, tycker ni? Att försöka sätta sig ner och prata är verkningslöst, hon blir bara tokig enligt sedvanligt manér och säger att jag är hennes dotter = hon bestämmer.

Kan börja med att förtydliga att jag är 21 år gammal, och myndig sedan snart 4 år tillbaka. Så den juridiska biten kan vi släppa direkt. Dock bor jag hemma, men i en förort till en stad, i ett län, där bostadsbristen är total. "Men flytta hemifrån" är således ett ganska värdelöst råd.

Nåväl. Jag är alltså 21 år gammal tjej, som börjar lessna på min kontrollerande mamma. Rent legalt kan hon ju inte göra någonting åt mig, vilket hon också vet om, men det blir ständiga bråk för varje minsta sak. Ska jag nu på sommaren gå ut och vill ha typ knälånga jeansshorts eller en normalt figurnära icke-urringad T-shirt blir det världens gräl för att jag går "utmanande" klädd, och får världens moralpredikan om hur moraliskt förkastligt det är, och att jag nästan förtjänar att våldtas. Ibland kan hon sätta igång bara för att jag vill gå med håret utsläppt och inte täckt/uppsatt i knut, för att hon menar att det kan vara utmanande och triggande t.om.
Vill jag istället gå på någon form av event, säg en konsert på kvälltid och komma hem först vid 21-22, blir det totalt ramaskri om hur farlig staden är, och att jag får vara glad om jag kommer hem levande typ.
Tilläggas kan är att vi är helt vanliga svenssons, som bor i ett helt vanligt medelsvenssons-villaområde som är en förort till en miljonstad. Ingenting har heller hänt mig någonsin, som skulle kunna förklara hennes beteende, utan hon har helt enkelt bara ett sjukligt kontrollbehov.

Efter att ha hört detta i snart 4 år (sedan jag var myndig och började ta mig friheter att t.ex gå ut i "utmanande" - normala sommarkläder, gå på event på kvällar etc.) är jag så less att jag snart kräks. Ja, jag vet att hon inte är frisk som håller på sådär. Samtidigt bor jag hemma och vill inte behöva fly man ur huse för att slippa höra hennes ständiga moralpredikningar och tjat.
Hur ska jag, på ett vuxet och moget sätt, bemöta hennes galenskaper, tycker ni? Att försöka sätta sig ner och prata är verkningslöst, hon blir bara tokig enligt sedvanligt manér och säger att jag är hennes dotter = hon bestämmer.

Kan börja med att förtydliga att jag är 21 år gammal, och myndig sedan snart 4 år tillbaka. Så den juridiska biten kan vi släppa direkt. Dock bor jag hemma, men i en förort till en stad, i ett län, där bostadsbristen är total. "Men flytta hemifrån" är således ett ganska värdelöst råd.

Nåväl. Jag är alltså 21 år gammal tjej, som börjar lessna på min kontrollerande mamma. Rent legalt kan hon ju inte göra någonting åt mig, vilket hon också vet om, men det blir ständiga bråk för varje minsta sak. Ska jag nu på sommaren gå ut och vill ha typ knälånga jeansshorts eller en normalt figurnära icke-urringad T-shirt blir det världens gräl för att jag går "utmanande" klädd, och får världens moralpredikan om hur moraliskt förkastligt det är, och att jag nästan förtjänar att våldtas. Ibland kan hon sätta igång bara för att jag vill gå med håret utsläppt och inte täckt/uppsatt i knut, för att hon menar att det kan vara utmanande och triggande t.om.
Vill jag istället gå på någon form av event, säg en konsert på kvälltid och komma hem först vid 21-22, blir det totalt ramaskri om hur farlig staden är, och att jag får vara glad om jag kommer hem levande typ.
Tilläggas kan är att vi är helt vanliga svenssons, som bor i ett helt vanligt medelsvenssons-villaområde som är en förort till en miljonstad. Ingenting har heller hänt mig någonsin, som skulle kunna förklara hennes beteende, utan hon har helt enkelt bara ett sjukligt kontrollbehov.

Efter att ha hört detta i snart 4 år (sedan jag var myndig och började ta mig friheter att t.ex gå ut i "utmanande" - normala sommarkläder, gå på event på kvällar etc.) är jag så less att jag snart kräks. Ja, jag vet att hon inte är frisk som håller på sådär. Samtidigt bor jag hemma och vill inte behöva fly man ur huse för att slippa höra hennes ständiga moralpredikningar och tjat.
Hur ska jag, på ett vuxet och moget sätt, bemöta hennes galenskaper, tycker ni? Att försöka sätta sig ner och prata är verkningslöst, hon blir bara tokig enligt sedvanligt manér och säger att jag är hennes dotter = hon bestämmer.

1. Måste du bo i Stockholm? Fundera över möjligheten att flytta till någon mindre stad.

2. Se till att du inte är beroende av dina föräldrar - att de inte är skyldiga dig något. Betala för dig i hemmet och hjälp till lika mycket som de andra vuxna i hushållet med sysslor. Då får du ett annat förhandlingsläge. Låt dem inte behandla dig som ett barn när det gäller skyldigheter, så kan du lättare kräva att bli behandlad som en vuxen när det gäller dina rättigheter.

3. Använd din pappa. Kan han medla mellan er?

4. Visa för din mamma att du kan ta hand om dig själv. Du kan köpa försvarsspray, gå självförsvarskurs eller prata om hur du resonerar för att ta hand om dig själv. Är din mamma orolig för att du ska vara promiskuös? Är du det? Om inte, kan du ju prata om hur du resonerar kring (sexuella/romantiska) partners. Ge henne anledning att lita på att hon inte behöver lägga sig i.