Hedonismen

Filosofins sanna avgrund, hedonismen, ska avhandlas i denna tråd. Jag tror att man får leta länge efter någon filosof som verkligen kan hylla livsstilen där människor ska söka glupska i sig njutningar som om Världen vore dukat enbart för honom, desto vanligare är det att härskare och konstnärer ändå faller in i det spåret.

Jag talar nu inte om Epicurus måttliga hedonism, utan den som saknar gränser. Läs Saades 120 dagar av Sodom och Gomorra så börjar vi förstå varför filosofer är så rädda för denna avgrund.

Räddslan uppkommer givetvis från två olika vinklar; dels att det korrumperar själen hos den som söker göra livet till en stor fest där han bara tar för sig av allt, såsmåningom slutar saker ens smaka för den glupske och han får er spysmak upp till munnen.

Dels för att det korrumperar Världen att ha mäktiga som beter sig på så sätt, och det kostar alltid mer åt den som står längst ner i hierarkin (den som blir mat, den som står för underhållningen, den som måste slita för att upprätthålla härskarens livsstil).

I dess mest extrema form så får vi dock inte en fransk libertin, utan en österländsk harem, detta är omättbar hedonism i sin essäns, "might makes right" och störst ska få äta sig mätt med all Världens skönhet. Hela samhället ska cirkulera kring hans apetit.

Vi finner hedonismen i verk som Lolita, vi finner det i romare som njuter av att se män bli uppätna av lejonen för att få bot från att vara uttråkad. Och problemet som ständigt hedonisten står inför är: allt blir tillslut gammal ost.

Kanske vi idag främst finner det i Wallstreet med all horeri och massiv lurenderi och pyramidspel för att manipulera storfolkets pengar. I lite mer modest form får vi det även i playerkulturen och tinderkungar där man ska göra precis vad som helst för att manipulera tjejer till sängen. I dess mer patetiska form finner vi kanske det i varenda hem, vid den här tiden på lördagnatt, då ensamma män har sina virtuella harems genom porr, som även det ständigt "avtrubbar" deras själva förmåga av njutning, stänigt i jakt att bli voyeurs av märkligare skit.

Hedonismen är alltså en massiv urkraft som driver Världen runt och runt, den har sin rot i reptilhjärnan, och behöver kanske därmed inte justifiera sig själv (olikt mer invecklade tankemönster). Allt graviterar ditt, och alla idetraditioner söker ändå undvika att man faller in i sådana beteendemönster.

Frågan är ifall nihilismen leder ditt, eller ifall de flesta nihilister ändå undermedvetet fortsätter tro på något "större" och äcklas att hamna i beteendemönster där de helt styrs av basala impulser? Jag har personligen märkt av att nihilister mer gillar diskutera hur allt saknar betydelse än att agera som om så vore fallet.

För upphör man tro på någon religion eller idetradition (exempelvis stoicismen) så skulle jag säga att det enda som återstår som motkraft från att leva ut själviska impulser är att man fortsätter leva som om det finns något större (någon ickemedveten del av hjärnan tycks fortfarande tro på något) - även ifall man påstår, rent logiskt, att så inte är fallet.

Jg frågar mig ifall någon filosof lyckats försvara hedonismen i dess renaste form? Går den att försvara?

Skulle vara något i stil med: Universum skapades med spindeln i åtanke, inte åt flugan som fastnat i spindelns nät.

Talar bara för mig själv här men ja, nihilism har gjort mig väldigt hedonistisk. Ibland känner jag mig som att det är mig själv raljerar mot en hel del i mina inlägg här på fb. Lite som att jag projicerar det jag själv är på resten av samhället. Jag spyr mycket galla över konsumtionssamhället och hur degenererad västvärlden är samtidigt som jag inte är ett dugg bättre själv. Min dygnsrytm är helt paj, jag super något kopiöst i perioder och svullar all möjlig skräpmat. Jag lever knappast ett hälsosamt och fulländat liv. Jag känner mig som en jävla hycklare. Jag vet inte vad det är eller om man ens kan kalla det hedonism, då det knappast är aptit som driver mig. Snarare ångest och deppresion. Jag vet helt enkelt inte. Jag är väl bara svag i sinnet.

Sen får jag en kick helt plötsligt och vill bara ställa mitt liv till rätta och skärpa till mig innan nästa down-period kommer. Eller doomer-period snarare. För det är det jag känner mig som. En doomer:

https://www.youtube.com/watch?v=8uuYm7KDm_A

Jag är en sån känslostyrd, fragil och deprimerad jävla tönt. Men jag vill få ordning på mitt liv. Men jag kanske är för svag för det. Jag vet inte. Jag vet fan helt enkelt inte.

För att svara på din fråga om filosofer och hedonism så jag vet jag inte riktigt det heller för att vara ärlig. Känns enligt mig som att hela västvärlden har anammat hedonism som en sorts post-modern psuedo-religion vid det här laget. Jag tycker att den indirekt konstant tas i försvar utav en massa vänsterliberala tyckare och tänkare hela tiden mer eller mindre. Det känns nästan som att själva status quo i sig är hedonism och hedonism är status quo.

Din trötta avsky för ämnet gör tyvärr din trådstart grådaskigt dunkel och lika ytlig som när diskussionsämnet genom åren kritiserats av moraltanter för att vara "svinens filosofi" och dina argument lika nötta och oslipade som när de anfördes gentemot Roger Crisp.
Läs den själv. Du kunde ju åtminstone ha läst omslaget så kanske du vetat vem som skrivit den och vad boken faktiskt heter.

Varsågod: "Les Cent Vingt Journées de Sodome, ou l'École du libertinage" och på svenska "De 120 dagarna i Sodom eller Liderlighetens skola" av Donatien Alphonse François de Sade, vanligen markis de Sade.

Hedonistisk utilitarism,

Jo, Bentham och grabbarna var faktiskt några slags kalla filosofiska hedonister av något slag; men det var igenom en kall ekvation där njutning skulle överträffa smärta, jag anser inte att de hade fantasi för att måla upp hedonism i dess fulla prakt. De förstod inte konsekvenserna av njutningen, hur jakten efter den korrumperar samhället och individen likt en tumör.

Såg på Von Triers Nymfomaniac för inte så längesedan och det känns som om det krävs en konstnär (inte en filosof) för att faktiskt lovorda hedonism och även utforska dess skugga.

Men jag tänker då även att Du Sköna Nya Värld visar någonslags system som applicerar maximal njutning som samhällets högsta mening, och däri måste saker som åldrande, komplex konst, familj, frihet, etc. offras för att människor ska njuta av livet så mycket som möjligt.

Tillslut kräver den högsta njutningen någonslags hierarki, och en som (metaforiskt eller bokstavligen) äter och blir uppäten. Därmed tycks hedonistisk utilitarism vara utopisk, ifall något så abstrakt som hela samhällets totala lycka (vem känner för hela samhället?) är ens ideologiska driv så kommer du egentligen leva för din egen lycka (den lycka du verkligen kan känna) men påstå åt andra att du har fina ideal om att alla är lika värda att vara lyckliga.

relativismen är väl mer klandervärd isf, då den i princip ger hedonismen/nihilismen legitimitet..

quid verum som pilatus spydigt sa...

Jag tycker absolut att hedonismen har sin plats i livet - som mest i ungdomen dock och i vuxenlivet mindre!

Men det går aldrig att få bort den helt, och tur är väl det om vi vill fortsätta vara människor ännu ett tag och inte hasta evolutionen i förväg och bli gudar för snabbt.

Må så vara, men du uttrycker en känsla (liksom jag själv gör), finns inget sätt för mig att logiskt bevisa att det finns något att ens "korrumperas" enligt relativismen.

Finns ingen dekadens, då det inte finns något som är bättre än något annat. En gubbe som har en relation med en 12-årig flicka i Lolita, en romersk gris som skrattar och häller i sig vin medan en kvinna blir uppäten av ett lejon i colosseum. Allt är en stor teaterpjäs, alla bör bara söka bästa platsen för att bevittna skådespelet.

Fan vad du svamlar. Sista stycket är värst.

Det absurda ligger i att tro att människor kommer motiveras av något så kallt som Felicific calculus; speciellt sista punkterna när man ska applicera mesta möjliga njutning till så många som möjligt, de politiker och sociala ingenjörerna som får detta i uppgift börjar dock se människor som fåraktiga när de ska manipuleras så kallt in i deras stängsel, fårherden börjar då givetvis se sin egen lycka som av mycket större värde än fårens lycka.

Vi ser detta hända om och om igen i valfri system, man lever inte för systemet utan det är systemet som lever för systembyggaren. Ifall högsta möjliga kvantitet njutning är högsta målet i livet så är det inte något man enkelt delar med sig.

Ifall man däremot, exempelvis, har en heroisk ide om verkligheten och söker få sitt liv att mer likna en berättelse, då välkomnar man istället smärtan.

Hedonismen leder till Nietzsches "sista människa" som inte har någon större berättelse att offra sig inför.

Tänk dig den här exemplet: vi får sexrobotar som ser ut som perfekta kvinnor och män kan få ha njutningsbar sex med dem och det mildrar sexuella frustrationen i samhället. De har denna sex med dessa falska supermodeller i åratal, men när de ligger i deras dödsbädd så finns det någonting som svider inom dem, all denna njutning känns ha varit helt falsk. De har ingen berättelse kvar att berätta och ingen vill höra det, de har blivit slavar för njutning som inte krävde motprestration och inte gav frukt till något alls. De levde ett falskt liv, ett liv inte värt att återberättas. Ett liv inte värt att återupplevas...

Du får alltså aldrig reda på ekvationens slut, då det som ger dig lycka för 1 dag, 1 månad eller 1 år inte nödvändigtvis kommer göra det i 100 år.

Jo, jag tror att det känns som en deterministisk slutdestination för mänskligheten. Här måse individen vara oerhörd stark för att inte dras med i virveln. Du måste vandra ifrån den ett steg i taget, för inget kommer någonsin bli bättre ifall du fortsätter slava för trivial njutnings skull.

Men för att utforska smärtans gränser så krävs ett medföljande narrativ och här kan jag bara rekommendera att du hittar något som inspirerar dig och håller fast vid det hela vägen. För mig så är konsten det transcendentala, och buddhismen ger mig verktyg för att alltid kunna ta ett steg tillbaka från den mer kaotiska tillvarot man finner igenom estetiken.

Börja med att fasta 16-8, det kommer göra dig mycket väl. Sedan kan du börja utforska att fasta 4-5-6 dagar och den självkännedom du kan få därigenom. Köp en bok om meditation och sök meditera bara en sådär 10 minuter per dag för att börja med.

bevittna eller delta;
när universum förbrukat all energi och uppnått total entropi, går ridån ner för gott..