Ensamhetskänslor som får mig att må jättedåligt.

Hej alla,

Det går mot bättre vetande att lämna ut sig själv här men känner att jag inte har någon eller något att vända mig till just nu. Hade skrivit en hel berättelse om bakgrunden till min nuvarande situation men råkade av nån anledning ta bort det. Har tyvärr ingen lust att skriva om exakt allt igen.

Vet inte riktigt vart jag ska börja..Är kille, 25 år gammal som bor i en medelstor stad i södra Sverige. har haft en relativ bra och kärleksfull uppväxt. Inga syskon. Ingen närvarande far men världens bästa mor. Hade många kompisar i min barndom men någonstans i slutet av 8e klass i lågstadiet började jag tappa vänner av diverse olika anledningar. Mitt självförtroende under den tiden var på dekis då jag väldigt tidigt diagnostiserades med en kronisk hudsjukdom som är obotlig (ingen allvarlig sådan rent fysiskt men psykiskt ansträngande att ha om den är framträdande) och främst påverkar huden i ansiktet. Ju värre hudåkomman blev desto mer isolerade jag mig och lät bli att gå ut med vänner. I 9e klass hade jag vänner som jag umgicks med på rasterna men efter skolan var jag mest hemma själv. Blev inte bjuden på en enda hemmafest som ett exempel. Om mitt självförtroende var på dekis tidigare så var det totalt skjutet i sank i slutet av 9e klass då jag ibland under skoltid fick höra en del kommentarer om mitt ansikte.

Här någonstans gick allt åt skogen..När jag gått ut grundskolan och började gymnasiet hade jag och de vänner jag hade gått skilda vägar. Jag ville få en nystart och bara köra mitt egna race under gymnasiet med självförtroendet fullkomligt på botten. Gick till skolan, försökte göra så gott jag kunde, gick hem, åt, sov och gick till skolan dagen efter igen. Så här höll det på under 3 år. Under den tiden blev jag inte bjuden på en enda fest och kände mig rätt utanför, det var tufft. Det gick delvis att skylla sig själv för det, det var egentligen enbart mitt egna fel som aldrig tog initiativ att lära känna människor, det var väl mer ett val att isolera mig så mycket som möjligt för att jag skämdes så över mig själv. Ville till varje pris undvika att höra kommentarer om mitt utseende. Med facit i hand så knöt jag bara nån enstaka kontakt som följde efter gymnasiet. Gick ut med fullständiga betyg även om de var medelmåttiga. En av få vänner jag fick från gymnasiet flyttade sedan utomlands och kommer nog inte återvända till Sverige igen. Inte för att vi var jättenära, men uppskattade ändå att vi kunde ses ibland.

Med dessa två stycken av text så märker jag att jag får det att låta som att jag absolut inte har några vänner alls, som tur är har jag en kompis som jag står jättenära som jag känt i ca 15 år. Vi ses regelbundet. Jag uppskattar honom och vår vänskap väldigt mycket och skulle nog inte klara mig utan honom. Ibland önskar jag dock att jag kunde variera min tid med honom och samtidigt få ny feedback, nya erfarenheter, nya samtalsämnen osv från annat håll. När man i stort sätt endast har umgåtts med en enda vän regelbundet under nästan 10 år är det lätt att känna att det blir lite enformigt ibland. Har en annan nära vän som jag också träffar, men det har varit max 4 gånger per år eller något.

Var är jag idag? Bor hemma själv. Har ett jobb som jag gillar men som inte är direkt "högstatus", rätt kass lön och överlever precis på det jag tjänar, mitt självförtroende har vänt från att vara så dåligt och lågt det kan bli till att vara jättehögt idag. Det är jag glad och tacksam för. Bakom vändningen ligger 10 tusentals spenderade kronor på olika behandlingar som gjort att hudsjukdomen dragit tillbaka väldigt kraftigt. I sin tur har mitt utseende fått sig ett lyft (Obs har inte gjort några kirurgiska ingrepp!). Har flickvän sedan en tid tillbaka som jag älskar så mycket. Ikväll rann ensamheten bara över mig...Känner mig så ledsen och ensam ibland. Ibland slår det mig bara, "jag har inte varit på en enda hemmafest eller fest överhuvudtaget och jag är 25 år gammal..". Sörjer att jag inte har så många vänner även om jag borde vara tacksam för de jag har. Sörjer att jag inte kan erbjuda min flickvän ett socialt umgänge, tycker synd om henne ibland för att hon är med mig.

Vet egentligen inte vad jag söker efter när jag skriver här, vill egentligen inte erkänna det men söker väl främst tröst och peppande ord..Har någon annan liknande erfarenhet och känner igen sig?

Nej, men. Angående hudsjukdomen i ansiktet - vad sägs om att odla skägg som döljer det värsta?

Det första som jag tänker på efter att ha läst din text är att du verkar fokusera väldigt mycket på saker som hänt för ganska länge sedan. Du är 25 nu -- hemmafesterna har sedan ett tag tillbaka ersatts av afterwork för de flesta i din ålder. Att sitta och älta kring barndomen kommer inte att göra dig lyckligare.

Jag tycker att du ska försöka börja med en hobby där du kan träffa likasinnade. Om det sen är att gå till gymmet, utöva någon sport eller binda flugor i goda vänners lag spelar inte så stor roll.

Kanske är det dags för att skaffa barn? Dels är det något som binder samman dig och partnern på en ny nivå och sen finns det massor av sociala aktiviteter för föräldrar som tröttnat på att sitta hemma med sina barn under föräldraledigheten.

Tack för tips, om skägg bara kunde växa på näsan och pannan så hade det väl funkat. Nej men.."sjukdomen" stör mig inte så värst mycket idag, som jag skrev, det är väl mer att åkomman indirekt ledde till att jag var mycket ensam i tonåren och att det idag lett till att jag inte har så många kontakter som jag önskar att jag hade.


Jag känner att jag har kommit över det faktumet att jag var rätt så utanför i min tonår, det är väl mer att ensamheten idag tär på mig och att jag då automatiskt tänker tillbaka på den tiden som får mig att må sämre. Men förstår hur du menar och tänker. Du har nog alldeles rätt, funderat länge på att börja träna men inte fått riktigt tummen ur, måste komma igång med något åtminstone. Tack för tips.
Vill ha barn men känner inte att jag vill sätta barn i världen om jag inte har allt "ordnat" först.

Får man lov att fråga specifikt vad det rör sig om för någon hudsjukdom? Är det något som kan smittas på över till andra? Finns där det kan finnas en legitim anledning för att folk i så fall vill undvika att ha med dig att göra?

Så som tidigare talare föreslog att skaffa barn skulle jag också varmt rekommendera. Du är i den bästa åldern fysiskt och då borde din spermakvalité vara på topp, du riskerar då inte så stor risk att ungen blir retarderad, vilket annars är en risk om fadern är över 30 år gammal.

Dock är det en risk att din sjukdom är ärftlig och går i arv till avkomman eller inte?

Det råder enligt min erfarenhet en stor utbredd ensamhetsproblematik i det svenska samhället idag och min teori är att det är på grund av att mångkulturen har splittrat sammanhållningen och dödat tilliten till varandra.

Därför är det väl utmärkt att sätta fler svenska barn till världen? Men det är också väldigt viktigt att som förälder att tidigt lära sina barn att socialisera dem och kunna umgås med andra barn, det finns de forskare som säger att det är avgörande redan vid 2-4 års ålder för barnet att lära sig dessa färdigheter för annars kan det ha påverkan på dess möjligheter senare i livet.

Om du själv har svårt med det sociala behöver du således ordna upp det innan barnet föds så att du sedan i sin tur kan lära ditt barn.

Ett tips till dig är: I kyrkliga sammanhang och kristen församlingsgemenskap och broderskap finner man sanna och riktiga vänner för livet! Du kommer att leva ett så mycket rikare liv när du vandrar med herren Jesus tillsammans med andra kristna.

Jag rekommenderar dig att vända dig till en bra kyrka och/eller församling så som t.ex Pingst eller Livets Ord, där behöver du inte vara ensam mer! Guds frid!

Nej någon sekt liknande Livet ord rekommenderas inte.

Idag har du alltså en nära vän sedan många år tillbaka.
Även en flickvän du älskar väldigt mkt.
Ett eget hem och ett jobb du trivs med.

Låter inte som att du har det fruktansvärt idag 😉👍
Tvärtom lite som att livet vänt för dig.
Fokusera på nuet och framtiden istället för dåtiden.

Lycka till.

Med vänlig hälsning, P

Vet inte vad som passar dig bäst, men här är vad jag hade försökt göra i din situation för att vidga perspektiven och förändra den:

- lär dig allt om MBTI, din egen personlighet och att känna igen och förstå andras. Praktisera genom att ta initiativ, va generös och nyfiken och vilja lära känna andra

- res mycket eller bo utomlands ett tag för att lära känna människor som inte är som dom du har omkring dig

- träna målmedvetet på gym eller annat vilket kan lyfta självkänslan i din ålder

- måla tavlor och skriv dikter, filosofi och dagbok varje dag för att lära känna dig själv och uttrycka dig själv, alla har en konstnär och tänkare inom sig

- läs upp dina betyg och flytta så du kan få en utbildning på universitet eller bara läsa kurser i ett ämne som intresserar dig

- ta reda på om modern andlighet är nåt för dig, tex genom att följa Eckhart Tolles kanal på YouTube

- lär dig att fixa fester själv om ingen bjuder dig genom att va en öppen person, experimentera med drycker och droger och fixa din lägenhet med färger på väggar och musik så den blir inbjudande

Det är såna här saker jag tänker mig hade utvecklat din personlighet tillräckligt för att en dag blomstra socialt och mentalt trots närvaron (eller bara dåliga minnen) av hudsjukdomar