Personlighetsstörning -Frågor

Goddag Flashbackare,

Jag undrar vilken personlighetsstörning som får en att bryta kontakten med folk? Typen där den drabbade hittar fel på folk och efter ett tag inte orkar med folk utan bryter kontakten. Alltså med ALLA: släkt, vänner, mor och far samt varenda relation den haft så ingen kontakt med gamla ex eller så. Personen är komplett ensam förutom sporadisk kontakt med några få "ibland-kompisar". Det finns alltså några få, kanske 2-3 stycken som personen anser ej gjort hen illa eller stör sig på men resten har åkt.

Jag tänker det ju inte kan vara fel på precis varenda jäkel den träffar utan att något måste föreligga som ligger till grund för att personen drar sig undan mänskligheten men ändå är ute och social i övrigt, typ personen har ett rikt liv med att hitta på saker att göra, har hobbys, tar sig för saker och verkar glad och uppåt. Ingen social fobi föreligger.

Det jag vet om personen är att den negligerades efter födelsen då modern ansåg den oönskad så barnet skickades till ett barnhem där det låg ensamt bland flera andra spädbarn hela dagarna och bara plockades upp för matning och blöjbyte då personalen inte hade tid. Ibland kom mormodern och kelade men modern själv visade noll intresse pga egen sjukdom.

Det kan bero på precis vad som helst: depression, dystemi, undvikande personlighetsstörning, neuropsykiatriskt funktionshinder. Det du beskriver är bara uttryck för underligande orsaker som kan vara precis vad som helst.
Att mamman lämnade bort kan ju indikera någon ärftlig benägenhet. Jag kan gissa att någon med den bakgrunden har dålig självkänsla (till skilnad från självförtroende). Det verkar som om självkänslan grundläggs de första åren utan att vi är medvetna om det. Och det låter inte som en bra start i livet.
Så inget svar från mig mer än något allmänt svar...

Din berättelse förtäljer inte om personen återupptar kontakten med vänner, släkt och föräldrar efter en period - alltså om personen går under jorden för (säg) ett halvår år, för att sedan återuppta kontakten. Personen gör alltså slut med allt och alla, för att sedan själv återuppta kontakten? Eller är det finito forever det handlar om?

Människor i ens närhet som är riktiga energitjuvar och mestadels ger dålig input behöver man ju inte i sitt liv, egentligen. För ens egen överlevnad kan det vara ett friskt tecken på att göra slut. Uppväxten du beskriver kan ju ge allvarliga anknytningsproblem i vuxen ålder. En person som blir så kraftigt bortskjuten av en förälder som barn, hur motsägelsefullt det än må låta, "vill" återuppleva själva bortskjutandet då och då, gärna då vara den som gör slut. Det kan sägas vara ett slags självskadebeteende - men det kan likväl handla om en undermedveten drift att försöka förstå mamman som lämnade bort honom, genom att upprepa hennes handlingar.

Men vad fan vet jag. Jag tänker bara högt.

I många av fallen har personen försökt med dem igen men samma problem har uppstått med dem, irritationsmoment i deras personlighet säger hen, och det har brutits igen.

Jag tänkte också undvikande personlighet men det stämmer inte in.

Svar till aposteln: Depression som kommer och går stämmer.