Citat:
Det känns som att de allra flesta känslor som folk snappar upp från mig i själva verket är medvetna (och lyckade) försök från min sida att smälta in. När någon visar mig något underhållande så kan jag ibland tycka att det är underhållande, men skrattet är artificiellt. När jag blir visad en bild på en söt katt så tycker jag faktiskt att den är söt, men orden som slinker ur mig tillsammans med min aningen tillgjorda röst är båda artificiella. När en kamrat berättar om något som tynger honom så kan jag förstå att det är jobbigt och att jag är tacksam att jag inte är honom, men orden som som slinker ur mig känns inte naturliga för mig själv.
Jag har för vissa gjort mig känd som vännen som ”förstår” andra och inte dömer de, men det känns ofta som att denna bild nästintill fullständigt grundas på mitt ”skådespeleri”.
Jag vet inte vad detta rör sig om. Vissa hade säkert föreslagit psykopati eller sociopati, men jag håller inte med då jag anser mig ha heder. Det finns helt enkelt vissa saker som jag inte gör, exempelvis så hade jag aldrig varit otrogen, initierat våld, blåst någon på pengar eller fått någon att må dåligt för sakens skull. Det känns bra för mig att omfamna och respektera dessa dygder.
Om jag sårat någon så kan jag inse att jag gjort fel, men samtidigt så är det väldigt svårt för mig att rentav skämmas över vad jag gjort. Jag kan be om ursäkt för att jag inser misstaget, tänka att det ej bör upprepa sig, men sedan så känns det som att jag gjort vad jag kan göra. Däremot så vet jag att mina ord inte tas på allvar utan mitt skådespeleri, därför så kan jag ge sken av att vara mer ångerfull över mina handlingar än vad jag faktiskt är.
Känner någon igen sig?
Jag har för vissa gjort mig känd som vännen som ”förstår” andra och inte dömer de, men det känns ofta som att denna bild nästintill fullständigt grundas på mitt ”skådespeleri”.
Jag vet inte vad detta rör sig om. Vissa hade säkert föreslagit psykopati eller sociopati, men jag håller inte med då jag anser mig ha heder. Det finns helt enkelt vissa saker som jag inte gör, exempelvis så hade jag aldrig varit otrogen, initierat våld, blåst någon på pengar eller fått någon att må dåligt för sakens skull. Det känns bra för mig att omfamna och respektera dessa dygder.
Om jag sårat någon så kan jag inse att jag gjort fel, men samtidigt så är det väldigt svårt för mig att rentav skämmas över vad jag gjort. Jag kan be om ursäkt för att jag inser misstaget, tänka att det ej bör upprepa sig, men sedan så känns det som att jag gjort vad jag kan göra. Däremot så vet jag att mina ord inte tas på allvar utan mitt skådespeleri, därför så kan jag ge sken av att vara mer ångerfull över mina handlingar än vad jag faktiskt är.
Känner någon igen sig?
Har du läst om Solipsism?
Det kan verka som en förolämpning men det är det inte.
