Jag känner mig som en skådespelare

Det känns som att de allra flesta känslor som folk snappar upp från mig i själva verket är medvetna (och lyckade) försök från min sida att smälta in. När någon visar mig något underhållande så kan jag ibland tycka att det är underhållande, men skrattet är artificiellt. När jag blir visad en bild på en söt katt så tycker jag faktiskt att den är söt, men orden som slinker ur mig tillsammans med min aningen tillgjorda röst är båda artificiella. När en kamrat berättar om något som tynger honom så kan jag förstå att det är jobbigt och att jag är tacksam att jag inte är honom, men orden som som slinker ur mig känns inte naturliga för mig själv.

Jag har för vissa gjort mig känd som vännen som ”förstår” andra och inte dömer de, men det känns ofta som att denna bild nästintill fullständigt grundas på mitt ”skådespeleri”.

Jag vet inte vad detta rör sig om. Vissa hade säkert föreslagit psykopati eller sociopati, men jag håller inte med då jag anser mig ha heder. Det finns helt enkelt vissa saker som jag inte gör, exempelvis så hade jag aldrig varit otrogen, initierat våld, blåst någon på pengar eller fått någon att må dåligt för sakens skull. Det känns bra för mig att omfamna och respektera dessa dygder.

Om jag sårat någon så kan jag inse att jag gjort fel, men samtidigt så är det väldigt svårt för mig att rentav skämmas över vad jag gjort. Jag kan be om ursäkt för att jag inser misstaget, tänka att det ej bör upprepa sig, men sedan så känns det som att jag gjort vad jag kan göra. Däremot så vet jag att mina ord inte tas på allvar utan mitt skådespeleri, därför så kan jag ge sken av att vara mer ångerfull över mina handlingar än vad jag faktiskt är.

Känner någon igen sig?

Vi alla spelar roller hela tiden! Nu också! Detta är inte jag utan min internetpersona. Som visserligen är en del av mig men inte mitt " riktiga " jag.

Har en favoritlåt som handlar om att spela roller: Im the great pretender, med the Platters. Bra låt! Sammanfattar bra hur jag känner!

Några varningens ord bara. Det är som talesättet. Var mycket försiktig med vem du låtsas vara. För det är den personen du kommer att bli i slutändan.

Jag skulle vilja föreslå en kanske kontroversiell tanke. Att det beror på att vi inte har någon gemensam religion i dagsläget. Vi har ingen gemensam bild av vad det innebär att vara människa. Från ett religiöst perspektiv lever vi i ett upplösningstillstånd och där har vi svårt att hitta en identitet, så för att fungera socialt och undvika konflikter försöker vi istället att anpassa oss så mycket det går och blir därför falska inför varandra och inför oss själva.

Jag förordar ingen särskild religion, men menar att religioner har en förenande kraft där det finns utrymme för ett inre liv. Det finns inget utrymme för något inre liv i samhällen som förkastat religion, istället blir vad som förväntas av oss som vädret: skiftande.

Du kan ju kalla det skådespeleri om du vill, eller cirkusspel. Kanske fejka går det o kalla det.

Eller så slutar du trippa och inser att det du kallar skådespeleri egentligen är ''du''.
Efter maten säger jag tack för maten, vilket enligt din logik är skådespeleri eftersom jag egentligen inte är tacksam för maten när det är en självklarhet för oss. Men istället för att knulla ditt egna huvud kan du försöka inse att du inte säger det för att skådespela, utan för att det är du. Det är du som är trevlig som person och har fostrats till hyfs.
Förstår du hur jag menar?

Mvh

Låter som diagnosen detachment/emotionell distans, möjligen med en släng av enklare variant av ”impostor syndrome”, på svenska bluffsyndrom.

Den senare drabbar vanligen högpresterande och handlar alltsomoftast om prestationer.

Detta hjälper en redig psykolog/terapeut dig att reda ut, eliminera eller hantera.

Jag brukar kalla min karaktärer.
Jag har väl en 15st jag rullar på, beroende på situation.

Exakt, det tycker jag är läskigas
Jag ser upp till de som spelar samma typ hela tiden, har själv inte lyckats

Normal utan asperger.

1 karaktär hatar jag och 1 älskar jag, tyvärr kan jag inte bestämma själv när dessa 2 tar över, den jag hatar har jag dock möjlighet att trycka bort som oftast.

Jag skulle tippa dålig självkänsla/självkännedom, möjligen att du är lite väl självuppoffrande i kombination med tidig anknytningsproblematik. Det sistnämnda är en chansning, men jag talar av egen erfarenhet. Har aldrig känt mig falsk, däremot hade jag ingen direkt identitet innan 25 års ålder. Visste inte vem jag var. Jag kunde sitta i timmar och bara stirra in i spegeln, stirra in i mina egna ögon, men det fanns ingen där. Helt tomt. Alltså jag såg ju mitt ansikte men det sa mig ingenting, jag kände bara tomhet.

Med hjälp av terapi och träning/kroppskännedom har jag förstått att allt detta berodde på att jag inte fick någon kärlek som liten. Man behöver mycket hjälp av sina föräldrar när man växer upp, för att bygga en stabil identitet. Annars blir man "jagsvag" som det kallas: dvs man vet inte riktigt vem man är (i mitt fall var jag bokstavligt talat Ingen) och man saknar verktyg för att förstå sig på sig själv - och därmed även omgivningens reaktioner.

Idag är jag väldigt stark. Har mycket inre styrka och power. Folk kan uppfatta mig som manipulativ, de verkar alltid tro att jag har någon dold agenda men jag har lärt mig att leva med det. Det är väl min styrka som skrämmer dem eller nåt. Man blir bättre på att "vara sig själv" ju mer man landar i sin kropp och förstår.

Är bekant med det fenomenet, om du vill ha ett praktiskt exempel att studera så rekommenderar jag att titta på Jim & Andy: The Great Beyond, handlar i stora drag om när Jim Carrey spelade rollen som Andy Kaufman i filmen "Man on the moon". Mycket intressanta saker han berättar om hur denna upplevelse var för honom, framförallt är det intressant när han pratar om när han slutade spela rollerna, han hade gått in i rollerna i en väldigt extrem grad där han både under aktiv inspelning av filmen spelade karaktärerna så klart, men slutade inte att spela karaktärerna utanför inspelningarna... och när han var klar med inspelningarna så fick han existentiella problem där han hade "glömt" vem han egentligen var.

Finns på Netflix för den som har det.

Du är högt självobserverande och använder dig av strategisk självpresentation, det här är en förmåga som kräver åtminstone medelgod metakognition och kan som det tidigare beskrevs leda till 'bedragarsyndrom'. Det är inget fel på dig, du är anpassningsbar vilket är en god egenskap. Tänk dig motsatsen, nån som har låg förmåga att anpassa sig i olika situationer; rigida individer som beter sig likadant oavsett socialt sammanhang, dessa är inte speciellt funktionella i samhället.