Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Ja så är det. Behöver du umgås med din familj?
Jag brukade vara en glad och positiv person, innan psykopatrin. Dock rätt deppig när jag var ensam.

Jag undviker dem ganska mycket eftersom jag ofta är så ledsen när jag går därifrån. Träffar dem några gånger per år numera. Förut var pappa arg och då träffades vi inte på 10 år.

Förutom pengar ska man ha en trevlig familj om folk ska tycka om en. Det är också status. Jag har inte det men jag tycker det är det som verkar gälla idag att man ska ha: bra jobb, bra bostad, trevlig och bra familj och pengar. Det är viktigare än att vara trevlig, kreativ, intelligent och se bra ut. Allt handlar om status i ekonomi och karriär och inte hur man är som människa.

Abstinens från vad?

Från nikotin, det är ett ganska bra sätt att sluta med nikotin eftersom jag inte kommer kunna köpa nytt.
Problemet är att jag inte heller kan köpa en massa frukt och halstabletter som jag kan trycka i mig för att må lite bättre.

Men jag har inte råd att tanka bilen, vilket kommer att göra så att jag inte behöver skjutsa folk samt att jag måste gå om jag ska någonstans. Detta kommer göra att jag mår lite bättre och bli lite tröttare trots att jag har mycket abstinens.

Tror det kommer vara värst efter cirka två tre dagar och jag räknar med kaos och troligtvis inte kunna sova eller så men jag är ledig från jobb tills på fredag.

Har lite mat i kylen/skafferiet och eventuellt ska jag koka ärtor igen.

Kommer må dåligt men det är planerat in i minsta detalj och jag tror det kommer funka.

Jag hoppas du kommer klara dig på den mat du har. Det är jobbigt att vara hungrig. Jag är rädd och hungrig precis som Strindberg var på sin tid men jag saknar aptit. Har tvingat i mig själv mat i två dagar nu. Är så äckligt men måste.

Jag är så himla urless på min situation.
Jag lever inte, jag bara existerar.

"Sitter liksom av tiden."
Har mått dåligt i så många år men ändå känner jag att det är löjligt att jag fortfarande gnäller. Att jag inte har rätten, för jag inte har kämpat helhjärtat med att göra mig hörd.

Jag växte upp med att lära mig att det var "fult att berätta hur man mådde. Att ingen ville höra det. Ingen bryr sig ändå."

Jag har en anledning till att jag fortfarande är vid liv, min dotter. Jag vill inte ge henne den eventuella sorg av min bortgång. Jag kan dock inte fortsätta så här, det är rent ut sagt tortyr.

Psykiatrin har bollat runt mig utan att ens lyssna på mig. Ville ha KBT för flera år sedan. Tjatade om det flera gånger, de säger "nej sådanna som du med den diagnosen så funkar DBT bättre." Jaha? Ok. Sattes på väntelista för DBT, sedan fick jag bekräftat att jag hade rätten att få den terapin om jag ville. Sedan bestämmer psykiatrin att det inte är lämpligt med DBT. Så nu står jag på kö för bedömningssamtal för KBT. 800 Pers på listan. Kanske tar 3 år innan jag kanske blir berättigad någon hjälp.

Jag går liksom bara och väntar, våndas och känner mig så totalt maktlös. Jag vet inte riktigt längre varför jag är här..mer än för min dotters skull.

Ensam. Meningslös och nästintill hopplös nu.
Hur finner jag styrkan att fortsätta kriga?
Har typ inget kontaktnät heller. Knappt vänner. Ingen vidare kontakt med mina syskon osv.

Tips?

alltid svårt att ge tips , när man inte vet vem du är och hur du lever , vad tror du KBT ska kunna hjälpa dej med då ? rent praktiskt i livet så det blir lättare att leva ?

jag menar att mår man dåligt i livet så måste man själv försöka ändra på sin situation IRL
inte bara gå och prata med någon .

finns så många som helt tappat hoppet till sådant här , då de gått åratal och pratat och inget har blivit bättre i deras liv trots det


det tips jag kan ge är , att försök göra små förändringar varje dag IRL , stor chans att det då tillslut vänder och blir bättre

Grejen är den att min vänskapskrets krympte rejält då jag började må dåligt. Sedan dess blev jag mer och mer isolerad. Just KBT'n tror jag skulle underlätta mitt sociala. Komma iväg, göra något konkret. Få in rutiner. Arbeta upp det sociala igen och även lära mig hantera saker på ett sundare sätt.

Jag har ofta försökt ta mig ut på promenader för att komma utanför min lägenhet, men det går liksom i perioder (När jag inte är allt för uppslukad av smått paranoida tankar eller extremt katastroftänk). Enda gångerna jag lyckas hålla mig samman är när jag har min dotter. Resterande så är vardagen en gråzon.

I och med att det gått såpass lång tid och när jag väl vädjat om hjälp osv för att komma ur detta så har det liksom borstats bort totalt.

Vet ju så klart att det mesta arbetet ska göras av en själv och det köper jag - då behöver man också kunna använda sig av sunda grunder och tillvägagångssätt, vilket jag inte har kapacitet till på grund av en hel del trauman.

Jag får nog helt enkelt fortsätta acceptera tortyren och försöka fortsätta existera tills det inte går längre.

inte ge upp nu i förtid , jag ser det så här att man kämpar och gör sitt bästa , det räcker
sedan att det tar lång tid att vända nått , är sant
så det gäller att vara jävligt envis i det man vill , så finns chansen att det rätt fort vänder och blir lättare

jag tippar att efter 3-4 samtal , så får du enbart utskrivna piller , som bara gör dej till en zombie
och då kommer du aldrig ut skiten du sitter i .

det är helt ok att testa sej fram i det man vill och misslyckas några gånger , så bara sätta fart att försöka , lite varje dag , ta en paus om du inte har kraft i bland och sen på igen , och igen

Jovisst, envis är jag uppenbarligen som gått i just denna misär av ensamhet och hopplöshet i ca. 4 år. (Dock blev jag sjuk långt tidigare alltså.) Men just denna helvetes misär har hållt i sig.

Nja, KBT är inte som att gå till en psykolog direkt på några få samtal. Är liksom mer att man ska få lära sig hantera situationer på ett sunt sätt. Få hem uppgifter att göra varje gång, exponering av triggers osv osv.

Mediciner har jag provat några vändor men är medicinfri och de vet redan om min inställning kring just mediciner så som antidepressiva. Som sagt har detta pågått så pass länge ändå så jag hunnit testa en heel del mediciner mot min depression.

Ångesten däremot, påstår dom ska lösas med lite antihistamin. Man blir kanske trött om en har "tur" men trötthet är ju inte en effektiv lösning, för min del. Jag vill liksom kunna fungera någon gång. Inte bara vara. De anser nog dock att ångesten ej existerar och därför trycker på med att erbjuda samma "ångestdämpande" om och om igen fastän jag gett dom sorterna ärliga chanser i flertalet omgångar.

Jag har väl ett litet hopp om att det ska vända, dock inga större förväntningar. Kanske. Kanske inte. Som sagt urless på situationen och det känns som jag bara vandrar runt i en cirkel.

Tur man kommer undan "verkligheten" emellanåt iallafall.

Jag kommer aldrig våga ha några känslor igen tror jag. Även om jag måste leva vidare och hittills är för feg för att dö. Fast jag hoppas jag vågar försöka dö igen. Jag är inte bitter utan har bara konstaterat att kärlek nog inte finns. Man kan inte bli älskad för den man är. Man måste prestera, helst pengar och annan status. Många tror att allt hänger på hur de ser ut men jag tror pengar och annan status betyder mer för människor är jävligt giriga. Jag har blivit bortvald för jag var fattig och inte äger någon bostadsrätt. Typ. Så enkelt är det.
Själv har min kärlek alltid varit ganska blind för såna saker. Jag har bara kollat på personen och känt direkt om jag bryr mig eller inte men andra är inte så. De vill veta vad andra har att komma med materiellt och i status. Det handlar inte om att de vill lära känna en utan de vill se vad man har. Den som har det jobbigt kan inte bli älskad. Otäckt ytlig värld vi lever i, tycker inte ni det? Nu ska jag sy lite på en grej jag håller på med.

ja då vet du att mediciner inte är lösningen igentligen på dina problem
att läkare kan köra momemt 22 är allmänt kännt , tror det beror på okunskap att lösa problemen och människor lider

vad tycker du det är för situationer du behöver lära dej att hantera i livet ? specifiera om du vill , och varför det är ett problem , hur gammal är du ? det påverkar nog lite hur du hanterar livet och tänker rent allmänt