Yes - Officiell tråd

Dags nu att avhandla denna fantastiska orkester!

Sitter med Gates of Delirium i lurarna efter en åkning med Close to the Edge.

Dela med er!

Close to the Edge är nog den enda skiva jag har med detta band
Vet inte varför det inte har blivit flera men det får bli med tiden

Har bara två skivor med gruppen. "Drama" och "90125"

Såg gruppen live i Malmö 1984. Koncerten var enligt mig mycket bra. Det roligaste var dock att läsa recensionen i Kvällsposten där recensenten klagade på Chris Squires klädsel. Musiken brydde hon sig inte så mycket om.

Susanne Ljung, eller Maria Francke?

Yes är ett av de mest grundligt ohippa band som finns i en svensk kontext (i klass med Simple Minds, Céline Dion eller Supertramp), och har väl egentligen varit det allt sedan Tales kom 1973. Redan där fick nog kritiker och trendiga personer för mycket. Samtidigt är de ett fantastiskt band, enormt kreativa som musiker och låtskrivare och ofta ruggigt starka live. Att Yes alltid varit så dissade här i landet har paradoxalt nog bidragit till att lära mig att lita på min egen instinkt för bra musik och strunta i musikjournalister.

Jag har tyvärr aldrig sett dem live öga mot öga (det var nära 2003 när de spelade på Sweden Rock, men gick inte). Men jag har älskat det här bandet i fyrtio år, har minst hälften av deras studioalbum fram till 2002 i någon form, ett par livealbum (inklusive klassiska Yessongs förstås) plus typ fem live-dvd från olika faser av karriären, och finner dem verkligen oerhört inspirerande. De är ett band för musiker, men också för vanligt folk med öppet intresse för musik. Och deras verk kommer säkert att leva vidare som en inspirerande kraft under flera generationer, skulle jag säga.

Favoritalbum:

The Yes Album, 1971
Yessongs, 1973
Tales From Topographic Oceans, 1973
Relayer, 1974
Keys To Ascension 2, 1997
Magnification, 2001

Det finns hur mycket starkt material som helst med bandet på Youtube, mängder med hela konserter, LP-spår, livespår och tv-framträdanden i mycket bra kvalitet. Gillar inte minst den här spelningen från Budapest 1998, med deras dåvarande producent Billy Sherwood som andreman på gitarr och bas:

https://www.youtube.com/watch?v=FsdFmppxwaw

De flesta som postar om Yes här på FB brukar f ö göra det i den här tråden:

(FB) Progressiv/symfonisk rock - era favoriter?

Vi får väl se till att detta blir den Officella tråden om Yes.
Annars så kommer det blir väldigt rörigt på sitt eget sätt.
Men det är väl en tolkningsfråga.

När vi ändå håller på med Yes.

Vet att jag bara har i samlingen och även bara hört skivan Close To The Edge som ni alla vet.
Vilken skiva skall man fortsätta med eller räcker det tro med Close To The Edge

Relayer om du vill ha lite hårdare och 'svårare'. Going for the One om du söker förfining. Spåret Awaken på den senare ser jag som deras absoluta höjdpunkt.

Fragile som kom före CTTE är även den fantastisk, om än lite spretig.

Finns en handfull plattor därutöver som är apbra

Det finns som sagt lite att beta av med tiden.
Men det är det som är en del av charmen om man ibland kan hitta flera guldkorn.
så det är bara att kolla upp de skivorna med tiden

Tillsammans med Genesis och Pink Floyd tillhör Yes min topp tre över progressiva rockband. Helvete så bra de är!
Såg Yes Featuring ARW på Sweden Rock förra året. En strålande konsert. Jag hann dock aldrig se Chris Squire innan han gick bort.

De har funnits som band i ett halvsekel (även om det varit en viss omsättning på folk, framför allt på keyboard-pallen) och oftast med Jon Anderson som sångare och Chris Squire som basist, så visst, det finns en hel del.

Någon sade om deras egenart som band ungefär så här: en del rockmusik låter som om den är på väg att spricka av inre spänning, medan Yes har en annan ingång. De skapar ibland musik som håller samman och skapar enhet, men där det inte alltid är tydligt vad det är som gör denna levande enhet. (Steve Howe pekade på ungefär samma sak i en gammal intervju från 70-talet, att bandet ofta motsätter sig enkla uppfattningar om hur musikerna "ska" samverka och vilka roller de ska ha).

Mellanpartiet i South Side of the Sky (1971) är ett bra exempel, det finns troligen inget annat band som skulle kommit på tanken att förena Rick Wakemans kromatiska och pedaltunga piano, Bill Brufords jazzigt synkoperade trummor och cymbaler och stämsång utan ord - och dessutom fått det att flyta så här tyngdlöst. Och avsnittet blir ännu starkare eftersom det framträder som en dröm, en desperat antites till berättelsen om den dömda polarexpeditionen som troligen går under i umbäranden, snö och kyla.

https://www.youtube.com/watch?v=hBAauFYod80

Då får vi se hur det blir när jag har börjat med skivorna.
Får se ifall det finns på nätet och även ifall det kan vara något för mig.
Blir nog en lång resa det här är jag säker på