Är det skadligt att inte bry sig?

Det känns som jag totalt släppt taget den senaste tiden och det är rätt skönt. Hälsar knappt på arbetskamrater längre, har inget intresse av det. Läser varken nyheter eller röstar i val. Varför skulle jag bry mig om ett system som gjort mig deprimerad?

Det känns som livet äntligen kan börja när jag slutar försöka passa in i ett skitsamhälle som inte erbjuder någonting. Min största hobby är trots allt friluftslivet som nästan går ut på att förkasta allt samhället byggt.

Svaret på frågan är nog ja, men vem bryr sig?

Syftet med tråden? Kanske ber jag om att ni ska övertyga mig om att jag ska känna mig investerad i livet igen. Skulle vara skönt att bry sig om någonting men det leder bara till psykisk ohälsa att tvinga sig till det av ren konformitet

Det beror väl på vad du väljer att bry dig om?
Det svåraste du kan göra är att sluta forma ditt liv efter en mall som du tror att samhället ger dig. Det finns ingen människa som kan uppfylla alla dom ”krav” som ställs.
Lev ditt liv som du vill.
Men vet du exakt vad du vill?
Det är inte alltid så självklart.

Menar du vad jag vill i ett hypotetiskt paradis eller i verkligheten vi befinner oss i? Om det senare så vill jag supa ner mig och det är det jag gör just nu. Jag vill skratta åt eländet

Lufta tankarna rejält! Berätta om det hypotetiska paradiset.
Att supa ner sig dödar kreativiteten.

Likgiltighet är sällan bra, men om du trivs inte gör illa dig själv eller någon annan så får du köra på tills ditt humör ändrar sig.

Du bryr dig ju tillräckligt för att skapa den här tråden

Det ligger inte i min natur att skada folk men att man struntar i sociala regler kan folk ta som en attack. Rent praktiskt kommer jag nog försöka isolera mig eftersom samhället inte har någonting att erbjuda.

Ja jag menar jag erkänner att det förmodligen är trevligare att bry sig om något och få något som kärlek och respekt i utbyte men alla har helt enkelt inte det. Det är ingen som bryr sig om jag är trevlig och lever på ett ädelt sätt. Då återstår bara nihilism och så-kallad självförstörelse.

Lite kan man få tillbaka, även från resten av myrorna.
I slutändan så lurar man bara sig själv om man försöker vara trevlig eller hjälpsam om målet är att få uppskattning tillbaka.
Men gör man det för sin egen skull, bevisar för en själv att man faktiskt bryr sig utan att förvänta sig något tillbaka, så kan man finna iaf lite inre ro i att veta att man gjort sitt bästa och slipper ligga sömnlös över att man är sämre än någon annan.

Det innebär inte att man behöver prata med arbetskamrater man inte gillar eller att slicka röv, utan att bara uppträda korrekt och försöka att inte dra alla över en kam.

Du är på rätt väg tror jag men låt det bara inte gå så långt att du nedvärderar alla andra per automatik.

Det är sunt att inte lägga för mycket tycke och tänk i andras liv. Man behöver inte heller vara världens mest tillmötesgående person på jobbet, men låt det bara inte gå överstyr. Att bli stämplad som han/hon som är otrevlig och tyst kan vara skönt - då man slipper mycket ointressanta sociala bitar. Men det kan även bli så att folk blir obekväma med ens närhet.

Hur som helst, jag tycker ändå att det du gör inte är negativt i sig och blir du glad av det så fortsätt!

Det är skadligt. Det låter som att du är deprimerad och att du nu påbörjar en typ av avståndstagande från omvärlden, vilket kommer leva till en ofrivillig ensamhet. Ensam kan du åtminstone inte skadas av omvärlden, men samtidigt är ensamhet som sådan inget att sträva efter heller.

Jag har själv varit i din situation. Jag har tappat alla vänner, förlorat mycket kontakt med familj, en tid höll jag på att förlora jobbet, på mina arbetsplatser sågs jag alltid som en outsider, ensamvargen som knappt pratade med någon, jag lyckades aldrig skapa relationer på jobbet o.s.v... och det har varit en fruktansvärt tung väg tillbaka. Och nu ska jag istället börja om på noll. Att som närmast asocial individ på nytt börja leta vänner och bekanta för att få till en på något sätt funktionell fritid.

Det är inte värt det. Jag resonerade på samma sätt; "Varför ska jag bry mig om mina kollegor, deras barn, deras husbyggen och annan skit som ändå inte intresserar mig. Jag är inte på jobbet för att skaffa kompisar".
Problemet med den typen av resonemang är det som gör att du hamnar utanför från första början! Alla människor dömer folk baserat på deras sociala engagemang och intresse. Jag kan lova att även DU gör det (t.ex. genom att du säger att du vill ta avstånd från den omvärld som ändå inte bryr sig om dig). Det är precis detta jag menar. Engagemanget måste komma från båda sidor. Men jag förstår att det är tungt om man inte mår bra. Men man får börja i liten skala, försöka hitta åtminstone några människor som man kan bonda med... sedan kan man utöka denna lilla skara, för att hitta tillbaka.

Kan du undvika att hamna där jag varit, så försök! Det är tungt att mot sin vilja försöka socialisera med andra människor, men det är viktigt.