Karolinska värjmodeller, hur användes dom i strid och varför avskaffades dom?

Jag bare undrar hur den karolinska värjan användes i strid. Var det bara et stickvapen eller blev den också användt som et huggvapen? I så fall, hur effektiv var den som huggare? Kunde man hugga av händer, armar, klyva en skalle etc? Var de olika värjmodellerna avsedd för olika syften? (Drabantvärja kontra infanteri- eller kavallerivärja)

Varför bytte man över til huggare, pallascher och sablar efter karoliner tiden? Vad var det för ändringar i den övriga krigsstrategin som gjorde at man bestämde detta, och hur var det at de gamla karolinska värjmodellerna inte var optimala för senare krigförande?

Jag hade blivit mycket tacksam för något utfyllande svar, och tips til
Källor för vidare läsning hade också varit jättebra, tack.

Det ska finnas skrivet från tiden att man ska hugga och sticka där man kommer åt, men värjor var ju främst stickvapen. Att hugga av lemmar med en värja skulle ta några hugg, de är inte skapta för det och har inte tyngden för det heller.

De karolinska värjorna var ju längre än standardvärjan i Europa under tiden, de var inte avsedda för olika syften. De var mest ranken och sådant som avgjorde det hela, Drabankåren skulle vara lite flashigare därav förgyllda fästen och en aning bredare klinga. Kavallerivärjorna hade också en aningen bredare klinga och ett annat fäste.

Karolinska manskapsvärjor(M/1685) gjordes till slutet av 1730-talet, Officersvärjor (Kommendervärjor) fortsatte att göras under hela 1700-talet med smärre detaljskillnader. Många officerare tog gamla karolinska klingor till sina huggarfästen ska noteras. Det var väl en liten glans av forna dagar som svepte över Sverige under slutet av 1700-talet. Det är väl sagt att bajonetterna ersatte värjorna och därav fick man en huggare som sidovapen, samt att stridstaktiken ändrades en del där det inte behövdes värjor i lika stor omfattning.

Det var tydligen även många officerare på 1800-talet (och 1900) som tog gamla karolinska värjklingor till sina nya fästen, har jag läst, bla Alm och Wennberg nämner det.

Det stämmer, tidigt 1800-tal är det. Jag har en sådan hemma. Man tog fästet från Huggare M/1748 och kortade ned gamla karolinska klingor, ryttarklingor främst och monterade. Dessa blev då kallade Underofficersvärja M/1808.

Det vanligaste man gjorde med gamla karolinska värjor var att ge till flottan under 1800-talet. De värjor som fanns kvar i lager, kortade man klingan på samt tog bort tumbygeln. Dessa fick nu namnet Huggare M/1832 även om det i grunden har varit en Komissvärja M/1685. Man brukade sakerna lite längre förut än i dagens samhälle.

Nu menade jag att dom tog klingorna och monterade på mera "moderna" värjfästen, iaf vad Alm nämner. Jag fick se en sådan förut av en samlare, en M/1850 för officer med karolinsk fulllängds klinga. Var väl som du säger "liten glans av forna dagar" som fick dom att göra så.

Jag har själv en Kommissvärja 1685/1832, nerkortat för marinen men annars komplett, även med tumringen kvar ovanligt nog (enligt Grönlund så var det tydligen lite olika hur värjorna moderniserades, vissa blev bara kortade och fick läderomslag, som min, andra blev kortade och fick tumringen borttagen, medans flera andra fick tillåmed "S" staget och "droppen" borttaget, var väl olika beroende på vart i landet det gjordes), dock så hade dom lindat handtaget med läder som var så skört att det bröts i bitar om man tog i det, så jag tog bort det helt enkelt och hittade bra mycket kvar av mässigstrådslindningen där under.

De karolinska värjorna anses väl som några av de bättre någonsin?

Att infanterivärjan blev marginaliserad berodde på hylsbajonetten som introducerades från sent 1600-tal. För de som fortfarande bar värja gissar jag att en kortare variant var att föredra. Det fanns samma tänk som idag med karbin kontra fullängdsgevär för olika trupper. Till sjöss var till exempel långa värjor opraktiska och aldrig standard, likaså för ingenjörer etc.

Efter vidare läsning så hittade jag denna sida http://www.hhogman.se/vapen_blank.htm som är den enda sida jag hittat som har skrivit extensivt om värjor och andra svenska blankvapen upp genom tiderna. Under avsnittet om de karolinska kavallerivärjorna så skrivs det att värjorna var så veka at dom gick av vid handgemäng med preusserna under det pommerska kriget, när manskapet försökte hugga med dom. Då blir det ju fel att kalla dom lämpliga både för stöt och hugg

Om man ska tolka trådens rubrik rätt - så är den karolinska värjklingan fortfarande i bruk. Sabel m/ 1893 är direkt inspirerad av den karolinska värjan. Just tiden runt sekelskiftet 1900 var mycket präglad av nationalromantiska strömningar, vilket inte bara bidrog till designen av sabel m/1893, utan också uniform m/1910 - där hatten var trekantig enligt gammal karolinsk modell. Sabel m/93 har kallats sabel från början och den heter sabel i den ursprungliga beskrivningen - även om det vapentekniskt är en pallasch.

En liten kuriositet: Göteborgaren, vapensakkunnige och författaren till åtskilliga böcker om blankvapen: Olof Patrik Berg - låg i en till synes outplånlig konflikt med Stockholmaren, vapenexperten och vapensamlaren, kapten Gösta "Hutte" Benckert om just den korrekta benämningen av sabel m/93.

Den svenska då nyinrättade värnpliktsarmen skulle ha behövt en bra vinterutstyrsel - men de fick uniform m/1910 styrda av samma romantiska modenyck som får dagens fjortis-tjejer att välja cooolaste jeansmärket.

Sabel m/93 används av beridna högvakten - K1 - (kommer och går med hästarna), och på så sätt finns den långa raka "värj"-klingan från 1600-talet kvar vid kungens livgarde.

Som sagt, lämpad är kanske fel ord eftersom det handlar om en kompromiss. Som jag uppfattar det var den karolinska värjan mer avsedd för stöt och det var också kavalleriets stridssätt under stora nordiska kriget. Visst fäktade de också ibland men anfallet gjordes i sammansvetsad formation med värjorna pekande framåt.

Det svenska kavalleriet hade normalt rätt små hästar vilket var en nackdel i närstrid med annat kavalleri. Bästa taktiken var alltså att utnyttja sin bättre organisation och disciplin och anfalla som ett stort stötblock. Kroppspansar bars normalt sett inte under stora nordiska kriget, så att hugga igenom det var en ickefråga. Vid förföljning var begränsad huggförmåga inte heller ett problem - att hugga folk i ryggen är inte tekniskt komplicerat.

Femtio år senare hade situationen förändrats, och under sjuårskriget (där den svenska delen kallas pommerska kriget) hade kavalleriets delats upp i tungt och lätt där det tunga oftast bar plåtharnesk. De hade också större och tyngre svärd och det var där de svenska allroundvärjorna uppenbarligen kom till korta i närstrid. Det lätta kavalleriet å sin sida bar ofta renodlade sablar.

Uppdelningen fortsatte sen under Napoleonkrigen där Napoleons berömda kyrassiärer var stridsvagnar till häst: stora män på stora hästar, med plåtharnesk och hjälm och svingandes stora svärd som vägde dubbelt så mycket (hela 2,3 kg) som de karolinska värjorna.


Ämnet drar förvisso till sig autister, men den typen av debatter är inte konstiga med tanke på hur förvirrad hela terminologin är. Grundproblemet är att det saknas en särskild beteckning eller beteckningar på alla mellanformerna. På svenska används till skillnad från engelska inte heller ordet svärd, som annars funkar som en hyfsad kompromiss.