Nekad ADHD/ADD utredning hos VC, vad nu?

Hej.

För att göra en lång historia kort... Jag har under de senaste åren insett att mycket av mina besvär i vardagen både från förr och i nutid kan spåras till någon form av diagnos. Först hade jag en inställning att "det finns inte diagnoser bara personligheter","mediciner är bara till för att kuva folket" och körde på det, men allt efter som att jag blivit äldre har vardagen blivit mer och mer påfrestande och jag har under de senaste åren upplevt mina första riktiga depressioner. Dessa började dyka upp med ett halvårs mellanrum för att nu infinna sig ungefär en gång i månaden och vara i allt från ett dygn till en vecka.

Jag började ta kontakt med folk som är diagnostiserade med ADD/ADHD och kände direkt igen mig på så mycket. Allt från de vardagliga besvären till en känsla av otillräcklighet och psykisk ohälsa. Här började medicinering komma in i bilden. De förklarade hur det hjälpte dem att få karusellen i hjärnan att stanna upp, att kunna bestämma vart energin ska hamna istället för att vara ett levande lottohjul. Hur kan man motstå något sådant? Jag fick noga förklarat för mig att det är långa väntetider, men vad spelar det för roll om det betyder att jag en dag kanske kanske hittar en lösning.

Jag kontaktade min lokala VC för ganska exakt ett år sedan varpå jag direkt vid första telefonsamtalet fick känslan att det här inte kommer tas seriöst.

"du kan göra anmälan på nätet"

Jo tjena, det hände inte - Lathet? Ovilja? Ingen aning men det skedde inte. Istället började jag leta efter ett eget sätt att stanna karusellen. Under mina ungdomsår testade jag en del droger, bland annat amfetamin vilket jag avskydde och absolut inte förstod meningen av att bruka - man blev bara stissig och illamående. Nu några år senare var jag där igen, men den här gången var doseringen mindre och helt plötsligt gick drogen från att vara avskydd till älskad och behövd.

För några månader insåg jag att jag är påväg in i ett beroende, inte ett eskalerande missbruk, men ett behov att bruka en substans dagligen, vars innehåll och långtida fyskiska/psykiska effekt jag inte känner till. Det var dags att ta upp utredningen igen, amfetaminet förändrade min vardag och jag insåg att en medicinering kanske är nödvändig.

Denna gång fick jag komma till VC och prata med en läkare, fylla i ett papper på 10 minuter där det ställdes några frågor varpå svaren var i stil med "aldrig, sällan, ibland, ofta". Det som slog mig var hur vissa av dessa meningar satte ord på några av mina vardagliga problem på ett sätt jag inte tidigare sett, medan andra inte alls stämde in. Majoriteten av svaren blev ändå "ofta". Jag mådde ganska dåligt under den veckan så jag fick samtidigt infinna mig hos en kurator på VC för ett samtal, fick inte ut ett dugg av det annat än en bok "vuxna och adhd" och ångest för att jag öppnade upp mig så mycket för en främmande person.

Nu dryga två månader får jag hem ett brev där det står att jag inte har behov av en utredning, jag har inte någon diagnos men kan fortsätta gå hos kurator. Detta alltså baserat på ett A4 och 10 minuters samtal. Lättnaden som infann sig efter mitt besök i stil med "nu är bollen i rullning", har istället bytts ut mot ett frågetecken.

Vad gör jag nu? Ska jag intala mig att allt är bra? Sluta med amfetamin? Ringa tillbaka till läkaren och ifrågasätta? Göra en privat utredning (om dessa nu existerar)?

Med vänlig hälsning

Det är svårt att få neuropsykiatriskt utredning, du måste visa att du har flera symptom för adhd.

Vet inte vart du bor så detta kanske inte hjälper dig!

Men jag gick till VC för ADHD i Göteborg där de sa att mina problem berodde på en depression och inte på ADHD. Har även blivit nekad av VC i Eskilstuna när jag bodde där för 8 år sen.

Men istället för att ge upp skickade jag en egen remiss till företaget Modigo för en utredning. De tog emot mig och har nu fått en diagnoserna ADHD och en mild autism.

Så ge inte upp. Försök hitta något ställe som gör utredningar i din stad och kontakta de.

Hoppas det hjälper

om du har deg så kontakta en privat psykiatriker, går avsevärt snabbare och ofta bättre läkare än inom offentligdriven vård vad jag upplevt.

Nu verkar du redan ha genomgått någon form av utredning där du inte bedömts att ha behov av vård för det du vill ha vård för, men det kanske behövs en mer kvalificerad?

Du kan göra en egen vårdbegäran, en egenremiss.
https://www.sahlgrenska.se/for-dig-s...egaran-remiss/

Tråkigt att dom avfärdade dig så snabbt. Brukar man inte få remiss till psykiatrin? I min ort får man det iaf, sedan avgör dom hur det blir sen. Men som några sagt här tidigsre; kontakta någon privat psykiatriker istället och be om en utredning. En bekant till mig missbrukade amfetamin som självmedicinering för adhd och berättade för psykiatrin hur hen mådde av det och fick en utredning efter det. Tror man kan gå runt vc på flera sätt, dock kommer jag inte på några vettiga nu, sorry för det. Lycka till med allt!

Skriv en egenremiss till psykiatrin där du beskriver dina svårigheter, ditt lidande och din funktionsnedsättning socialt eller yrkesmässigt.

Du har rätt till en second opinion. Håller med övriga som tycker att du kan vända dig privat om du har råd, även om väntetiden kan vara lång även där. Egen vårdbegäran (egenremiss) är också en väg att gå.

Sorgligt men sant är att kölängden är beroende av var du bor. Själv ringde jag runt till alla privata psykiatriker i Uppsala när jag behövde hjälp som rör min bipolära sjukdom, men samtliga meddelade att de inte tog emot nya patienter. Smockfullt, med andra ord. Jag blev hänvisad till min VC, vilka av någon anledning drog sig för att skicka remiss till öppenvårdspsykiatrin. Fick lov att bli smått aggressiv mot min vårdcentralsläkare för att få den hjälp jag behövde.

En annan väg för dig är att byta vårdcentral om du har möjlighet. Jag fick lov att byta tre gånger innan jag hittade min nuvarande, som är villiga och kunniga nog att ta hänsyn till komorbiditeten med psykisk sjukdom.

bara o gå till vårdcentralen och säga att du misstänker att du har ADHD och då måste dom skicka en remiss till din lokala psyk avdelning som i sin tur skickar hem datum och tid och när du väl kommer dit får du prata lite och göra en del tester och sådant under ett par månader sedan går läkarn igenom den skiten och har du det så skickar dom hem ny tid och du får börja på medicin

så säger vårdcentralen nej då frågar du bara om dom innehar psyk legitimation och då kommer den säga nej och då säger du bara ne vad bra då håller du käften och skickar remiss till psyk avdelingen eller så kan vi gå och prata med din chef och se vad denne prick säger, det är inte så svårt att sätta hårt mot hårt och vårdcentralen vill inte få mer skit än vad dom redan fått så blandar du in chefen så kommer det gå fort

Hej.

Jag står inför stundande påbörjad neuropsykiatrisk utredning (anledning ADD först och främst) och det hela började med, förutom väldigt lång kontakt med vården kring depressioner och sömnproblem osv, att jag påtalade att jag läst och sett att symptom på ADD är väldigt snarlikt dom problem jag upplever i min vardag och att det kanske kunde vara intressant att få göra en utredning eller åtminstone en mini-intervju först.

Så läkaren (vårdcentralen) skickade remiss och jag fick ganska snabbt komma på en mini-intervju. Efter den dröjde det ca 1 vecka innan jag fick svar att man bedömde att det först och främst var en depression som förelåg och att det påminner mycket om problematiken men att det kunde bli aktuellt med vidare utredning när man lyckats behandla den. Så jag fick sedan i samråd med läkaren på vårdcentralen och psykiatriker på allmänpsykiatriska pröva på Voxra istället för dom andra anti-depressiva mediciner jag haft tidigare. Denna hade för en gång skull god effekt och jag kom efter en längre tid på att jag borde söka igen, och denna gång tror jag att jag helt enkelt ringde eller skicka egenremiss via 1177 till psykiatriska mottagningen och påtalade som det var, att jag behandlat min depression med god effekt och att jag skulle vilja fortsätta med en intervju. Sagt och gjort så genomfördes den och utefter det så bestämdes det sedan att det var lite för svårt att bara avgöra genom samtalet så att det blev inbokat en start för neuropsykiatrisk utredning. Jag har nu väntat i snart ett år att få komma igång med den och det verkar som att det snart börjar.

Nej vårdcentralen måste ingenting. De gör sin bedömning och skickar remiss om de tycker att det behövs. Det är inte säkert att bedömningen är rätt men de har all rätt att göra den. En specialist i allmänmedicin anses ha kompetens att avgöra om patienten behöver remitteras vidare.

Anledningen att vårdcentralen inte skickar remisser hej vilt är inte att de skulle ha något emot det. Det är den absolut enklaste och minst arbetskrävande åtgärden de kan vidta.

Anledningen att de inte skickar remisser på alla som vill är att det finns "vårdöverenskommelser" där man bestämt vilka patienter som skall hanteras av vårdcentralen och vilka som skall hanteras av specialistsjukvården.
Skickar vårdcentralen remisser på vad som helst får de tillbaka dem utan att patienten kallas till specialist överhuvudtaget.

Men visst kan din strategi fungera kortsiktigkt i praktiken. Är man tillräckligt jobbig så kan man förstås få sin vilja igenom. Nackdelen är att man blir sedd som en "jobbig jävel" och ingen kommer orka engagera sig det lilla extra för sådana jobbiga människor. De får minsta möjliga acceptabla vårdnivå. Blir korrekt men aldrig vänligt bemötta osv. Därför är dina råd ganska dåliga i praktiken.

Att vända sig till en annan vårdcentral, en privat verksamhet eller att skicka en egenremiss är bättre alternativ än det du föreslår.

Många måste tyvärr gå privat nuförtiden och betala själva. De säger nej till folk ibland av anledningen att kö till utredning är för lång. Är kön för lång får de inte köa fler, så därför sållar de istället. Så att de värsta fallen ska kunna hamna i kön. Jag har för mig att man inte får stå i en kö längre än två år. Sedan anses kön full. Jag vet inte om det är en regel eller bara något mitt landsting kör med. Samma regel hade de inför att köa till privatläkare med, vissa fick inte köa fler.

Jag gjorde min utredning 23 månader efter jag blev ställd i kö. Det kändes deppigt att behöva vänta så länge. Och enda hjälpen man egentligen får är medicinsk. Den hjälper många och kan vara en fullvärdig ersättning för ett lågdosmissbruk av stimulantia. Dock måste man vara helt drogfri för att få påbörja medicinering, och ett missbruk innan kan försvåra att man får medicin, fast det kanske just är på grund av ADHD man tagit amfetamin.

Jag ska erkänna att jag fick ADHD-mediciner av en kompis, två olika, för att testa om det var något att ha för mig. Jag gjorde så för att om medicinen inte passade så kände jag att helt onödigt att göra utredning.

Jag tycker det är lite synd att en diagnos enbart medför att man kan få viss medicin. Flera med ADHD skulle behöva samma hjälp som de med autismspektrum, för i båda fallen kan man ha stora problem med exekutiva funktioner. Det kan handla om att man har svårt att planera, komma sig för att städa och laga mat, komma upp på morgonen, att man känner att vardagliga saker, iallafall vissa av dem, är krångliga och svåra, trots att man har normal intelligens.

Upplever att de med ADHD är eftersatta vad gäller praktisk hjälp. Men om det bara är medicin man vill ha, så är ju en diagnos bra.

Tyvärr så verkar de som går hos vårdcentralen tas på mindre allvar än de som går hos psykiatrin. Var man får sin vård säger egentligen inte hur stora problem man har, mer om landstingets resurser. Men ett första steg skulle annars kunna vara att bli remitterad till psyk, och sedan därifrån till utredning. För ska man medicineras är det oftast psykiatrin som skriver ut och man får gå hos en ADHD-sköterska.

Det verkar som landstingets egna utredningar håller högre klass än de privata. Nu känner jag inte till alla privata aktörer men många verkar tycka att utredningen gick för snabbt och var för ytlig. Det känns lite som att köpa en diagnos.

Sedan förstår jag precis hur man kan känna att ADHD både är en naturlig del av ens personlighet, och ett problem. Det är bara olika synvinklar. Ibland kan det vara skönt att få namn på det man har. Att man fattar att de finns andra som har det på liknande vis. Och ibland är det skönt att veta att det egentligen inte är något fel med att ha en ADHD-personlighet, man har bara andra sorts problem och andra styrkor mot vanliga människor och att det är en del av en själv man inte kan kapa bort.

Jag har ADD och jag känner båda sakerna samtidigt, fast det kan verka motsägelsefullt.

Men att bli bekräftad och få diagnos är ibland värdefullt och kan vara en hjälp att lära känna sig själv mer.

Att fungera normalare på knark som ger dopamin, i låga doser, låter som ett direkt tecken på ADHD. Det är ju dyrt att missbruka och man kanske inte vet vad man köper. Så att få medicin på högkostnadskort är ju att föredra. Men då måste det som sagt vara en utredning först...