Nedanstående citat kommer från en annan tråd:
Citat:
Ursprungligen postat av
KlausStein
När minnet i datorn blir korrupt så sparas nonsens. När minnet hos en människa förvanskas (eller skapas ex nihilo) så är det i sig koherent.
Jag förstår inte vad du menar med "bluffen", skulle du kunna utveckla? Jag skulle säga att man inte kan göra någon skillnad mellan att ha en självbild av att ha ett medvetande och att ha ett medvetande, för självbilden är i sig bevis för medvetandet. Om sedan den enes medvetande i sin natur skiljer sig från andras är en annan fråga som är omöjlig att besvara, precis som vi inte kan säga om alla upplever färger på samma sätt.
Men problemet som helhet tror jag inte att vi någonsin kommer att kunna lösa (och samtidigt förbli människor som idag), det är bortom vår fattningsförmåga. Jag tror att vi inte kan förstå något som är mer komplext än oss själva. Men skulle vi lyckas så är det bara en tidsfråga (om ens det) innan vi kan replikera det.
Citat:
Ursprungligen postat av
WbZV
Som jag förstått det har vi en statistisk associativ minnesmodell, till skillnad från datorers entydiga adresserade modell. En associativ modell innebär att allt vi kommer ihåg sparas som parrelationer mellan saker som hör ihop. Att den är statistisk innebär att relationerna är viktade och att de associationer som ger flest poäng i form av viktade relationsvägar har företräde. T.ex. är talade språk inte entydiga, men när vi hör en tvetydig mening så hittar vi direkt den tolkning som är statistiskt mest relevant givet vad vi hört tidigare. Jämför formella språk som av princip måste vara entydiga då en dator normalt inte har tillgång till sådan statistik.
Under all vaken tid så minns vi kontinuerligt nya saker. En del minnesforskare menar att vi i princip har fysisk kapacitet att lagra allt vi upplever under en livstid, men att svårigheten ligger i att fiska fram rätt minnen på kort tid om vi minns för mycket. Det finns exempel på personer som kan lära sig telefonkatalogen utantill, men det leder sällan till någon större framgång i livet. Istället anses det viktigt att vi sparar så kondenserad information som möjligt, vilket innebär att vi lagrar ofullständiga minnen även i normalfallet. När vi fiskar upp minnena så gör vi det genom att följa associationskedjor och låter sådant som är ofullständigt fyllas i givet vad som är statistiskt och förnuftsmässigt rimligt. Som resultat aktiveras samma neuronnät som var aktiva vid den ursprungliga händelsen. Vi erfar då förnimmelser på samma sätt när vi minns som när vi upplever nya saker och i vår egen mentala föreställningsvärld måste då de rekonstruerade minnena vara autentiskt upplevda. Att vi själva upplever minnena som konsistenta är inte så konstigt eftersom vi har samma hjärna hela tiden.
Ett återkommande mönster i hjärnans förehavanden är att det är lat och ofta fuskar utan att vi märker något, det senare inte så konstigt eftersom hjärnan inte har något intresse av att upptäcka sina egna brister.
Bluffen ligger i att vår privilegierade access (förmågan att läsa våra egna tankar) är en efterkonstruktion. En dator som multiplicerar två flyttal kan inte veta hur svaret uppstod och av samma skäl kan vi inte veta varifrån våra tankar kommer. Vi tenderar därför att tro blint på allt som hjärnan serverar oss. Har hjärnan bestämt att vi skall uppfatta oss själva som medvetna så kan vi inte frigöra oss från den föreställningen. David Chalmers har därför helt fel. Det han kallar för det hårda problemet är lätt att förklara. Svårigheten ligger i att förklara den intellektuella förmågan att lösa komplexa problem, vilket Chalmers kallar för det lätta problemet.
Det är möjligt att du har rätt. Men jag utesluter inte att vi kanske inte är fullt så komplicerade som vi själva tror, och då kanske vi lyckas förstå oss själva. Penrose är nog lite ute och cyklar med Gödels satser, då man kan relaxera problemet genom att tillåta sig ha fel ibland.
Noam Chomsky brukar prata om att det borde finnas en gräns för vad vi människor kan förstå, eftersom hjärnan är en begränsad konstruktion. Och det är väl ungefär samma resonemang som du är inne på.
Så här tänker jag att människan fungerar ungefär:
Tänk dig en tavla vars vänstra hälft är röd, och den högra hälften är blå. Du tittar på tavlan.
Att du ser en skillnad i färg mellan den vänstra/röda och den högra/blåa hälften av tavlan, det beror på att du tar emot olika unika "färgkoder" från rött ljus och från blått ljus, som skapas av din hjärna utifrån ljuset ögonen tar emot. Och låt oss säga att färgkoden för rött ljus är 122, och färgkoden för blått ljus är 123.
Om du aldrig skulle ha lärt dig vad olika färger kallas, då skulle du alltså ändå se att det är en skillnad mellan den röda och den blåa hälften av tavlan, pga att du tar emot dessa olika unika färgkoder.
Och om någon då skulle peka på den röda hälften av tavlan och säga "röd", då skulle du sannolikt i fortsättningen minnas ordet "röd" tillsammans med färgkoden 122.
Men även om INGEN skulle ha lärt dig vad färgkoden 122 kallas, då skulle du sannolikt ändå minnas en massa saker tillsammans med den färgkoden. Och samma med alla andra färgkoder.
Färgkodernas funktion är alltså bara att göra det möjligt för dig att skilja mellan de olika färgerna.
Om du tittar på en annan tavla som är gul, då ser du pga att du tar emot den unika färgkoden för gult ljus, att den skiljer sig från både den röda och den blåa hälften av den andra tavlan.
Om vi utgår ifrån att människan fungerar ungefär som ovan, då innebär det att en människa kan ha färgkoden 122 för rött ljus, och en annan kan ha färgkoden 123 för rött ljus, eller någon helt annan färgkod. Alltså har de olika färgkoder för samma ljus, jämfört med varandra. Och så länge en och samma människa alltid tar emot samma färgkod för samma ljus, så innebär det INGEN skillnad i upplevelse för människan som har färgkod 122 för rött ljus, jämfört med människan som har färgkod 123 för rött ljus. Detta eftersom man INTE upplever själva färgkoden, utan man upplever bara att det är en skillnad mellan de olika färgkoderna, och en viss färgkod får en att minnas namnet på en viss färg, eller får en att minnas något annat.
Och vad jag menar ovan med att man "upplever att det är en skillnad mellan de olika färgkoderna", det är att man VET att det är en skillnad mellan de olika färgkoderna, precis som man VET att en viss färgkod kallas tex "röd".
Men att den VETSKAPEN kallas "skillnad", det är förstås något som man måste lära sig. På engelska kallas det ju "difference".
Men även innan man har ett språk så VET man att det är en skillnad mellan de olika färgkoderna, eftersom man har färgkoden i sitt VETANDE, som kan liknas vid att man har ett nytt ord på ett papper. Man vet att det nya ordet är nytt, eftersom man INTE känner igen det. Och man söker efter det på Google för att lära sig mer om det.
Skillnaden är dock att den där färgkoden som man har i sitt VETANDE, den söker man efter i sitt minne, istället för på Google. Och man vet INTE om man har sett den färgen/färgkoden tidigare, förrän man söker efter den i sitt minne och får svar.
Ungefär så tänker jag mig att vi människor fungerar iallafall. Och om det stämmer, då betyder det att en dator med förmåga till ansiktsigenkänning, är medveten som oss människor, och upplever som oss.
Men om ni anser att ni upplever på något annat sätt som INTE går att förklara liknande ovan förklaring, då undrar jag: Kan ni bevisa att ni upplever på det sättet?
