Ser vi saker likadant?

Om jag tittar på tex. en ko. Får vi upp samma bild i huvudet som andra?

Med färger är det väl så att när jag ser en grön färg så kan den gröna färgen se ut för en annan som när jag ser röd. Vi har dock kommit fram till att kalla färgen vi ser grön fast vi ser den olika i våra huvuden. Ska man tro att det är så?

Tänker då att vi kanske ser objekt olika också, att det blir som olika bilder i våra hjärnor fast vi tittar på samma sak. Vad har vi för belägg för att det skulle kunna vara så, eller belägg för att det inte kan vara så?

Har försökt googla på detta, men hittar inget att läsa om det någonstans. Hur fan ska man googla?

Tror att du hittar vad du söker om du googlar på "Bildperception"

Vissa tycker ”fula” människor är ”snygga” och vice versa, så nog upplever vi saker på olika vis.

Angående just färger, vilket kanske ändå är det bästa exemplet vi kan ta, spelar det inte så stor roll vilken nyans individen tycker sig se. Om två eller flera personer tittar på en stor färgkarta med tusen små rutor i olika kulörer, i en mängd nyanser, där de sedan ges en fristående ruta att jämföra/identifiera mot färgkartan; om samtliga är överens upprepade gånger, om vilken kulör och nyans de ser, så uppfattar de i praktiken verkligheten lika. Benämningar är bara ord vi försöker sätta på saker. Be personerna i experimentet att peka på cerise, så kommer de att välja många olika nyanser. (Jag har förstås förenklat det hela när jag helt bortsett från olika, samt olika grader av, färgblindhet.)

Jo, att vi upplever olika är ju utom tvivel. Men vi kan ju ändå ha samma fotografiska bild i huvudet, eller?

I morse kom min syrra in med några nya stearinljus hon köpt som hon påstod vara blåa, jag tittade på henne förvirrat och förklarade för henne att ljusen är mörklila och hon kunde verkligen inte se det. Vem har rätt?

Enligt en biolog jag känner, borde det finnas evolutionära fördelar av att uppfatta saker och ting som de verkligen är, eller iaf så likt som möjligt. Och i så fall bör ju t ex färgen röd upplevas ungefär lika av alla (förutom att olika personer ibland kallar samma sak med olika namn, och förutom att vissa är färgblinda).

Jag tror att han är lite för optimistisk. Men hur vet man? Ingen av oss kan ju se in i någon annans huvud och ta reda på hur denne upplever något. Det verkar omöjligt att jämföra.

Men det finns annat som vi vet och kan ta som utgångspunkt. Ta t ex våra upplevelser av ljus och av ljud. Dessa upplevelser är väldigt olika, trots att båda fenomenen handlar om vågor. Om man t ex blandar två färger så upplever vi resultatet som en ny färg, t ex att blå + gul blir grön. Men när man spelar två olika toner samtidigt, så hör vi båda tonerna tillsammans i ett ackord. Vi är så vana vid detta att inget av detta uppfattas som konstigt. Men dessa upplevelser är ju av helt olika slag. Vilken motsvarar verkligheten bäst? Eller är båda lika sanna på något sätt?

En anledning till att vårt färgsinne fungerar som det gör är att vi bara har tre sorters färgkänsliga celler i ögonen. Om öronen fungerade på ett liknande sätt skulle vi bara kunna höra tre sorters toner. Med bara tre toner blir det inte så mycket rolig musik. Ljuset vi kan se motsvarar dessutom bara en oktav, dvs den högsta frekvensen är ungefär bara dubbelt så stor som den lägsta. Alla de olika färger vi tycker att vi kan se, är bara olika förhållanden mellan hur mycket de tre olika sorters färgkänsliga cellerna stimulerad. Men tänk vad många fler sorters upplevelser det skulle kunna bli om vi hade fler olika sorters färgkänsliga celler! Många djur har bara två sorter. Men en del har fler än vi. Mantisräkor har 12! Upplever de färgerna på ett mer verkligt sätt än vi?

Sen finns det även människor som upplever att olika sinnen blandas, och som t ex känner en smak när de ser t ex färgen röd. Men det kanske är de som upplever världen mer rätt än vi andra?

Tycker nog iaf att den här sortens funderingar uppmanar till en viss försiktighet. Hur fungerar världen egentligen?

Frågeställningen bygger delvis på den något tveksamma premissen att vi verkligen har konkreta bilder i våra huvuden, vilket bl.a. Daniel Dennett ifrågasätter. Går man däremot in på enskilda färger, så är det ganska enkelt att experimentellt visa att vi uppfattar dem olika. Visar vi två olika föremål för en försöksperson och sedan frågar om föremålen hade samma färg, så kommer svaren att skilja mellan olika försökspersoner, vilket innebär att de måste upplevt föremålen olika. Åtminstone måste minnet av upplevelsen varit olika.

Redan på det fysiologiska planet så skiljer pigmenten i syncellerna mellan olika personer, vilket gör att samma ursprungsfärger kommer att kodas i lite olika grundfärger. Man har även hittat vissa kvinnor som utan att veta om det ser fyra olika grundfärger istället för tre. Att det bara återfinns hos kvinnor och inte män beror på att färgpigmenten kodas i X-kromosomen som kvinnor har dubbel uppsättning av.

Nu ser vi varken kontinuerliga färgspektrum eller konkreta pixlar med tre eller fyra olika grundfärger i vårt inre, utan vi ser kvantiserade färger. Vi kan alltså bara komma ihåg ett begränsat antal färger. Föremål som har intilliggande färger uppfattar vi ha samma färg. Hur vi kvantiserar visar sig vara kulturellt beroende. Beroende på vilka färgen som förekommer i vår barndomsmiljö, vilka ord modersmålet har för färger och vilka färger våra föräldrar lär oss att skilja mellan som barn avgör vilken kvantisering vi gör som vuxna.

Synestesi är en annan intressant avvikelse som återfinns hos en del människor. Dessa människor har en medfödd neurologisk överhörning mellan olika sinnen, vilket gör att de kan få likartade upplevelser av färger och ljud, så att en viss färg motsvarar en viss ton och vice versa. Röster är inte bara ljusa och mörka, utan gröna, röda eller blå för dessa människor. De kan då knappast uppleva världen som andra människor.

Är nog ingen större skillnad av hur vi ser saker inne i våra huvuden om man ska tro inläggen. Ser vi en bil så ser vi de fyra hjulen och en plåtlåda ganska likadant i våra huvuden får man tro. Bilden i huvudet blir så att säga typ likadan. Ser jag en bil så ser inte andra den som jag ser en elefant tex.

Tänk då på en bil med fyra hjul och låt bilden av bilen etsa sig fast innan du läser vidare.

Svara nu på om bilen på din inre bild är en sedan eller en kombi? Har den kromlister? Har den extraljus? Var sitter registreringsskyltarna? Lättmetall eller plåtfälgar? Radioantenn? Höger eller vänsterstyrd? Vet du ens vilken färg den har?

Hjärnans bildminne innehåller bara information om hur man känner igen föremål, vilket tar mycket mindre plats än att lagra riktiga bilder med alla deras detaljer. Att vi ser inre bilder är av allt att döma illusioner då det oftast fungerar lika bra att tro att man ser en inre bild av ett föremål. Eftersom illusionen saknar de detaljer som behövs för att återskapa den riktiga bilden, så är den mycket billigare att åstadkomma än en riktiga bild. Vi märker ändå ingen skillnad.

Har man aldrig ritat en bil med papper och penna förut så vet man inte hur man gör, eftersom hjärnan faktiskt inte har sparat hur bilar ser ut. Bara hur man känner igen dem. Därför måste vi lära oss rita bilar genom att ha en annan bild som vi målar av eller genom att ha en riktig bild framför oss som original.

Igenkänning av bilder lagras i det implicita minnet, medan kunskapen att återskapa bilder lagras i det explicita minnet. Två minnestyper som är neurologiskt åtskilda.

Frågeställningen är därför något felformulerad.

Jag menar ingenting med minnet. Menar hur pass lika vi ser när vi står och tittar på tex. en bil. Ser vi tex hjulen som runda på samma sätt? Du kanske ser dom som rektanglar eller vad som helst. Bara att vi är överrens om att vi kallar dom runda fast vi ser olika.