I tonåren i grundskolan så vart man mobbad pga. ens Asperger. Detta gjorde att man inte direkt hade den största umgängesgruppen, och man satt snarare hemma hos närmsta polaren och spelade. Hjälpte inte direkt i gymnasiet heller, då man visserligen inte var mobbad längre men där man fortsatte nörderiet genom att gå på ett IT-gymnasium. Där var det aldrig tal om fester, utan snarare LAN-partyn. Riktigt kul, och jag ångrar det väl egentligen inte, men det var ju aldrig på tal om att få ligga eller socialisera på dem.
Började spela WoW, och som de som är bekanta med spelet vet så är det en riktig tidsdödare. Så fram tills 22 års ålder satt man nästan bara och raidade och PVPade, inte mycket till sociala tillställningar.
Det den åldern dock, så blev det lite bättre. Började komma ut lite granna där vi stack ut på barer och så. Visst dansade man på klubb ibland, men kände ändå att man var lite deppig över att man aldrig fått uppleva studentfester, hemmafester osv. Visst har man varit på några mindre hemmafester, men inga större än att det varit 7-8 pers.
Nu fyller man 30 i maj, och vist har ens sociala liv blivit konstant bättre sen dess, faktum är att jag är riktigt nöjd med mig själv, men jag känner ändå att jag missat så mycket tonårstjafs att jag verkligen vill ta igen det på något sätt. Mest för att "alla andra" i min krets har gjort det och jag känner mig utanför.
Mycket av det är mest bara för att ha gjort det, och egentligen inte något regelrätt intresse av det, men som exempel VILL jag uppleva en hemmafest med 20,30,40 eller 50 pers där alla blir dyngraka, och där det ligger folk lite här och där och grovhånglar, och där man själv blir "stökig" och där man, med klara ord, får bete sig lite som en fjortis bara för en kväll. Jag vill sitta i en ring och leka sanning eller konka, jag har aldrig osv.
Mina kompisar ställer sig riktigt frågande till detta, och tycker att det är rätt omoget av mig, men samtidigt är det inte de som känner att de aldrig fick uppleva något och har massa tankar om att vilja uppleva det, så de förstår knappast hur det känns för mig och hur ofta man tänker på det. De tycker att jag ska släppa de tankarna och se till alla de bra saker jag har numera, t ex hur sjukt mycket mer socialt lyckad jag är numera. Och jag håller med dem, absolut, mitt liv jämfört 10 år sen är som natt och dag, men jag känner fortfarande att jag vill ta igen det jag har missat, då jag tänker på det så ofta.
Sen är frågan HUR man ens skulle börja få detta till verklighet. Jag har inte en enda kompis, eller ens bekant, som pysslar med sånt längre utan alla börjar snarare trappa ner på det och vill få till det lugna livet. Vanliga utekvällar har t.o.m blivit allt färre. Så hur man ens skulle komma till dessa fester, och igenom det tillgång till allt annat tonårstjafs är en gåta som jag inte ens är säker på att jag kan lösa. Det betyder dock inte att viljan och begäret finns där.
Någon annan som levde ett väldigt introvert och osocialt liv i tonåren? Hur ser ni på allt ni missade? Har ni, liksom jag, fortfarande ett begär att uppleva det eller har ni släppt det?
Började spela WoW, och som de som är bekanta med spelet vet så är det en riktig tidsdödare. Så fram tills 22 års ålder satt man nästan bara och raidade och PVPade, inte mycket till sociala tillställningar.
Det den åldern dock, så blev det lite bättre. Började komma ut lite granna där vi stack ut på barer och så. Visst dansade man på klubb ibland, men kände ändå att man var lite deppig över att man aldrig fått uppleva studentfester, hemmafester osv. Visst har man varit på några mindre hemmafester, men inga större än att det varit 7-8 pers.
Nu fyller man 30 i maj, och vist har ens sociala liv blivit konstant bättre sen dess, faktum är att jag är riktigt nöjd med mig själv, men jag känner ändå att jag missat så mycket tonårstjafs att jag verkligen vill ta igen det på något sätt. Mest för att "alla andra" i min krets har gjort det och jag känner mig utanför.
Mycket av det är mest bara för att ha gjort det, och egentligen inte något regelrätt intresse av det, men som exempel VILL jag uppleva en hemmafest med 20,30,40 eller 50 pers där alla blir dyngraka, och där det ligger folk lite här och där och grovhånglar, och där man själv blir "stökig" och där man, med klara ord, får bete sig lite som en fjortis bara för en kväll. Jag vill sitta i en ring och leka sanning eller konka, jag har aldrig osv.
Mina kompisar ställer sig riktigt frågande till detta, och tycker att det är rätt omoget av mig, men samtidigt är det inte de som känner att de aldrig fick uppleva något och har massa tankar om att vilja uppleva det, så de förstår knappast hur det känns för mig och hur ofta man tänker på det. De tycker att jag ska släppa de tankarna och se till alla de bra saker jag har numera, t ex hur sjukt mycket mer socialt lyckad jag är numera. Och jag håller med dem, absolut, mitt liv jämfört 10 år sen är som natt och dag, men jag känner fortfarande att jag vill ta igen det jag har missat, då jag tänker på det så ofta.
Sen är frågan HUR man ens skulle börja få detta till verklighet. Jag har inte en enda kompis, eller ens bekant, som pysslar med sånt längre utan alla börjar snarare trappa ner på det och vill få till det lugna livet. Vanliga utekvällar har t.o.m blivit allt färre. Så hur man ens skulle komma till dessa fester, och igenom det tillgång till allt annat tonårstjafs är en gåta som jag inte ens är säker på att jag kan lösa. Det betyder dock inte att viljan och begäret finns där.
Någon annan som levde ett väldigt introvert och osocialt liv i tonåren? Hur ser ni på allt ni missade? Har ni, liksom jag, fortfarande ett begär att uppleva det eller har ni släppt det?
