Man måste offra något av sin sinnesfrid för att tycka något som skaver?

Man kan tycka, tänka, skriva, prata, skrika, mumla, viska, prata i skägget. Och man kan med dessa sätt uttrycka åsikter eller tankar som skaver för en själv och/eller skaver för mottagaren.

Måste man offra något inom sig själv för att vara lite provocerande, eller kan man med en mild framtoning och ett komplett friskt sinne stringent framhärda och hävda att exv en folkgrupp borde gasas till utrotning?

Man kanske är byggd antingen av samhället eller av den mänskliga naturens DNA att bara vara en enkel godtrogen svenne som röstar i Mello och inte skaver?

Ni som har åsikter som kanske bäst passar på anonyma nätforum, känner ni att ni måste offra något för att uttrycka det som ni medvetet eller omedvetet bär på som vill ut?
Skulle ni hellre vilja vara en enkel snusande dansbandssvenne?

Disclaimer: Jag älskar dansband och att snusa!

Ja så är det definitivt och det är därför man till sist håller käften och inte längre tycker det är värt mödan att träffa eller prata med folk. Det är för stora besvär att ha med andra att göra och det ger väldigt lite tillbaka. Det kan man vara utan. Bekvämt att låta kuken avgöra vad man vill med livet och vad man orkar och inte. Vänner och annat folk är bara att dra ett rött streck över direkt.