Misslyckad

Om man känner sig misslyckad för det mesta, så är man faktiskt misslyckad. Det faktum att man ser sig som misslyckad är tillräckligt för att uppfylla att man faktiskt är, objektivt sett, misslyckad.

Jag tänker att jag är misslyckad, och det i sig betyder ju att jag är det. För bara det faktum att jag ser mig själv som misslyckad är ju i sig ett misslyckande.

Någon som förstår eller som kan argumentera för/emot?

Även om du är misslyckad, ska du låta det stå i vägen för att vara lycklig?

Beror på vad du sätter som mål.

T. ex. Kan professionella fotbollsspelare se sig som lyckade då de håller på med vad de älskar och tjänar pengar på det.
Samtidigt som vissa professionella fotbollsspelare ser sig som misslyckade om de inte når ett visst fotbollslag, troféer osv.

Det jag menar är du kan sätta dina mål och har du lyckats nå de så har du och då kan du se dig som lyckad. Men om du inte. Gjort det så kan du se dig som misslyckad t. ex.

Men det många gör är att de känner sig misslyckade eftersom de jämför sig med andra och har ngn slags illusion i sitt huvud att de andra har det mycket bättre. Då är frågan är du verkligen misslyckad eller har du bara en skev syn på hur din värld ska se ut.

Känns rätt märkligt att man ska klassas som misslyckad för att något man gjort eller gör är ett misslyckande. Finns saker jag gör som är lyckade också. Är jag både lyckad och misslyckad?

Enklare så, dig själv kan du åtminstone göra något åt eller i alla fall lyckas på någon annan punkt eller plan.

Om du anser att det är så, då borde ju tänkandet på en tanke att du är lyckad skapa känslor av lycka och i sin tur även att du ser dig själv som lyckad.

Det låter som ren jantebullshit. Varför känner du dig misslyckad?

Känner man att man vill vara bättre än man är då är man ju misslyckad.

Att vara misslyckad hänger samman med vilka livsmål du ställt upp. Lyckas du inte gör det du förutsätter dig så är du misslyckad. I andras ögon kan man vara misslyckad men det är ju bara för att de i sin lyckobedömning utgår från sin måttstock, och det är ju ett rätt meningslöst lyckoperspektiv.

Det är en självuppfyllande profetia.