Sista tiden innan självmord

den erfarenheten jag har av detta är att vederbörande drog sej undan allt en rätt lång tid före , för att sedan höra av sej ett par dagar i sträck

sedan va det över några dagar senare

Förmodligen varierande.
Suicide som verktyg ger befrielse. När tanken och dagarna närmar sig känns saker lättare. Den tunga ångest och oron dämpas genom tanken på suicide. Befrielsen, att veta att det finns ett slut, att det som ororar framöver inte kommer ha någon påverkan då tiden är slut innan dess.
Men hur går man tillväga?
Hur finner man kraft att trampa över tröskeln?

Det är inte svar på dina frågor. Beskriver tankarna mot slutet. Man bryr sig allt mindre om saker som betydde något förr. Detaljers om var viktiga, att saker var på visst sätt eller att man var rädd om ägo delar. Allt faller skymundom med tanken att det är slut snart, att det inte spelar någon roll när tiden tar slut före.

Steget är dock så stort. Om det bara hade gått att trycka på en knapp eller dricka ett glas. Metoderna är det som snurrar i ens huvud.. vill inte skapa en ny tråd.
Vad bör man känna till mer än smärtan. Vid ett hugg med kökskniven i hjärtat? Hur snabbt tar det? Drunkar man i blodfylld lunga eller leder det till hjärtstopp före?
Förlåt att jag kapar din tråd.

Om du är på väg att ta ditt liv kan du väl lägga in dig på psyket. Eller kolla på denna video: https://www.youtube.com/watch?v=g86hreIWfqQ&t=22s

Har ett misslyckat försök bakom mig för några år sen. Som några andra skriver så kändes det lugnande tiden just efter att jag bestämt mig för att avsluta livet, alla problem och mörka tankar kändes lite lättare för jag visste att det ändå skulle vara över snart.


Att ta steget att släppa alla sina "förpliktelser" som ligger till last i ens liv skulle jag nog säga var det tunga för mig. Jag hade väldigt mycket ångest i början av att jag skulle behöva lämna en inredd lägenhet som jag vet att mina föräldrar alltså skulle bli tvungna att rensa ut efter mig. Jag hade i alla fall där och då inte orken att göra mig av med alla ägodelar och så för att ta bort mig sedan. Som jag mådde då så mådde jag så dåligt att jag knappt orkade gå ut med soporna, så det kändes ju uteslutet att göra en massa förberedelser för att underlätta för de efterlevande. Sedan kom ju tankarna på min mor som aldrig mått bra och att mitt självmord antagligen skulle leda till att inte heller hon skulle orka fortsätta. Det har alltid varit dom sakerna som främst har hindrat mig i alla fall, men det kändes som en lättnad ändå den gången för några år sedan då jag var så likgiltig att jag var förbisåg även det.

Märkte ingenting på någon av dem, den ena dolde det så väl att inte ens hennes egen mor märkte något.

När min bästa vän tog sitt liv märktes ingenting på förhand. Hon skrev till mig samma kväll som hon dog och frågade vad jag pysslade med.

Familjen och pojkvännen hade ingen aning heller.

Jag har funderat på självmord nu ett tag jag tror att dränka sig i riktigt kallt vatten är bäst .

Undrar hur det blir. Avslutat relationer sakta och successivt. Sagt upp avtal och försäkringar. Inte köpt nåt nytt, tvn slocknade förra året kanske. Gett bort bilen. Dödstädar men är inte klar än. Det är jobbigt och tar mycket energi och tar sån tid. Det funkar som vanlig rensning: spara, kasta, ge bort men sen slängs alla högarna ändå. Men allt gås genom och det är känslomässigt jobbigt att orka. Vill inte spara nåt som kan såra nån. Har datorerna kvar. Kameror. Mobiler. Vet inte ens hur man massakrerar dom. Tänker att det blir i havet.
Försöker överleva mina husdjur men tänker allt oftare på hur de ska få slippa avlivas hos veterinären efter flera dygn av förvirring och rädsla. De är för gamla för att börja om och skulle avlivas efter min död. De får kärlek och den bästa maten varje dag. Det går nog för deras skull så länge de mår bra.

Ville skriva något vettigt här men blev först bara en massa floskler. Men det jag tänkte på var djuren. Varit i samma sits och det är eg det enda jag sen har haft dåligt samvete för. Att mitt djur inte mådde bra av all uppståndelse och att inte förstå vad som hände. Jag klarade mig (uppenbarligen) och har alltid sagt att jag kan inte leva enbart för mitt djurs skull men nu försöker jag faktiskt hålla i den tråden. Hoppas att du kan göra detsamma. Önskar dig en fin kväll.

Djuren ska leva så bra det går så länge de mår bra. Jag gör inget förhastat och ska bli klar med allt annat också. Tack för dina ord.

Ville inte skamma eller ha några pekpinnar men vill inte uppmuntra. Men vill du prata med någon i liknande situation (som jobbar för att komma på rätt väg, hur jobbigt och meningslöst det än känns oftast) så finns jag på PM.

Säkert, och dessförinnan var han säkert väldigt deprimerad. Därav slutenheten.