Sista tiden innan självmord

När en person väl har bestämt sig för att begå självmord, finns det ofta tecken innan. Personen kan plötsligt verka gladare och mer lugn. Men är personen verkligen lugn eller egentligen stressad och försöker dölja det? Om någon i er närhet har tagit livet av sig, märktes det på något sätt innan att hen var i dessa tankebanor? Hur tänker och känner en person sista tiden efter att hen har beslutat sig för att faktiskt begå självmord - vad tror ni?

Skiter man plötsligt i allting för att mab ju ändå ska dö, eller tvärtom? Att man kanske tycker att allt helt plötsligt verkar extra viktigt för att allt snart är slut?

Det kan bara någon som tagit sitt liv veta. Eller någon som ångrat sig/blivit stoppat i sista stunden svara på.

han el hon bestämt sig ritualer innan typ bad eller skumpa.

Det beror på varför personen väljer den vägen, själsfrid är min gissning om det inte beror på något plötsligt infall.

Jag slutade bry mig om allt.

Isolerade mig mer än vanligt, slutade gå till skolan, gick aldrig utanför dörren. Gav bort mina högst värderade ägodelar, slängde alla foton på mig själv, eldade upp alla mina dagböcker. Försökte helt enkelt radera mig själv från jordens yta så att saknaden skulle bli mindre smärtsam för mina anhöriga.

Så fort jag träffade någon blev jag nervös och skakig, det kändes som att alla visste om mina planer.

Jag var inte gladare, men kände mig lättare än innan.

Har ett misslyckat försök bakom mig. Jag blev lugnare och mer öppen tiden innan, det kändes liksom tryggt att veta att det snart var slut och alla möten var ett slags avsked till alla som jag pratade med fastän dom inte visste det.

Jag sket i allt för jag tänkte ändå att jag skulle dö inom en snar framtid.

Började med kriminalitet och sa till familjen hur mycket jag älskade dom och hälsade på alla osv osv.

Blev stoppad i sista sekund men jag kan inte påstå att jag blev mer lugn av att jag skulle dö utan jag gjorde bara trash av mitt liv där och då för ingenting spelade någon roll

Jag hade en kollega som tog sitt liv. Han var alltid en sådan som knappt pratade med andra, om han hade gått till läkare hade han säkert fått någon form av diagnos. Han kunde prata med några på arbetsplatsen men inte ofta och sällan länge. Under hans sista vecka märkte några av oss en ganska stor skillnad. Bara en sådan sak som att han erbjöd sig att hämta kaffe åt en av mina kollegor var mycket förvånande. Det hade han aldrig gjort förut och såhär i efterhand är jag tämligen övertygad om att han släppte på många spärrar han tidigare haft eftersom han hade bestämt sig.

Jag kan också tro att de blir lugnare och gladare precis innan det sker pga att de har inget att förlora osv. Men borde inte den känslan göra så att de ångrar sig? Att de istället ser hur härligt livet är utan ngn press eller jämförelse med andra.

Om man ser död som något bättre att vara än levande så måste man må bra. Döden är bättre än livet, men få förstår det. Om man bara hade styrka nog att avsluta det så hade alla problem varit lösta. Om det råder inga tvivel.

I mina ögon är folk som tar sina liv, lägre bestående varelser. Man löser inte ett problem genom att fly ifrån det. Då kommer man aldrig att lära sig. Oroa dig inte. Självmordsindividerna kommer snabbt tillbaka till jordelivet och till samma liv igen. De har inte lärt sig ett skit om de flyr varje gång.

De flesta som tar sina liv super ner sig eller droger ner sig innan för att spela tankarna ett spratt. Det finns en anlednng till varför det är så svårt att ta sitt liv. För att det inte är meningen.