Jag har verkligen sett upp till så kallade kändisar. Killinggänget var gudar för mig. Idag ser man Schyfferts nuna titta fram överallt i sociala medier bara för att godhetssignalera enligt den korrekta pk-doktrinen.
En annan snubbe från samma gäng - Jonas Inde, blev snabbt avstängd från sociala medier för sina nazist-utspel.
Men jag hade inte behövt ta Killinggänget som exempel, jag kunde dykt ner precis var som helst i kändisträsket. Charlotte Perelli som inte tycker någonting är viktigare än att lägga upp bilder där hon ängsligt putar med sina läppar och sin retuscherade hy.
Richard Herrey, min barndomsidol, sitter i parti och minut och skriver högtravande "kloka" politiska klyschor som bara dryper av intetsägande innehåll blandat med insmickrande hyllningar till "stjärnor" i något sidoevent i skidskytte eller någon hbtq-certifierad artist i någon melodifestival-deltävling.
Överallt utan undantag ser jag detta, och jag undrar stilla - Har de alla blivit tokiga, eller var det alltid såhär?
DN-journalister twittrar fullt med stav- & meningsbyggnadsfel, som om inte de korkade analyserna vore nog.
Jan Eliasson öser ur sig vackra visdomsord som egentligen är helt tomma, sprungen ur drypande självupptagenhet
Överallt denna godhetssignalering, fåfänga och "klokhet"(Läs: korkade plattityder).
Den enda som verkar vara ok är paradoxalt nog programledaren för dumburkens paradprogram - Let's dance - David Hellenius. Han verkar ta allt med ro och driver lätt med sig själv och sin samtid utan tecken på uppblåsthet.
Vad säger ni. Är kändisar "nykorkade" eller har de alltid varit det?
En annan snubbe från samma gäng - Jonas Inde, blev snabbt avstängd från sociala medier för sina nazist-utspel.
Men jag hade inte behövt ta Killinggänget som exempel, jag kunde dykt ner precis var som helst i kändisträsket. Charlotte Perelli som inte tycker någonting är viktigare än att lägga upp bilder där hon ängsligt putar med sina läppar och sin retuscherade hy.
Richard Herrey, min barndomsidol, sitter i parti och minut och skriver högtravande "kloka" politiska klyschor som bara dryper av intetsägande innehåll blandat med insmickrande hyllningar till "stjärnor" i något sidoevent i skidskytte eller någon hbtq-certifierad artist i någon melodifestival-deltävling.
Överallt utan undantag ser jag detta, och jag undrar stilla - Har de alla blivit tokiga, eller var det alltid såhär?
DN-journalister twittrar fullt med stav- & meningsbyggnadsfel, som om inte de korkade analyserna vore nog.
Jan Eliasson öser ur sig vackra visdomsord som egentligen är helt tomma, sprungen ur drypande självupptagenhet
Överallt denna godhetssignalering, fåfänga och "klokhet"(Läs: korkade plattityder).
Den enda som verkar vara ok är paradoxalt nog programledaren för dumburkens paradprogram - Let's dance - David Hellenius. Han verkar ta allt med ro och driver lätt med sig själv och sin samtid utan tecken på uppblåsthet.
Vad säger ni. Är kändisar "nykorkade" eller har de alltid varit det?
