Är den smartaste människan så smart egentligen?

Ursäkta, jag tramsade. Jag tycker det är lustigt att (detta är ren fakta) ungefär 95 procent av alla inlägg på Flashback beskyller någon för att göra en halmgubbe eller upplyser någon om Dunning-Kruger-effekten.



Det finns väl ingen (tänkande) människa (hehe, nu är jag garderad, ty det finns ingen riktig skotte (alltså tänkare)...!) som föreställer sig att vi har hittat den perfekta lösningen på någonting. Inte ens den rundaste cirkeln är rund, det är den enbart i Platons idévärld! Så nu påstår jag att du gör en halmgubbe av den den tänkande människan (men är den tänkande människan så tänkande egentligen...?)!

Frågan är ju vad man ska göra, sedan man konstaterat att vi inte är så insiktsfulla. Eller sedan man ställt sig frågan om "den strävsamma människan verkligen så strävsam" och om denne inte borde ses som desto mindre strävsam i konstrast till en föreställd hypersträvsam varelse annorstädes i universum.

Min misstanke är att dessa tankebanor (medvetet eller ej) mest är ett bekvämt sätt att likställa hela mänskligheten som en homogen massa av inkompetenta mähän, så att man slipper konfronteras med att vissa människor på ett betydande sätt faktiskt kan tänkas vara smartare eller mer strävsamma.

Dessutom så tycker jag att många av just de smarta människorna utmärker sig för att tänka på ett okonventionellt sätt och att angripa problem från nya infallsvinklar, samt att ständigt utveckla sin förmåga att göra detta i högre utsträckning. "Think like a Marsian" lyder uppmaningen, d.v.s. tänk utifrån fundamentala principer snarare än konvention eller människors (förutfattade) uppfattning och se på problemet, som hade du aldrig sett det förr.

Smarthet påminner om andra separata och medfödda mänskliga egenskaper som fysisk styrka, skönhet, social o verbal talang osv.

Fördelen med dessa egenskaper är att dom kan ge vissa människor ett försprång på vissa områden som andra inte har. Men den mindre kända nackdelen med dom är att dessa fördelar aldrig blir starkare än den separata förmågan själv, och därför aldrig kan ta dig allra längst och högst, där istället en annorlunda och icke-medfödd förmåga att integrera alla förmågor till en mänsklig helhet krävs (intuition och/eller flit)

Har har du för mycket av en distinkt mänsklig förmåga, så att du känner dig nöjd och utvald med den, kan det hända att du glömmer eller nonchalerar att integrera den i en större helhet av livet, vilket kan stagnera dig som människa, och till sist också din medfödda talang.

Denna paradox är upphovet till det otroligt tänkvärda uttrycket som jag glömt varifrån det kommer:

”Problemet med eliten, är att den bara är näst bäst”

För geniet definieras aldrig av en eller annan förmåga allena.

Det här med att allt är relativt är ett intressant faktum som kan ställa till det för oss ibland. Jag fastnar själv ibland i tanken om att vi kanske inte är så smarta ändå, inte ens de smartaste av oss. Tar vi den mest intelligenta människan på jorden som exempel så vill vi ju tro att det är en människa som har råkoll på saker, en person som lever och agerar på ett relativt fläckfritt sätt. Självklart är det en människa som är mänsklig och felar som oss andra men är det inte så att vi anser att en människa som besitter denna extrema intelligens är en individ som är bra mycket bättre än oss "dödliga" på att undvika de här typiska misstagen vi kliver i med jämna mellanrum.. ibland dagligen.

Vi har alltså en människa som är så pass intelligent att vi nära nog tror att hen kan hantera de flesta av de vardagliga sakerna som dyker upp i livet på ett närmast optimalt sätt. Men så är det väl ändå inte? Vadå optimalt?

Om vi tänker oss att denna superintelligenta människa löser ett problem på ett visst sätt och sen betänker hur den mest intelligenta varelsen i universum hade löst problemet om den fick sätta sig in i det mänskliga sinnet och livet på planeten Tellus, så visst är vi inne på att vi hade sett två totalt olika angreppssätt och resultat? Plötsligt känns väl inte vår superintelligenta människa så smart och optimal i sina ageranden?

Finns det någon kunskap eller insikt att ösa ur det här?

Är människan verkligen så insiktsfull inom våra områden där vi känner oss hemma eller är det bara nåt vi inbillar oss?

Om inte ens den smartaste människan på jorden är rätt ute - varför håller då vi andra på och hävdar och kaxar oss? Borde vi inte bara hålla oss i vår skamvrå?

Det här med rätt och fel, fint och fult, ont och gott, hållbart och ohållbart, veganskt eller ej är saker jag tror den här smartaste individen i universum hade haft ett och annat att påpeka om.
Inte för att vi hade brytt oss, men önskar ändå att vi alla hade fått smaka på piskrappet över fingrarna och vaknat till liv lite. Det är ju fan vad vi sover.. till och med de smartaste av oss.

Eller så bygger jag bara halmgubbar.. skulle inte förvåna mig.

Nej, givetvis är inga människor värst smarta. Genomsnittbegåvade människor är ett lite snäpp smartare än annan valfri genomsnittsbegåvad apa. Högbegåvade människor är lite mer smarta apor. That's it.

Jag slås alltid över hur lite nästan alla människor klarar av att begripa. En genomsnittsbegåvad människa brukar inte vara värst bra på att följa logiska resonemang, bedöma om något är helt uppenbart orimligt o.s.v. Högbegåvade är förvisso i regel märkbart bättre på det, även om många av dem också fallerar i många sammanhang.

Givetvis känner jag inte till det mesta (av det människor vet, vill säga, allt det andra som inga människor känner till borde vara givet), trots att jag är väldigt beläst och intresserad av vetenskap, samt även det jag till synes vet är lite osäkert och inte hugget i sten för all framtid. Jag är på det fullt klara med att jag själv inte är värst smart - ja, många gånger har jag varit direkt korkad. Ja, jag är trots allt bara en apa, så det är väl inte oväntat? Och jag har ändå en IQ på 160+.

Nu har säkert många andra högbegåvade inte samma uppfattning om sig själva, men jag skulle ändå utifrån erfarenhet hävda att det åtminstone finns en tendens hos högbegåvade att inse att de är okunniga om mycket, att de ibland är direkt korkade o.s.v. Nu skulle man kanske förvänta sig det i ännu högre grad av mindre begåvade respektive mindre kunniga, d.v.s. att de i ännu högre grad uppfattar sig som okunniga och korkade, men jag har faktiskt fått intrycket av att det förhåller sig exakt tvärtom. Det finns faktiskt experimentell forskning som ger stöd för det intrycket (läs t.ex. om Dunning-Kruger-effekten). Utgår jag både från personlig erfarenhet och forskning, så misstänker jag att det delvis hänger ihop med att folk som saknar vissa kognitiva förmågor (eller andra egenskaper för den delen) inte heller verkar vara förmögna att uppfatta dem hos andra, eller ser åtminstone inte vad som skulle vara poängen med dem. Det skulle förklara varför det nästan aldrig är någon poäng att försöka förklara logiken i något för någon som inte verkar tänka logiskt. Samt inte minst verkar mindre begåvade vara förmögna att inse att de inte vet någonting i ett ämne och rimligtvis inte heller kan göra det. Jag inser ju att jag definitivt inte lär veta något om något jag aldrig har tagit det minsta del av, när jag aldrig själv har tagit del av forskningen kring det o.s.v., men hos de mer okunniga och obegåvade verkar inte sådant få dem att ens tvivla på sin egen kunskapsnivå i ämnet. Det är fascinerande.

Nu vet jag inte om den här korrelationen stämmer hela vägen. Väldigt lågbegåvade, i praktiken de som skulle benämnas som förståndshandikappade, kan kanske vara mer medvetna om sina begränsningar helt enkelt för att de ofta påtalas av omgivningen. Däremot blir inte genomsnittsbegåvade och genomsnittskompetenta medvetna om sina begränsningar, eftersom nästan alla runt omkring dem är likadana och de själva saknar förmågan att bedöma sin egen kunskaps- och begåvningsnivå kritiskt.

Ärligt talat framstår det sistnämnda som modern till många katastrofer människorna och hela samhällen tvingas uppleva. Inte så mycket genomsnittsmänniskornas nivå av kognitiv förmåga och kompetens, som deras totala oförmåga att bedöma den egna kognitiva förmågan och kunskapsnivån. Men samtidigt är jag inte allvetande, så jag kan ju ha fel. Jag vet trots allt inte hur världen och samhällena skulle se ut om människor i högre klarade av att korrekt bedöma sina kunskaper och förmåga att begripa saker. Människors tendens till att t.ex. ge förklaringar på allt, helt oavsett om de är sanna eller inte (ofta är folk t.o.m. ovilliga att få veta att deras förklaring är bevisligen felaktig), är ju trots allt en egenskap som har evolutionerats fram hos människan, så det ligger ju nära till hands att misstänka att den egenskapen har utgjort en evolutionär fördel. Det innebär inte att det kanske hade varit en ännu större fördel om alla även vore lika intresserade av om förklaringen verkligen är korrekt eller inte, men oavsett hur det än är med det, så verkar den egenskapen endast finnas undantagsmässigt hos enskilda individer.

Edit: Obs, att det finns hur många olika aspekter som helst kring det hela. Ett är t.ex. problematiken med att påvisa att något är sant i någon slags objektiv mening, något som är extremt svårt. Det är rimligtvis inte irrelevant när man diskuterar "insikter" och förståelse för hur saker faktiskt fungerar. Till skillnad från att påvisa att något är bevisligen falskt, vilket ofta är mycket lätt. Men vad vi kan säga med väldigt stor säkerhet är att större delen av det folk har framfört och framför är bevisligen falskt, av det resterande är det mesta förmodligen också falskt (vi kan bara inte bevisa det än). Har man inte fått ens den insikten, så lär man förmodligen inte ha fått värst många andra hållbara och korrekta insikter. Däremot lär man ha lagt sig till med en rad föreställningar. Ja, i praktiken måste vi alla göra det för att kunna fungera.