Är den smartaste människan så smart egentligen?

Det här med att allt är relativt är ett intressant faktum som kan ställa till det för oss ibland. Jag fastnar själv ibland i tanken om att vi kanske inte är så smarta ändå, inte ens de smartaste av oss. Tar vi den mest intelligenta människan på jorden som exempel så vill vi ju tro att det är en människa som har råkoll på saker, en person som lever och agerar på ett relativt fläckfritt sätt. Självklart är det en människa som är mänsklig och felar som oss andra men är det inte så att vi anser att en människa som besitter denna extrema intelligens är en individ som är bra mycket bättre än oss "dödliga" på att undvika de här typiska misstagen vi kliver i med jämna mellanrum.. ibland dagligen.

Vi har alltså en människa som är så pass intelligent att vi nära nog tror att hen kan hantera de flesta av de vardagliga sakerna som dyker upp i livet på ett närmast optimalt sätt. Men så är det väl ändå inte? Vadå optimalt?

Om vi tänker oss att denna superintelligenta människa löser ett problem på ett visst sätt och sen betänker hur den mest intelligenta varelsen i universum hade löst problemet om den fick sätta sig in i det mänskliga sinnet och livet på planeten Tellus, så visst är vi inne på att vi hade sett två totalt olika angreppssätt och resultat? Plötsligt känns väl inte vår superintelligenta människa så smart och optimal i sina ageranden?

Finns det någon kunskap eller insikt att ösa ur det här?

Är människan verkligen så insiktsfull inom våra områden där vi känner oss hemma eller är det bara nåt vi inbillar oss?

Om inte ens den smartaste människan på jorden är rätt ute - varför håller då vi andra på och hävdar och kaxar oss? Borde vi inte bara hålla oss i vår skamvrå?

Det här med rätt och fel, fint och fult, ont och gott, hållbart och ohållbart, veganskt eller ej är saker jag tror den här smartaste individen i universum hade haft ett och annat att påpeka om.
Inte för att vi hade brytt oss, men önskar ändå att vi alla hade fått smaka på piskrappet över fingrarna och vaknat till liv lite. Det är ju fan vad vi sover.. till och med de smartaste av oss.

Eller så bygger jag bara halmgubbar.. skulle inte förvåna mig.

Även om de smartaste människorna inte har rätt om allting, så lär de ändå vara närmre sanningen än den mest korkade människan. Isaac Newton trodde väl på Gud och annat trams, ändock är han förmodligen en av de smartaste människor som någonsin levt.Vetenskap är ett bra exempel på vad smarta människor kan åstadkomma. Är vetenskapen felfri? Nej, men den är vad man kan peka på som utvecklat människornas möjlighet att överleva och reproducera, mer än något annat.

Sen hur människor väljer att leva deras liv har ju väldigt lite med smarthet att göra. Vill du leva så länge så möjligt? Då kan man säga att det är smart att äta nyttigt och röra på sig. Detta behöver man dock inte ha 200 iq för åstadkomma. Smarthet handlar i min värld om förmågan att lösa komplexa problem och kreativitet. Sedan om det finns andra varelser i universum som skulle lösa dessa problem på ett annat sätt är tämligen ovidkommande, det förminskar inte resultatet av de smarta människornas problemlösningsförmåga, som att vi skickat människor till månen och tillbaka t.ex.

Halmgubbe! Halmgubbe!

Det är väl just därför att vi är sådana urbota korkskallar som vissa av de allra smartaste utav oss tänker sig lösningen i två steg:

1. Solve intelligence.
2. Use it to solve everything else.



En gästföreläsning som ger kontext för den ännu ej invigde: här!

Annars är det väl vår egen Niklas Boström som är internationellt bland de mest kända för att ha tänkt på alla sorts frågor kopplade till Superintelligens.

Ja.
Den smartaste människan är en smart människa.
Vad som är smart eller inte är frågan.

Vanliga människor tycker att det kanske är smart att gå färdigt skolan, få bra betyg, mycket pengar, makt eller vänner.

En sann smart människa har nog andra drömmar än att bli framgångsrik på dom punkterna.

Att vara extremt smart är något som strider mot det naturliga.
Desto smartare man blir desto svårare blir det att hitta likasinnade, man har en benägenhet att upptäcka hemska sanningar om mänskligheten mm.

Att ha en IQ på strax över 130 är ett drömläge för då uppfattar man ändå andra som mänskliga. Men när IQet blir ca 150 så upplever man nog andra som apor.

Jag tror den smartaste människan är självmordsbenägen.

Att vara ett fyllo som lever på gatan mm är inte en så smart individ i mångas ögon.
Men vem vet vad som är smart eller inte.

Nej, givetvis är inga människor värst smarta. Genomsnittbegåvade människor är ett lite snäpp smartare än annan valfri genomsnittsbegåvad apa. Högbegåvade människor är lite mer smarta apor. That's it.

Jag slås alltid över hur lite nästan alla människor klarar av att begripa. En genomsnittsbegåvad människa brukar inte vara värst bra på att följa logiska resonemang, bedöma om något är helt uppenbart orimligt o.s.v. Högbegåvade är förvisso i regel märkbart bättre på det, även om många av dem också fallerar i många sammanhang.

Givetvis känner jag inte till det mesta (av det människor vet, vill säga, allt det andra som inga människor känner till borde vara givet), trots att jag är väldigt beläst och intresserad av vetenskap, samt även det jag till synes vet är lite osäkert och inte hugget i sten för all framtid. Jag är på det fullt klara med att jag själv inte är värst smart - ja, många gånger har jag varit direkt korkad. Ja, jag är trots allt bara en apa, så det är väl inte oväntat? Och jag har ändå en IQ på 160+.

Nu har säkert många andra högbegåvade inte samma uppfattning om sig själva, men jag skulle ändå utifrån erfarenhet hävda att det åtminstone finns en tendens hos högbegåvade att inse att de är okunniga om mycket, att de ibland är direkt korkade o.s.v. Nu skulle man kanske förvänta sig det i ännu högre grad av mindre begåvade respektive mindre kunniga, d.v.s. att de i ännu högre grad uppfattar sig som okunniga och korkade, men jag har faktiskt fått intrycket av att det förhåller sig exakt tvärtom. Det finns faktiskt experimentell forskning som ger stöd för det intrycket (läs t.ex. om Dunning-Kruger-effekten). Utgår jag både från personlig erfarenhet och forskning, så misstänker jag att det delvis hänger ihop med att folk som saknar vissa kognitiva förmågor (eller andra egenskaper för den delen) inte heller verkar vara förmögna att uppfatta dem hos andra, eller ser åtminstone inte vad som skulle vara poängen med dem. Det skulle förklara varför det nästan aldrig är någon poäng att försöka förklara logiken i något för någon som inte verkar tänka logiskt. Samt inte minst verkar mindre begåvade vara förmögna att inse att de inte vet någonting i ett ämne och rimligtvis inte heller kan göra det. Jag inser ju att jag definitivt inte lär veta något om något jag aldrig har tagit det minsta del av, när jag aldrig själv har tagit del av forskningen kring det o.s.v., men hos de mer okunniga och obegåvade verkar inte sådant få dem att ens tvivla på sin egen kunskapsnivå i ämnet. Det är fascinerande.

Nu vet jag inte om den här korrelationen stämmer hela vägen. Väldigt lågbegåvade, i praktiken de som skulle benämnas som förståndshandikappade, kan kanske vara mer medvetna om sina begränsningar helt enkelt för att de ofta påtalas av omgivningen. Däremot blir inte genomsnittsbegåvade och genomsnittskompetenta medvetna om sina begränsningar, eftersom nästan alla runt omkring dem är likadana och de själva saknar förmågan att bedöma sin egen kunskaps- och begåvningsnivå kritiskt.

Ärligt talat framstår det sistnämnda som modern till många katastrofer människorna och hela samhällen tvingas uppleva. Inte så mycket genomsnittsmänniskornas nivå av kognitiv förmåga och kompetens, som deras totala oförmåga att bedöma den egna kognitiva förmågan och kunskapsnivån. Men samtidigt är jag inte allvetande, så jag kan ju ha fel. Jag vet trots allt inte hur världen och samhällena skulle se ut om människor i högre klarade av att korrekt bedöma sina kunskaper och förmåga att begripa saker. Människors tendens till att t.ex. ge förklaringar på allt, helt oavsett om de är sanna eller inte (ofta är folk t.o.m. ovilliga att få veta att deras förklaring är bevisligen felaktig), är ju trots allt en egenskap som har evolutionerats fram hos människan, så det ligger ju nära till hands att misstänka att den egenskapen har utgjort en evolutionär fördel. Det innebär inte att det kanske hade varit en ännu större fördel om alla även vore lika intresserade av om förklaringen verkligen är korrekt eller inte, men oavsett hur det än är med det, så verkar den egenskapen endast finnas undantagsmässigt hos enskilda individer.

Edit: Obs, att det finns hur många olika aspekter som helst kring det hela. Ett är t.ex. problematiken med att påvisa att något är sant i någon slags objektiv mening, något som är extremt svårt. Det är rimligtvis inte irrelevant när man diskuterar "insikter" och förståelse för hur saker faktiskt fungerar. Till skillnad från att påvisa att något är bevisligen falskt, vilket ofta är mycket lätt. Men vad vi kan säga med väldigt stor säkerhet är att större delen av det folk har framfört och framför är bevisligen falskt, av det resterande är det mesta förmodligen också falskt (vi kan bara inte bevisa det än). Har man inte fått ens den insikten, så lär man förmodligen inte ha fått värst många andra hållbara och korrekta insikter. Däremot lär man ha lagt sig till med en rad föreställningar. Ja, i praktiken måste vi alla göra det för att kunna fungera.

Jag har IQ runt 130 och att tro det är drömläge är fel. Väldigt jobbigt att umgås med folk runt snittet. Varför? Jo jag kan förutse nästan exakt vad de ska säga innan de avslutat meningar. Alla deras slutsatser är off etc.

I början rättade man såklart folk och försökte hjälpa, men det uppskattas inte alltid av alla...

Det är också jobbigt att behöva ta del av ett samhälle byggt för folk med 100 i IQ.

Nää runt 90-110 IQ är optimalt om man vill passa in i gruppen och må bra.

smarthet är en färskvara , dessutom brukar smarta vara fokuserade på några få ämnen .
tex duktig på att räkna ut universums planeter och solar , men spika i en spik i sin sommarstuga
kan vara rent elände , så nej smarta människor är inga undermänniskor på nått sätt , de är bra på vissa saker och eländiga på många andra ,

smarthet blandas ofta ihop med , snabbtänkthet och problemlösare
men jag har upplevt människor som fan kunnat fixat i hop ett kärnkraftverk med ett gem och en tandpetare , gått snabbt , men blev inte så bra i slutändan .

nej en smart människa är en grubblare som fokuserar på några få saker under lång tid
envis och nördig i det som ska lösas .

Men att ha högst intelligens betyder ju inte att man har de mest rätta värderingarna, den bästa smaken och att man vet allting.

Den mest intelligenta "varelsen" i universum skulle ju mycket väl kunna tycka att människor var den godaste maten...

Det beror på hur man definierar smart. Alla människor är unika och ser allt utifrån olika perspektiv, vilket innebär att även om man har hög intelligens så kanske inte andra håller med om det - just för att vi är så olika. Det måste inte betyda att de ”smartaste” alltid har rätt i det de säger.

Varje gång någon påstår sig veta eller berätta en sanning så åsidosätter hon det faktum att vi är deterministiska. Ed Wittens hjärna exempelvis lyder under samma naturlagar som din och min, så intelligens är bara ett mått på en viss konstruktion av en hjärna. Inte att en person kan komma med kreativa egna uppfinningar eller insikter.
Smarta människor går oftast snabbt, nöjesgrubblar, har få vänner och har rationaliserat bort allt som inte leder mot deras mål. De är inte sällan alkoholiserade egoister dessutom.
Den smartaste människan är inte smartare än vad hon är deterministisk.

Antagligen inte.

Varför tror du att allt är relativt? "Allt är relativt" är bara en floskel som många säger för att verka smarta. Inte ens i relativitetsteorin är allt relativt. De storheter som INTE är relativa kallas för invarianter.

Det finns många verkliga problem att lösa. Föreslår att vi gör vårt bästa för att ta tag i dessa istället.


Och där har du den perfekta ursäkten för att inte försöka bättre själv?


Men hur VET du att världen är deterministisk på den nivån? Finns iaf många fysiker som tvivlar på det, t ex pga kvantfysik. Och varför skulle inte intelligens finnas bara för att man kan förklara det? (Dvs enl din modell som bara något förutbestämt.)