Ibland får jag en härlig känsla av att livet/verkligheten är "riggad" på ett sådant sätt att det inte går att förstå. Det är fullständigt oförklarligt och därmed så vackert.
Osho, en framliden Indisk filosof/guru menade att "tro" är omöjligt, han sa..
"I don't beleive in believing"
Vidare menade han att hela begreppet "tro" aldrig appellerades på den mirakulösa värld vi redan lever i, ingen frågar "Tror du på den här blomman", utan tro rör alltid "påhitt"
Tranströmer skrev något om att man blir stum av miraklet med tillvaron, den är obegriplig, och den måste också vara det. Han skriver om fachinabla fester i gigantiska byggnader med kristallkronor som tittar ner på sorglet av människor, som vore dom gamar av glas. Och så jämför han med blåsippor i naturen, där pågår den riktiga festen menar han, en fest som är dödstyst.
Hursomhelst, när jag är i harmoni med livet så kommer så mycket glädje, en glädje som inte känner viktighet. Som om livet viskar att livet inte har någon annan betydelse än att bejaka denna glädje.
Glädje är egenvärdet. Och när man gör något som är helt oviktigt. När man gör något utan rationell anledning, när man bara och enbart gör det för ens egen glädje, då lever man kanske rätt?
De oviktiga handlingarna blir på något paradoxalt sätt de viktigaste, då dessa handlingar utförs utan funderingar i termer oviktigt/viktigt och just därför blir de "viktiga". De innehåller nämligen hemligheten till livet, att vara dedikerad guidad av sin inte glädje/intuition.
Sånt som betraktas som viktigt har sällan en positiv nettopåverkan på världen. Jag anar mörka stråk i det "viktiga", det handlar om makt, styra andra, att känna sig betydelsefull etcetera.
Jag pratar nu inte om hedonistisk tanklös glädje så svar som "Bra, då kan man knarka" undanbedes.
Med sund glädje blir ansvar till en rolig lek. Att "boa" blir ett äventyr. Med andra ord, med rätt inställning/förståelse att allt är oviktigt så blir även "tråkiga" saker roliga. Allt blir en lek(men inte på ett barnsligt sätt)
Man låter den inre glädjen styra, som kommer fram naturligt i insikten om det oviktiga i allt, och insikten att ingen vet egentligen. någonting.
Paradoxalt nog blir det dock viktigt att behandla livet som att det är OVIKTIGT och därmed våga låta glädjen/intuitionen styra, istället för att lura sig att följa ett eget självupptaget (viktigt) ego eller andras egon(auktoriteter).
Diskutera
Osho, en framliden Indisk filosof/guru menade att "tro" är omöjligt, han sa..
"I don't beleive in believing"
Vidare menade han att hela begreppet "tro" aldrig appellerades på den mirakulösa värld vi redan lever i, ingen frågar "Tror du på den här blomman", utan tro rör alltid "påhitt"
Tranströmer skrev något om att man blir stum av miraklet med tillvaron, den är obegriplig, och den måste också vara det. Han skriver om fachinabla fester i gigantiska byggnader med kristallkronor som tittar ner på sorglet av människor, som vore dom gamar av glas. Och så jämför han med blåsippor i naturen, där pågår den riktiga festen menar han, en fest som är dödstyst.
Hursomhelst, när jag är i harmoni med livet så kommer så mycket glädje, en glädje som inte känner viktighet. Som om livet viskar att livet inte har någon annan betydelse än att bejaka denna glädje.
Glädje är egenvärdet. Och när man gör något som är helt oviktigt. När man gör något utan rationell anledning, när man bara och enbart gör det för ens egen glädje, då lever man kanske rätt?
De oviktiga handlingarna blir på något paradoxalt sätt de viktigaste, då dessa handlingar utförs utan funderingar i termer oviktigt/viktigt och just därför blir de "viktiga". De innehåller nämligen hemligheten till livet, att vara dedikerad guidad av sin inte glädje/intuition.
Sånt som betraktas som viktigt har sällan en positiv nettopåverkan på världen. Jag anar mörka stråk i det "viktiga", det handlar om makt, styra andra, att känna sig betydelsefull etcetera.
Jag pratar nu inte om hedonistisk tanklös glädje så svar som "Bra, då kan man knarka" undanbedes.
Med sund glädje blir ansvar till en rolig lek. Att "boa" blir ett äventyr. Med andra ord, med rätt inställning/förståelse att allt är oviktigt så blir även "tråkiga" saker roliga. Allt blir en lek(men inte på ett barnsligt sätt)
Man låter den inre glädjen styra, som kommer fram naturligt i insikten om det oviktiga i allt, och insikten att ingen vet egentligen. någonting.
Paradoxalt nog blir det dock viktigt att behandla livet som att det är OVIKTIGT och därmed våga låta glädjen/intuitionen styra, istället för att lura sig att följa ett eget självupptaget (viktigt) ego eller andras egon(auktoriteter).
Diskutera
__________________
Senast redigerad av ThinkTank111 2019-02-12 kl. 22:19.
Senast redigerad av ThinkTank111 2019-02-12 kl. 22:19.
