Aron Flam har pratat mycket om det här i sin podd dekonstruktiv kritik. Men saken är den att socialdemokraterna har ett järngrepp om svensk politik på grund av hur de har riggat hela systemet. Symptomatiskt för när alliansen fick makten 2006 var att de gick till val på att vara det nya arbetarpartiet, dvs. bättre socialdemokrater än S själva.
Många pratar om att USA är ett land som genomsyras av kapitalism eftersom landets strukturer som sådana riggar systemet till det. Systemet politiskt bygger på att man ska ha personvalskampanjer både inom och utom partierna. De har dessutom ett system som kallas first pass the post (FPTP) och där kan en president vinna även om de har mycket mindre än en majoritet bakom sig. Ofta får kandidaterna sponsring av olika företag och det är enligt många omöjligt att vinna valet utan att ha starka särintressen bakom sig.
Jamför då med Sverige. Här är det istället socialistiska strukturer som har låst in systemet på ett sätt som gör all politik mer eller mindre riggad. Vi har statligt presstöd som gör media beroende av att politikerna ger dem pengar. Vi har statlig radio och TV (s.k. public service) som vinklar nyheter efter politikernas direktiv. I Sverige har vi partistöd som betalas ut till de politiska partierna baserat på vilka röster de fick i förra valet. Det betyder att systemet är uppbyggt för att försvara status quo. Inte heller borgerliga oppositionen motsätter sig detta, av skäl som inte är så svåra att förstå. De röstade ju ja till att SVT/SR ska få statliga skattepengar, trots att dessa kanaler är vänstervridna och förnedrar deras partier offentligt. Troligen för att de var rädda för att de annars skulle bli ännu mer hårt förnedrade.
Ingen svensk politiker kommer någon stans på egna meriter. För att du ska kunna klättra uppåt måste du vara accepterad av folk högre upp i hierarkierna. Det är partiernas egna ledningar som sätter listorna som folk kan rösta i valen på. Den som inte beter sig enligt partiets mall kan bara tas bort från listan. I Sverige har vi ett system där de politiska partierna har växt samman med staten. Man kan säga att landets så kallade kapitalistiska opposition har blivit koopterad av socialister.
Den levnadsstandard som erbjuds folk som Ulf Kristersson och Ebba Busch-Thor är ändå ganska bra. Sitter man som politiker kan man räkna med en hög materiell standard, gräddfiler till vårdköer och en massa andra förmåner som många vanliga människor inte får. Många politiker kan också utnyttja sina kontakter till att fixa lägenheter till sina barn på ett sätt som inte ens många läkare kan. En stackars läkare måste ju i bästa fall tjäna en massa hårt beskattade pengar och sen köpa överprissatta bostadsrätter för pengarna om ungarna ska komma hemifrån. Att vara en svensk politiker är att få väldigt mycket för att uträtta väldigt lite. Olika ekonomiska teorier säger oss också att så kallad "rent-seeking" är ett ekonomiskt beteende som nästan alla svarar på.
Hade allianspartierna (i den mån man ens kan tala om alliansen) gått emot public service hade de lätt kunnat få en gigantisk skitstorm emot sig som hette duga. I den mån det finns alternativmedier så är de flesta av etablissemangets politiker inte särskilt omtyckta där, på grund av den politik som har förts de senaste 20 åren. Politiker är i mångt och mycket inlåsta i gamla strukturer och kan inte ta sig ur dem. Att då bevara status quo blir prioritet eftersom det i alla fall är en garanti för att de kan fortsätta ha den höga levnadsstandard som de har för den lilla insats som det innebär att vara politiker. I riksdagen jobbar ju de flesta politiker bara tisdag till torsdag, vilket innebär att de har en hög lön till en arbetsinsats som motsvarar 60 % av en heltidstjänst.
Av det att döma så är det klart att många politiker känner en stor olust inför kandidater inom de egna partierna som säger saker som kan få media emot dem. Media ljuger och vinklar på ett sätt som de saknar egna kanaler att bemöta.
Om kapitalistiska länder gör politiker beroende av storföretag så har socialistiska länder istället gjort politiker beroende av staten.
Små partier måste ta sig över en tröskel på 4 % i riksdagen vilket innebär att det krävs en rätt stor kritisk massa för att ta sig in. Symptomatiskt för det är att Sd är det enda partiet som har kommit in i riksdagen på mycket länge. Sd är ett parti som bortsett från invandringsfrågor i princip är socialdemokrater. Hade Sd varit kontroversiella även i frågor som kraftfulla privatiseringar och annat så hade de troligen haft än mer uppförsbacke.
Därför kommer alltid partier som vill in och trycka bort status quo ha att bearbeta en allmänhet som dels är matad med statsmedia i alla frågor. De kommer att bli orättvist behandlade av statsmedia. Vi ser också hur staten med påtryckningar försöker censurera sociala medier och internet.
Den som vill in och ändra någonting måste då i princip säga att hela systemet är korrupt till en allmänhet som matas med medier som dels är sponsrade av staten, dels ett medieklimat där obehagliga nyheter censureras bort. De flesta känner inte igen den bilden. De flesta tror att Sverige är ett bra och välmående land och att myndigheterna talar sanning.
Det som gör att missnöjet växer ändå är alla personliga upplevelser av motsatsen när man får stå i vårdkö, om någon blir gruppvåldtagen, om man jobbar i ett unformsyrke och får motta dödshot eller stenkastning etc. Men det personliga mötet sker på individnivå medan hjärntvätten sker massivt på samhällsnivå.
Ett återkommande tema hos många dissidenter och systemkritiker är att om folk bara visste hur illa det är så skulle saker hända. Detta är bara delvis sant. De starka sociala stigma som har skapats mot systemkritiker gör också att många själva anpassar sina tankar på ett sätt som ligger mer i maktens riktning. De kan då intala sig själva att de "egentligen" tycker som de flesta. Kvinnor påverks mer än män av det (kvinnor påverkas mer av grupptryck eftersom kvinnor rent biologiskt är mer beroende av den omgivande gruppens sociala acceptans - de måste kunna få hjälp av andra om de har små barn etc.).
Många ser vad som händer men köper (kanske motvilligt men ändå) de förklaringsmodeller som systemet ger dem. Man kan säga att staten har tagit fasta på Lenins devis om att det bästa sättet att hantera oppositionen är att ha en kontrollerad opposition. Både Sd och den borgerliga alliansen av idag är olika typer av kontrollerad opposition, så även Fi.
Därför ser vi att mångas reaktion på våldtäktsepidemin är att män måste skärpa sig, snarare än att det beror på invandring av män från helt andra kulturer. Att köpa en förklaring som leder till socialt stigma gör antingen personen till en öppen systemkritiker som förlorar vänner eller en dold systemkritiker som måste bära bördan av kognitiv dissonans när man säger att man tycker och tror en sak fast man själv vet att man inte gör det. Många människor som levde i kommunistländerna i Warsawapakten har ju sagt att en av de värsta sakerna med kommuniststyren var att människor tvingades att ljuga om saker de visste inte stämde. Att då tro på en lögn kan vara lättare.
Finns motståndsfickor? Ja det gör det alltid. Det finns alt-media det finns alla de brandmän och poliser etc. som ser lögnerna för vad de är på fältet.
Men staten som sådan är byggd för att de som kommer in i den politiska maskinen kommer att få betala ett mycket högt pris om de går emot systemet. Systemet som sådant gynnar de som följer med. Incitamentsstrukturerna är helt enkelt på systemets sida. Det blå pillret är många gånger mer behagligt att svälja än det röda. Det är först när systemet tyngs ner av inkompetensen i toppen så pass illa att folk knappt kan klara sig som systemet lär braka samman. Det kommer att bli mycket sämre innan det kan ske några förbättringar. Jämför med Sovjetunionens fall. De sista åren innan upplösningen var det hungerkravaller och tjernobylkatastrofen var så omfattande att den inte gick att dölja.
Dagens modell där socialdemokraterna importerar väljare från tredje världen kommer troligen att pågå länge till. Denna är en förutsättning för deras makt, även om väljarimporten nu blir allt mindre effektiv. Trots den mest generösa migrationen någonsin så sjönk stödet för socialdemokraterna. Systemet är döende men det är inte dött än.
Kan det vara en vettig modell till att förklara socialdemokraternas grepp över svensk politik?
Är det meningsfullt att försöka ändra på systemet inifrån?
Många pratar om att USA är ett land som genomsyras av kapitalism eftersom landets strukturer som sådana riggar systemet till det. Systemet politiskt bygger på att man ska ha personvalskampanjer både inom och utom partierna. De har dessutom ett system som kallas first pass the post (FPTP) och där kan en president vinna även om de har mycket mindre än en majoritet bakom sig. Ofta får kandidaterna sponsring av olika företag och det är enligt många omöjligt att vinna valet utan att ha starka särintressen bakom sig.
Jamför då med Sverige. Här är det istället socialistiska strukturer som har låst in systemet på ett sätt som gör all politik mer eller mindre riggad. Vi har statligt presstöd som gör media beroende av att politikerna ger dem pengar. Vi har statlig radio och TV (s.k. public service) som vinklar nyheter efter politikernas direktiv. I Sverige har vi partistöd som betalas ut till de politiska partierna baserat på vilka röster de fick i förra valet. Det betyder att systemet är uppbyggt för att försvara status quo. Inte heller borgerliga oppositionen motsätter sig detta, av skäl som inte är så svåra att förstå. De röstade ju ja till att SVT/SR ska få statliga skattepengar, trots att dessa kanaler är vänstervridna och förnedrar deras partier offentligt. Troligen för att de var rädda för att de annars skulle bli ännu mer hårt förnedrade.
Ingen svensk politiker kommer någon stans på egna meriter. För att du ska kunna klättra uppåt måste du vara accepterad av folk högre upp i hierarkierna. Det är partiernas egna ledningar som sätter listorna som folk kan rösta i valen på. Den som inte beter sig enligt partiets mall kan bara tas bort från listan. I Sverige har vi ett system där de politiska partierna har växt samman med staten. Man kan säga att landets så kallade kapitalistiska opposition har blivit koopterad av socialister.
Den levnadsstandard som erbjuds folk som Ulf Kristersson och Ebba Busch-Thor är ändå ganska bra. Sitter man som politiker kan man räkna med en hög materiell standard, gräddfiler till vårdköer och en massa andra förmåner som många vanliga människor inte får. Många politiker kan också utnyttja sina kontakter till att fixa lägenheter till sina barn på ett sätt som inte ens många läkare kan. En stackars läkare måste ju i bästa fall tjäna en massa hårt beskattade pengar och sen köpa överprissatta bostadsrätter för pengarna om ungarna ska komma hemifrån. Att vara en svensk politiker är att få väldigt mycket för att uträtta väldigt lite. Olika ekonomiska teorier säger oss också att så kallad "rent-seeking" är ett ekonomiskt beteende som nästan alla svarar på.
Hade allianspartierna (i den mån man ens kan tala om alliansen) gått emot public service hade de lätt kunnat få en gigantisk skitstorm emot sig som hette duga. I den mån det finns alternativmedier så är de flesta av etablissemangets politiker inte särskilt omtyckta där, på grund av den politik som har förts de senaste 20 åren. Politiker är i mångt och mycket inlåsta i gamla strukturer och kan inte ta sig ur dem. Att då bevara status quo blir prioritet eftersom det i alla fall är en garanti för att de kan fortsätta ha den höga levnadsstandard som de har för den lilla insats som det innebär att vara politiker. I riksdagen jobbar ju de flesta politiker bara tisdag till torsdag, vilket innebär att de har en hög lön till en arbetsinsats som motsvarar 60 % av en heltidstjänst.
Av det att döma så är det klart att många politiker känner en stor olust inför kandidater inom de egna partierna som säger saker som kan få media emot dem. Media ljuger och vinklar på ett sätt som de saknar egna kanaler att bemöta.
Om kapitalistiska länder gör politiker beroende av storföretag så har socialistiska länder istället gjort politiker beroende av staten.
Små partier måste ta sig över en tröskel på 4 % i riksdagen vilket innebär att det krävs en rätt stor kritisk massa för att ta sig in. Symptomatiskt för det är att Sd är det enda partiet som har kommit in i riksdagen på mycket länge. Sd är ett parti som bortsett från invandringsfrågor i princip är socialdemokrater. Hade Sd varit kontroversiella även i frågor som kraftfulla privatiseringar och annat så hade de troligen haft än mer uppförsbacke.
Därför kommer alltid partier som vill in och trycka bort status quo ha att bearbeta en allmänhet som dels är matad med statsmedia i alla frågor. De kommer att bli orättvist behandlade av statsmedia. Vi ser också hur staten med påtryckningar försöker censurera sociala medier och internet.
Den som vill in och ändra någonting måste då i princip säga att hela systemet är korrupt till en allmänhet som matas med medier som dels är sponsrade av staten, dels ett medieklimat där obehagliga nyheter censureras bort. De flesta känner inte igen den bilden. De flesta tror att Sverige är ett bra och välmående land och att myndigheterna talar sanning.
Det som gör att missnöjet växer ändå är alla personliga upplevelser av motsatsen när man får stå i vårdkö, om någon blir gruppvåldtagen, om man jobbar i ett unformsyrke och får motta dödshot eller stenkastning etc. Men det personliga mötet sker på individnivå medan hjärntvätten sker massivt på samhällsnivå.
Ett återkommande tema hos många dissidenter och systemkritiker är att om folk bara visste hur illa det är så skulle saker hända. Detta är bara delvis sant. De starka sociala stigma som har skapats mot systemkritiker gör också att många själva anpassar sina tankar på ett sätt som ligger mer i maktens riktning. De kan då intala sig själva att de "egentligen" tycker som de flesta. Kvinnor påverks mer än män av det (kvinnor påverkas mer av grupptryck eftersom kvinnor rent biologiskt är mer beroende av den omgivande gruppens sociala acceptans - de måste kunna få hjälp av andra om de har små barn etc.).
Många ser vad som händer men köper (kanske motvilligt men ändå) de förklaringsmodeller som systemet ger dem. Man kan säga att staten har tagit fasta på Lenins devis om att det bästa sättet att hantera oppositionen är att ha en kontrollerad opposition. Både Sd och den borgerliga alliansen av idag är olika typer av kontrollerad opposition, så även Fi.
Därför ser vi att mångas reaktion på våldtäktsepidemin är att män måste skärpa sig, snarare än att det beror på invandring av män från helt andra kulturer. Att köpa en förklaring som leder till socialt stigma gör antingen personen till en öppen systemkritiker som förlorar vänner eller en dold systemkritiker som måste bära bördan av kognitiv dissonans när man säger att man tycker och tror en sak fast man själv vet att man inte gör det. Många människor som levde i kommunistländerna i Warsawapakten har ju sagt att en av de värsta sakerna med kommuniststyren var att människor tvingades att ljuga om saker de visste inte stämde. Att då tro på en lögn kan vara lättare.
Finns motståndsfickor? Ja det gör det alltid. Det finns alt-media det finns alla de brandmän och poliser etc. som ser lögnerna för vad de är på fältet.
Men staten som sådan är byggd för att de som kommer in i den politiska maskinen kommer att få betala ett mycket högt pris om de går emot systemet. Systemet som sådant gynnar de som följer med. Incitamentsstrukturerna är helt enkelt på systemets sida. Det blå pillret är många gånger mer behagligt att svälja än det röda. Det är först när systemet tyngs ner av inkompetensen i toppen så pass illa att folk knappt kan klara sig som systemet lär braka samman. Det kommer att bli mycket sämre innan det kan ske några förbättringar. Jämför med Sovjetunionens fall. De sista åren innan upplösningen var det hungerkravaller och tjernobylkatastrofen var så omfattande att den inte gick att dölja.
Dagens modell där socialdemokraterna importerar väljare från tredje världen kommer troligen att pågå länge till. Denna är en förutsättning för deras makt, även om väljarimporten nu blir allt mindre effektiv. Trots den mest generösa migrationen någonsin så sjönk stödet för socialdemokraterna. Systemet är döende men det är inte dött än.
Kan det vara en vettig modell till att förklara socialdemokraternas grepp över svensk politik?
Är det meningsfullt att försöka ändra på systemet inifrån?
__________________
Senast redigerad av leosundberg 2019-01-26 kl. 13:58.
Senast redigerad av leosundberg 2019-01-26 kl. 13:58.