Hej.
Jag behöver råd! Jag har adhd och en antisocial personlighetsstörning till att börja med. Personlighetsstörningen gör att jag lätt ses som känslokall, jag känner inte att jag passar in i samhället, bryr mig inte om mina skulder utan vill snarare bara hitta nya sätt att lura till mig pengar, jag vill inte jobba och jag vill inte ha barn. Detta stör inte mig alls - jag gillar att vara udda.
Problemet är min familj. När de fick veta att jag gått in i ett amfetaminmissbruk tog det inte lång tid innan jag hade en lvm-anmälan på halsen. Jag var bara arg och är än idag eftersom jag inte ser mig själv som missbrukare, jag kan vara utan droger - det är bara det att jag vill inte vara utan dem.. det är långtråkigt och inget roligt händer. Men om jag inte slutar nu (iaf i 6 månader) så kommer jag bli av med det enda jag faktiskt bryr mig om och det är mitt körkort.. frihet och kontroll är det enda som får mig att känna någon typ av känslor, vilket jag tror är anledningen till att jag har svårt att fastna i ett beroende. Men jag är långt ifrån fri just nu, jag har inget fast hem, ingen bil, ingenting. Jag vet vad ni tänker nu - sluta bara knarka då!? Ja, men grejen är att transportstyrelsen kräver hårprover. Så låt säga att jag slösar bort ett halvår med att springa på urinprover men sedan diagnostiseras som missbrukare på grund av mina hårprover som jag vet kommer visa positivt på ALLT, och de tar körkortet ändå? Eller ber mig fortsätta lämna prover? Jag vill ju inte leva så. Jag vill ha kul. Nu när jag varit nykter och i princip inlåst hos föräldrarna i 2-3 månader så glider jag ifrån mina vänner, klättrar på väggarna i rastlöshet och bara längtar efter att något ska hända.. Ända sedan min första fylla vid 13 års ålder (är nu 28 år) så har berusning i alla dess former varit en så stor del i mitt liv och jag har nästan alltid älskat det, men samtidigt vill jag inte förlora chansen till ett ”normalt” liv. Men droger är mer för mig än ett sätt att berusa sig, jag skulle praktiskt taget kunna bli apotekare med all den kunskap jag fått genom åren, faktum är att det är ett jobb jag skulle kunna tänka mig den dagen jag känner för att jobba igen - men det kan jag inte med en missbruksdiagnos..
Allt detta skapar bara så mycket stress hos mig vilket inte är en bra grej just nu då jag förmodligen också har posttraumatiskt stressyndrom - det blir ju inte bättre direkt. Jag vill inte förlora min bästa vän för att vi glider åt olika håll, han är allt jag har och jag är allt han har - men mina föräldrar hatar honom (ja, jag är tjej btw) och slänger ut mig om jag fortsätter komma hem med panikångest (de vet ju att jag tjackat då) och då är jag hemlös och det kommer i sin tur skapa ännu mera stress som leder till ännu mera panikångest vilken jag bara kan bota med gaba-läkemedel som jag inte får utskrivet utan då äter olagligt och på så vis kan jag ej lämna rena prover.
Allt är ganska rörigt och det var svårt att försöka skriva ner detta kortfattat men jag tror jag fått med det mesta. Helst tror jag bara jag hade flyttat till Christiania och skitit i världen men så har vi min familj.. på gott och ont.
Så vad borde jag göra? Strunta i att lämna hårprov i hopp om att inte få en missbruksdiagnos men då riskera mitt körkort? Tillägger att min enda nuvarande utbildning är lastbilschaufför och att min pappa (vars åsikt är den enda jag lägger något sorts vikt på) kommer bli hemskt besviken.. men om jag inte vill leva som en Svensson, ska jag då behöva göra det för andras skull? Jag behöver bara ord från någon utifrån - i min närhet säger folk bara antingen att jag borde ge fan i knark eller att jag borde knarka mer haha
Är jag bara en rutten sociopat och borde leva därefter? Kanske. Kanske är det så.
Jag behöver råd! Jag har adhd och en antisocial personlighetsstörning till att börja med. Personlighetsstörningen gör att jag lätt ses som känslokall, jag känner inte att jag passar in i samhället, bryr mig inte om mina skulder utan vill snarare bara hitta nya sätt att lura till mig pengar, jag vill inte jobba och jag vill inte ha barn. Detta stör inte mig alls - jag gillar att vara udda.
Problemet är min familj. När de fick veta att jag gått in i ett amfetaminmissbruk tog det inte lång tid innan jag hade en lvm-anmälan på halsen. Jag var bara arg och är än idag eftersom jag inte ser mig själv som missbrukare, jag kan vara utan droger - det är bara det att jag vill inte vara utan dem.. det är långtråkigt och inget roligt händer. Men om jag inte slutar nu (iaf i 6 månader) så kommer jag bli av med det enda jag faktiskt bryr mig om och det är mitt körkort.. frihet och kontroll är det enda som får mig att känna någon typ av känslor, vilket jag tror är anledningen till att jag har svårt att fastna i ett beroende. Men jag är långt ifrån fri just nu, jag har inget fast hem, ingen bil, ingenting. Jag vet vad ni tänker nu - sluta bara knarka då!? Ja, men grejen är att transportstyrelsen kräver hårprover. Så låt säga att jag slösar bort ett halvår med att springa på urinprover men sedan diagnostiseras som missbrukare på grund av mina hårprover som jag vet kommer visa positivt på ALLT, och de tar körkortet ändå? Eller ber mig fortsätta lämna prover? Jag vill ju inte leva så. Jag vill ha kul. Nu när jag varit nykter och i princip inlåst hos föräldrarna i 2-3 månader så glider jag ifrån mina vänner, klättrar på väggarna i rastlöshet och bara längtar efter att något ska hända.. Ända sedan min första fylla vid 13 års ålder (är nu 28 år) så har berusning i alla dess former varit en så stor del i mitt liv och jag har nästan alltid älskat det, men samtidigt vill jag inte förlora chansen till ett ”normalt” liv. Men droger är mer för mig än ett sätt att berusa sig, jag skulle praktiskt taget kunna bli apotekare med all den kunskap jag fått genom åren, faktum är att det är ett jobb jag skulle kunna tänka mig den dagen jag känner för att jobba igen - men det kan jag inte med en missbruksdiagnos..
Allt detta skapar bara så mycket stress hos mig vilket inte är en bra grej just nu då jag förmodligen också har posttraumatiskt stressyndrom - det blir ju inte bättre direkt. Jag vill inte förlora min bästa vän för att vi glider åt olika håll, han är allt jag har och jag är allt han har - men mina föräldrar hatar honom (ja, jag är tjej btw) och slänger ut mig om jag fortsätter komma hem med panikångest (de vet ju att jag tjackat då) och då är jag hemlös och det kommer i sin tur skapa ännu mera stress som leder till ännu mera panikångest vilken jag bara kan bota med gaba-läkemedel som jag inte får utskrivet utan då äter olagligt och på så vis kan jag ej lämna rena prover.
Allt är ganska rörigt och det var svårt att försöka skriva ner detta kortfattat men jag tror jag fått med det mesta. Helst tror jag bara jag hade flyttat till Christiania och skitit i världen men så har vi min familj.. på gott och ont.
Så vad borde jag göra? Strunta i att lämna hårprov i hopp om att inte få en missbruksdiagnos men då riskera mitt körkort? Tillägger att min enda nuvarande utbildning är lastbilschaufför och att min pappa (vars åsikt är den enda jag lägger något sorts vikt på) kommer bli hemskt besviken.. men om jag inte vill leva som en Svensson, ska jag då behöva göra det för andras skull? Jag behöver bara ord från någon utifrån - i min närhet säger folk bara antingen att jag borde ge fan i knark eller att jag borde knarka mer haha
Är jag bara en rutten sociopat och borde leva därefter? Kanske. Kanske är det så.