Citat:
Ursprungligen postat av blackjackk
Du säger att du inte stödjer Mladic, ska jag ändå säga att du gör det för att "många av er gör det"?
Varför är Ratko Mladić en hjälte för många bosnienserber?
För att besvara denna fråga skulle jag helst vilja besvara ett par andra frågor först.
Varför motsatte sig serberna den självständighet som kroaterna och bosniakerna utropade på 90-talet?
Först och främst handlade det om hur grundlagen i dåvarande Jugoslavien tolkades.
Notera att serberna var ett stadsbärande folk, både i Kroatien och i Bosnien-Hercegovina.
Serbernas version:
Även om de federala enheterna i Jugoslavien hade en hög nivå av självstyre kunde ett utträde ur Jugoslavien inte ske utan alla de stadsbärande folkens samtycke.
Den kroatiska och bosniakiska versionen:
Utträde kan visst ske utan alla folkens samtycke om man lyckas få majoritet i frågan.
Tyvärr var detta inte särskilt noga beskrivet i grundlagstexten. Med utrymme för olika tolkningar uppstod naturligtvis problem.
Serberna, skulle alltså i de nya självständiga staterna få en förändrad status. Från att ha varit ett stadsbärande folk skulle de bli en minoritet. Det är inte helt omöjligt att föreställa sig att detta från serbiskt håll uppfattades som en förlust av de rättigheter och skydd som man faktiskt hade.
Om de andra (kroaterna och bosniakerna) kunde köra över en, simpelt genom en folkomröstning, vilka rättigheter hade då det serbiska folket i de nya staterna? Inga naturligtvis.
Nästa fråga man naturligt bör ställa sig är hur bosnienserberna och serberna i Kroatien kunde vara stadsbärande folk i delrepublikerna, och varför var de så angelägna om att få fortsätta vara det?
Svaret på denna fråga måste man söka från början, då det nya Jugoslavien (SFRJ) skapades.
Under andra världskriget utropades ett oberoende Kroatien (NDH) vars gränser sträckte sig till Serbien (omfattade alltså även Bosnien-Hercegovina). Denna stat styrdes av Ustaše, vars mål var att skapa ett nytt stor-Kroatien tillsammans med bosniakerna som var helt fritt från serber.
Tidigt sammankallade man serbiska bönder i olika regioner till ”möten”, där man skulle ”komma överens”. Det sades att de skulle få chansen att visa sin lojalitet, t ex genom att göra arbetsinsatser för den nya staten, eller skriva på något slags dokument. De serber som dök upp vid dessa sammankomster omringades av beväpnade styrkor, bakbands med ståltråd, misshandlades och låstes in i väntan på lastbilar. De transporterades oftast till stora och djupa gropar i bergsområden, där de mördades. Oftast blev dessa offer stuckna i ögonen och fick halsen avskuren, men en annan ofta vanligt förekommande metod var att de slogs med släggor, innan de slängdes ner i groparna.
Så började det, därefter blev det av naturliga skäl svårare att genomföra när motstånd började bli bättre organiserat bland serberna som slöt upp bland partisaner eller i Chetnik rörelsen. Koncentrationsläger så som Jasenovac (kräver väl ingen närmare presentation) inrättades av Ustaša regimen i augusti 1941, de fick söka upp sina offer mer aktivt inne i städerna. Serbiska byar anfölls, ofta utplånades hela familjer (män, kvinnor, äldre och barn utan skillnad). Den serbiska befolkningen i Kroatien och i Bosnien-Hercegovina utsattes alltså för folkmord under 40-talets första hälft, innan befrielsen kom i form av SFRJ.
De allra flesta serbiska familjer från Bosnien-Hercegovina hade närstående som mördats av NDH regimen.
Ingen har någonsin bett om ursäkt eller uttryckt skam för dessa förbrytelser. Man behöver än idag inte leta särskilt mycket efter konkreta exempel (Ratko Mladić och även Boris Tadić, som har sitt ursprung öster om floden Drina, vars farfar och andra släktingar mördades i Jasenovac).
SFRJ skapades alltså på ruinerna av NDH. Serberna var en betydande stor del utav befolkningen i Kroatien och Bosnien-Hercegovina och fick lika mycket rättigheter som de andra folken, varken mer eller mindre. Hur detta gick till exakt vet jag inte men visst var det ett bra för serberna, att så länge de levde inom Jugoslavien så var de skyddade enligt grundlagen och kunde inte längre utsättas för förföljelser. Varför i helvete skulle de frivilligt ge upp detta?
Min åsikt är att serberna skulle tagit striden redan 1974 så fort kroaterna började kräva en högre nivå av självstyre. De skulle klarat sig betydligt bättre då än på 90-talet när maktbalansen rubbades och fyllehunden Jeltsin var president. Med Ustaše och serbhatare finns det inte särskilt mycket att snacka om egentligen, nog vet serberna vad deras självständighet går ut på.
Så frågan var, varför är Ratko Mladić en hjälte för många bosnienserber?
För att serberna fortfarande är ett stadsbärande folk i Bosnien-Hercegovina givetvis, de har en egen entitet och sin frihet kvar.
Detta var inte helt enkelt att kämpa fram, men det gick efter många om och men. Detta trots att omvärlden näst intill applåderade när Jugoslavien kollapsade och omedelbart gav sitt fulla stöd till kroaterna och bosniakerna. Ratko tog den striden som så många andra inte vågade.
Innan jag avgör var jag står i Srebrenica frågan så vill jag se
bevis att generalen beordrat dödandet av fångarna. Detta är under alla omständigheter ett krigsbrott, men varför det gick som det gick i Srebrenica har jag tidigare skrivit vad jag tror.