Info/skvaller om Jonas Inde? Åtalad för hot mm.

jo du !!!!Roger P .Tar fullt ansvar för mitt liv!!!

Intressant tråd, även om det kanske har blivit några hatinlägg för många från forumets självmördarkramare.

Personligen är jag nog inne på samma linje som exempelvis Dexter Ward, dvs att vi bör ägna mer tid åt att hjälpa och stödja efterlevande och anhöriga och mindre tid åt att skönmåla en ändå redan död person. Man ska alltså vara pragmatisk och göra det bästa av situationen för dem som fortfarande lever.

Tyvärr blir det ofta tvärtom att man skuldbelägger folk i självmördarens omgivning. Se exempelvis på alla dessa hatbrev som skickades till Ida-Theres Karlsson efter Mikael Ljungbergs självmord, för att inte tala om Lars Gyllensten, som i en memoarbok gav tidningarnas kulturskribenter del i skulden för Harry Martinsons harakiri. Två exempel bland många där helt oskyldiga människor, ofta enbart flyktigt bekanta med självmördaren, orättvist hängts ut som medansvariga för ett självmord.

Jag irriterar mig också på alla dessa hyllningsartiklar av självmördare där självmordet ses som det ultimata beviset för att personen hade alla möjliga fina egenskaper: "känslig", "osjälvisk", "självuppoffrande", "intelligent", "medkännande". Hela det resonemanget faller ju på att självmordet till sin natur är allt annat än osjälviskt och intelligent. Därmed inte sagt att man inte ska visa förståelse för den eventuella psykiska sjukdom som orsakade självmordet, men vi ska vara oerhört försiktiga med att idealisera självmordet som handling och framställa självmördare som särdeles fantastiska människor. Vi vill inte ha en våg av ungdomar som hänger sig för att bli omtyckta.

Så här tror jag att det är:

1. självmorden i Sverige har minskat, inte ökat
2. självmorden är mycket högre bland missbrukare än bland icke-missbrukare
3. ett genomfört självmord har oftast föregåtts av flera självmordsförsök, det är inte så att "vissa menar allvar och vissa vill bara ha uppmärksamhet"

Personligen tycker jag det är modigt, och inte fegt, att klara av att ta livet av sej.

Vad självmord beträffar är jag nog av den uppfattningen att man måste ha vissa medfödda "egenskaper" för att kunna ta sitt eget liv. Jag vill inte skriva defekter eftersom jag vill att de som börjar läsa det här inlägget fortsätter att läsa.

I min bekantskapskrets finns det folk som skulle fortsätta kämpa efter att ha mist båda benen familj och lönepension. Sedan finns det de som skulle kasta in handduken långt tidigare.

Jag skulle inte kalla dem för defekta men det är inte fel att säga att de är känsligare. Tar åt sig lättare av skit som slängs åt deras håll, hakar upp sig på de små detaljerna och gör stora saker av dem. Alla kan drabbas av nedstämdhet, likgiltighet och sorg men jag tror uppriktigt sagt inte att alla kan slungas ned i det där bottensvarta hålet som sjukdomstillståndet depression utgör. Väl där nere slutar min redogörelse för jag vet inget om det, hoppas att jag aldrig ska behöva lära mig heller.

Men om man mår så dåligt att man är klassad som suicidrisk på psyket så tycker jag ändå att man med vårdapparatens hjälp borde kunna lotsas igenom svårigheten. Efter regn kommer solsken, hur jävligt det än känns nu så kommer det så småninbom bli bättre. Att någon som mår så dåligt som Mikael Ljungberg tillåts ta sitt eget liv på en psykavdelning är inget mindre än en skandal.

Inte riktat till någon särskild. Smärta är subjektivt, det har jag lärt mig efter 20 år som smärtpatient på morfinstadiet. Visst har suicida tankar funnits, men jag har tänkt på de som blir kvar, dessutom är jag nyfiken på morgondagen.
Smärttoleransen, smärttröskel finns inte, har jag lyckats flytta som fd elitidrottare. Det gäller att arbeta i nuet och försöka, om möjligt, att gräva fram positiva saker. Som nu t.ex. har jag en stunds avkoppling med att läsa FB trots att jag är senior.
Att ha åsikter om självmord är ok, att skriva sanningar är inte värst genomtänkt.
Jag har haft en lång diskussion med en person som har yrkeserfarenhet av suicida tankar. Det har lärt mig att vi "utanför" knappast har en susning. Dvs vissa av inläggen här är direkt kränkande mot grupper som mår dåligt.
Ibland kanske det är bättre att vara tyst än att öppna munnen och undanröja alla tvivel.
Hacka gärna på mig, men vänta er inget svar.

Amen

Roger_Brutal Jag håller med dig, Fjantigt att vilja ta självmord pga lite deppighet. Vad har han att vara deppig för? Han tjänar bra, Är känd, Tänk på dom som inte har en jävla krona över istället. Dom som verkligen har det dåligt.

det är betryggande att veta att så många i den här tråden har ett övernaturligt sinne för hur folk mår att de direkt kan avgöra om personen i fråga har rätt att ta livet av sig eller inte. jag har länge levt i den tron att man aldrig riktigt kan känna andra människor, att vi aldrig kan förutse hur människor mår och därefter agerar, men tji fick jag.

i fallet jonas inde trodde jag i min enfald att han kanske led av besvär som ingen annan än han själv kunde förstå. men som rikskändis med gott om flis under madrassen kvalar han knappast in i empatiligan, utan vare sig obotlig sjukdom eller dödsfall inom familjen får han snällt vänta på sin tur som alla andra, det krävs mer än så för att få tränga sig före till sankte per.

hahahaha det där va bra!!!

Det skumma är att det oftast är såna som dig som slutligen BLIR dom där som kallas "Ynkryggar". Ganska patetiskt egentligen. Jag bara väntar tills den dagen dyker upp här i forumet.

Det var en bra observation, klas....

Har inte orkat läsa hela tråden, men är det inte lite "underligt" att han lyckades och orkade skriva en hel bok, ganska tätt inpå och efter "sjävmordsförsöket"?

Och är det inte lite "underligt" att han i samband med promotion av boken var extremt pigg på att berätta om sina "depressiva problem"?