Misstag

Jag antar att de flesta människor, någon gång i sina liv, gör något som de senare kommer att betrakta som sitt livs största misstag. Det är klart, allt är relativt, som det brukar heta. För den som inte begår stora misstag så kan den personens misstag verka stort, för honom eller henne. Även om det är en skitsak i jämförelse med mitt. Så hur kan jag veta att mitt misstag var ett stort misstag? kanske du frågar dig. Jo, för att mitt misstag har påverkat liv. Flera liv. Barns liv. Mitt misstag har inneburit lidande, sorg, ilska och bitterhet. Det har orsakat gropar så djupa att man kanske aldrig kan ta sig upp.

Nåja, man lär så länge man lever. Som det också brukar heta. Det är en jävla visdom, liksom begreppet "efterklok". Fyfan va jag hatar ordet "efterklok". Om det finns en gud så är företeelsen det största hånet mot mänskligheten. Människan som trots sin briljans ibland inte förmår var annat än just efterklok. För vi är ju alla det någon gång.

Men när man begår ett misstag, ett misstag som har en oerhörd påverkan, så är väl det det etiskt rätta att sträva efter. Efterklok. Om man uppnår detta förargliga tillstånd så har man åtminstone gjort det man kunnat för att misstaget inte ska upprepa sig. Och det är väl det minsta man kan göra. Det måste vara viktigare än förlåtelse.

För att bli just efterklok, så tror jag inte att det räcker med att på avstånd betrakta konsekvenserna av sitt handlande. Konsekvenserna är det som ger upphov till behovet av eftertänksamhet, men är sällan det som garanterar att misstaget inte upprepas.

Nej, för att på riktigt lära sig av ett misstag så måste man förstå orsakerna. Juste, i plural. Människan är alldeles för komplex och alldeles för mottaglig för inflytande och påverkan för att en enkel kausalitet skulle kunna förklara någonting. Så vad är orsakerna i mitt fall?

Jag började, liksom Freud gärna gjorde, att titta på min uppväxt. Jag har alltid plågats av att jag inte har några minnen direkt från min uppväxt, men jag har insett att de bara har legat gömda, och att rätt provokation väcker dem till liv. Det är ju en jävla kliché, men jag är ett barn av skilsmässa. Fyra år gammal. Jag minns att mina föräldrar ofta bråkade, och att jag gjorde vad ett barn förmådde att göra för att minska friktionen. Jag undanhöll det den ena hade sagt, och jag förminskade vad den andra hade gjort. Ofta föll jag i gråt. Min syster som inte var mycket äldre brukade lämna mig gråtandes i trappuppgången. Men vem kan klandra henne? Hon var trots allt också ett barn, som på sitt sätt genomlevde samma sak.

Det finns dock ett minne som jag alltid har haft tillgång till, men som jag först senare har förstått. Från mitt perspektiv så var jag nära golvet, så jag var sannolikt inte så gammal. Minnet är väldigt levande, jag minns till och med lukten från skinnsoffan, och färgen på gardinerna. Jag befann mig i vardagsrummet, varifrån man kunde se in i köket. Trots att jag inte såg vad som hände så minns jag att jag tittade mot köket. Det var därifrån jag hörde höga röster, två personer som skrek på varandra. Jag inser i vuxen ålder att de va kraftigt berusade båda två. Därefter hör jag flera smällar. Åter igen, i vuxen ålder känner jag igen ljudet av en öppen handflata mot skinn.

Vid ett annat tillfälle, ett minne jag också ofta återkommer till när jag tänker på min barndom, så ser jag min far med en höjd pistol. Han står liksom med kroppen mot mig, och siktar pistolen åt sidan, så som man står om man vill göra sig själv till ett mindre mål för någon annan. De här smällarna var något annat, och jag behövde inte växa upp för att förstå dem. Vi hade många djur på den tiden, hade är just rätt tempus. Pappa hade tagit tag i mig, och dragit mig ut på baksidan där vi hade våra djur. Det enda jag inte förstår med den händelsen är varför han ville att jag skulle se på.

Risken med att se tillbaka på det här sättet, inser jag, är att man tenderar att göra sig ett offer för omständigheter. Det är också ett bra sätt att förskjuta sitt ansvar. Jag menar, om min uppväxt har format mig, så är det väl inte mitt fel om jag begår ett misstag? Det måste ju vara omgivningen som äger skulden. Jag är trots allt bara en produkt av min uppväxt och de människor som har fostrat mig. Det här är förstås inte sant. Även om jag önskar att det hade varit det.

Jag är trots allt tillräckligt begåvad för att kunna tänka rationellt, att bedöma risker, och förutse händelser. Oftast, i varje fall. När jag misslyckas med det så måste jag vara, juste, efterklok. Sedan ska man å andra sidan inte förminska sin uppväxt. Men fokus bör ligga på det som man kan förändra. Missbruk, våld, och elände som har hänt kommer alltid att ha hänt. Tårar som har runnit kommer alltid ha runnit.

Så tillbaka till mitt misstag. Jag har två barn. De här barnen har gråtit för mina misstag. Den kvinna som jag någonsin älskat har gråtit för mitt misstag. Hon blev dessutom sjuk på grund av det. Väldigt sjuk. Kanske kommer mina barn också bli sjuka när de blir äldre. Hur kan man leva med en sådan skam? Det har gått åtta månader, och all min energi går åt till att inte förgås av skammen.

Förhoppningen har varit att skammen ska minska med tiden, men jag ser inte att den gör det. Vad som minskar däremot är min energi. Så jag gör det min far gjorde, och hans far före honom, jag tar till alkohol. Farsans reaktion på farfars reaktion var att rymma hemifrån vid femton års ålder. Han tog jobb på en båt och började smuggla in cigaretter och porrtidningar till Sverige. Det är förstås en annan vanlig strategi, att fly, vilket mitt misstag i huvudsak var. Jag brukade förresten fnissa när Cornelis Vreeswijk sjöng "han försökte dränka sina sorger, men de kunde simma". Så jävla sant. Trots det försöker jag dränka mina sorger. Innan dess försökte jag fly.

Så vad gör man när man inser det miljontals har insett sedan tidigare? När det inte går att fly ifrån sina problem, och inte heller dränka dem. Det är min fråga. Jag önskar att det finns någon efterklok därute som har svaret.

Om du inte hade intentionen att skada någon utan faktiskt begick ett 'misstag' så... Då är det ok så länge du visar att du vill gottgöra de personerna som tagit skada och gör ditt bästa för att kunna göra det.