Citat:
Ursprungligen postat av
Cherrybeat
Tack för denna tråden.
Ditt citat: Samma här, jag började få symtom när jag gick på högstadiet - trodde mig vara avlyssnad och förföljd, samt att kameror fanns gömda överallt, till och med i mitt sovrum. Jag sa "konstiga" saker hemma, fattar inte varför inte min mamma sökte hjälp för mig alltså...
Jag har förstått nu att det inte var 'friskt' iaf. Fick börja med antipsykotiska mediciner 2006. Har haft skov några gånger sedan dess, paranoia verkar latent så det kommer jag nog aldrig ifrån.
Mvh.
Har mestadels positiva symptom, paranoia betingade.
Men en del negativa också, förlust av känslor, isolerande m.m.
Sen fått en del kognitiva problem, minnet är kasst, koncentrationen är kass, planering, välja vad jag ska göra/vill är borta.
Mycket av detta är för att rätt diagnos och medicinering tog alldeles för lång tid och min hjärna tog antagligen skada av det.
Dåligt att ens föräldrar inte begärde utredning för mycket av de symptom man hade när man var yngre. Men min mamma klarar inte av allt som har med psykisk ohälsa att göra, och blundade väl för det mesta.
Kvinnor utvecklar ofta schizofreni senare i livet än män, jag fick mer akuta symptom när jag var 26. Men hade sedan tonåren en del också.
Idag är jag 28 och fått diagnos...