Hur normalt är självmordstankar?

Hur normalt är det att vilja dö? Jag får liksom inget grepp om den saken. För hur normalt är ångest? - alla har det. Att tänka "jag vill inte finnas" verkar "de flesta" också ha tänkt. Så vad är normalt?

Måste väl skriva en disclaimer: Jag ställer frågan för att jag inte vet. Jag vet inte om jag är självömkande som tror att jag är mer självmordsbenägen än de flesta. Eller om jag är absurt psyksjuk som har så mycket tankar på döden. Och av den anledningen så är det ämnet tydligt utanför min comfort zone, i verkligheten.
Tillägg: Jag har fått (bekräftat) diagnoserna recidiverande depression (primärt), GAD och social fobi

För min egen del: I princip alltid när jag fått fylla i MADRS-skattningsskalan så stämmer högsta siffran i princip alltid på "livslust". Det är snarare en fråga om hur intensivt jag tänkt så. På andra frågor om självmordstankar svarar jag förmodligen Ja på det mesta, förutom att jag inte gjort något försök än. Jag tänker åtminstone tanken "jag vill dö", alt. "när jag dör", "jag kommer ju inte leva då" eller liknande, förmodligen minst en gång om dagen, även när jag mår hyggligt (och gjort det säkert 99% av dagarna senaste 3-4 åren). Det var ju länge sen tankarna "jag vill försvinna" eller "inte leva" övergått till rent "jag vill dö".
Jag har filat på mina självmordsbrev i säkert ett år och har t.o.m. gjort olika listor för hur jag efterlämnar saker. Jag vet exakt hur jag ska göra, och när jag väl gör det, så tänker jag inte misslyckas. Jag kan inte hitta något som är övertygande nog att inte ta mitt liv. Det finns ju plus vilket jag är glad för, men nackdelarna med att leva överväger ju fördelarna, med råge. Jag har i princip bestämt mig. Men jag har varit övertygad om det väldigt länge, det är bara överlevnadsinstinkt, min oförmåga att fatta beslut och min feghet som är hinder egentligen. Därmed är ju också "tips för personer i min sits" ganska dåliga, t.ex. "ha alltid något att se fram emot" - liksom, jag vill ju dö så varför ska jag göra det ännu svårare?

... Men å andra sidan så dyker det upp memes och liknande, som instagramkontot Depressiva döden som gör "tragikomiska" inlägg med igenkänningsfaktor, på temat "fuck my life" ungefär. Då verkar det ju som att saker jag (som anser mig vara hyfsat självmordsbenägen) tycker är tragikomiskt relaterbart, tycker de flesta andra är det också. Och alltså jo, jag förstår att folk säger det på skämt, med tragikomisk ironi. Men samtidigt är det ju med ett mått av sanning som man relaterar till det?

Vad tror ni är normalt? Hur normala är mina tankegångar? Var/var tycker ni gränsen går för "självmordsbenägen"?

När man grubblar på det så mycket som du verkar göra är man självmordsbenägen i min bok.

Varför vill du dö?

Det med memesen du pratar om tror jag handlar om folk som inte alls egentligen är speciellt deprimerade. Jag är övertygad om att majoriteten av dessa posterna bara är dåliga skämt som verkar vara väldigt populära just nu. Men det du har låter inte normalt. Jag är själv inlagd på psyk och har varit ett par veckor nu sen jag i princip var nära att somna in efter en överdos. Eller jag var egentligen inte nära alls men jag berättade för min läkare att jag hoppades på att inte vakna igen. Det fick iaf. fart i henne och bara några timmar senare var jag incheckad på psyk. Jag åkte dit själv med min styvpappa men hon hotade med poliseskort ifall jag vägrade.

Så jag kan säga såhär. Det är nog normalt att tänka på döden och ibland på självmord. Men det finns en gräns och du har passerat den med hästlängder. Mitt råd är att du omedelbart checkar in dig på psyk/behandlingshem. Det finns betydligt mycket mer hjälp att få än bara tabletter. Har du hört talas om ECT? Det kan vara något som kan vara värt att testa. Det sägs hjälpa väldigt många människor som är djupt deprimerade. Jag håller själv på med behandlingar. Har fått 4 stycken och ska väl få runt 10. Kan inte säga det gjort mycket ännu men just nu känner jag att jag inte har något att förlora på att försöka.

Det är mer normalt att inte vilja dö!
De flesta ser fram mot pension och ålderdom, även om många inte vill bli äldre än en viss ålder, utan stanna tiden där.

Själv kan jag inte minnas att jag någonsin tänkt att jag inte vill leva. Kanske under någon hjärtesorg, när man vridit ut och in på sig själv. Vilket är normalt. Men då är det väl mer, ”hur ska jag orka?”.
Inte heller när jag gick in i den berömda väggen hade jag sådana tankar.
Andra saker jag upplevt hade kanske gjort andra självmordsbenägna. Men nej.
Bara viljan att få det bättre.


Jag börjar själv bli intresserad av VAD det är som gör att personer som du inte ser det vi andra ser med livet.
Har ni ett annat djup?
Fastnar ni i ert djupa tankar?
Är det bara en spiral av pessimistiska tankar? Går det inte komma ur själv?
psykisk sjukdom.
Hänger det med från puberteten eller tidigare?
Det finns många frågor.


Du verkar absolut ha fastnat i en spiral av onormala dödstankar. Tycker du borde gå och prata med någon så att du kan ändra det till livstankar. För det går.
Ta inte livet av dig.

Nu går mina ögon i kors. God natt

Du är inte självmordsbenägen förens du har försökt begå självmord.

Att vilja dö är säkerligen relativt vanligt men betyder oftast inte att det är det man vill mest. Tankar på döden kan fungera som en försvarsmekanism ifall något skulle gå riktigt snett. Lättare att handskas med döden än att bli blind och förlamad låt säga. För att våga en ny dag så kan självmordstankar, eller åtminstone vetskapen om att döden är en utväg, vara en styrka och i vissa fall något positivt. Och för att veta det så måste man såklart tänka tanken och ibland friska upp minnet så att säga.
Personligen skulle döden inte gjort mig någonting. Det är livet som är det svåra, döden är ju en dans på röda rosor i jämförelse.

Förberedelser i form av självmordsbrev och testamente är inte normalt, har du berättat om det till de som ställt diagnoserna? För det tycker jag du ska göra.

Jag har självmordstankar rätt ofta, men har inte gjort ett piss i den riktningen vad gäller handlingar, och tänker inte göra det heller. Ser det som en överdriven pessimism som inte har med verkligheten att göra, även om livet såklart inte är något glatt kalas heller. Antagligen därför som mina psykiatriker är lugna trots att mina tankar är relativt frekventa.

Att någon gång då och då tänka på självmord är hyfsat vanligt, men du (och jag) befinner nog oss bortom det normala.

Tack för alla svar! Känner att jag fått uppfylla lite bekräftelsebehov Skämt åsido så känns det iaf lite tryggare med hur jag bör lägga fram det till psykiatrin.

Det var ju en krånglig men kanske relevant fråga. Snarare, varför skulle jag vilja leva? När man började tänka på och förstå döden (vilket för mig var i kanske 12-årsåldern, jag har haft en ganska snäll barndom), så såg jag på livet som "vad är poängen med att leva om man ändå ska dö?". Typ varför ska man kämpa och kämpa hela livet, för något som inte spelar nån roll när man ändå är död?
Nr 2, mina "problem" beror på inre faktorer, t.ex. har min sociala fobi satt begränsningar*. Minns när jag var ca 15-16 år (inför gymnasiet) och tänkte att jag får minsann inte ta mitt liv förrän jag är runt 30 och utbildat mig och liksom gjort allt* och ändå inte klarar något (vid den här åldern hade jag alltså mer normala, mildare självmordstankar). Ungefär "du vet inte förrän du har försökt" - men nu har jag gett ordentliga jävla försök men det går inte. Det som "inte går" är en kombination av massa saker, men jag är sjukskriven ofta (med alla dess konsekvenser) samt social fobi som utgör enorma hinder*. I dagsläget pluggar jag fortfarande, men det lär ju inte bli bättre när jag ska jobba. Jag har liksom passerat den gränsen jag satte när jag var 15, för när det är okej att ge upp.

* jo, jag har försökt massa olika metoder, så ni behöver inte föreslå KBT.


Jo, jag tror nog också att folk skämtar om det. Jag blir bara lite förundrad över fenomenet, för allt som står i dessa skämt är på nåt sätt rätt logiska för mig. Så jag förstår inte varför andra vill leva?
Jag tänkte nog åka till psyk/"akuten" om ett tag. Nu är det jul"lov" för mig som pluggar, bor hos mina föräldrar i hemstaden. Jag har ju känt sen typ mitten av november att jag kan ju inte dö mitt under julen, för det vore onödigt plågsamt för mina anhöriga (tragikomiskt?). Har under hösten hamnat på en skit-mottagning i staden jag pluggar. Därav tänker jag att sjukhusets psykavdelning kan vara en av mina sista utvägar.
Jag har läst en del om ECT. Var väldigt inne på det förut, men det som fått mig att börja tvivla mer är kanske att jag fått så mkt kognitiva svårigheter som följd av depressioner (typ utmattningssyndrom på allt). Känns som att just den typen inte mår bra av ECT. Men som du skrev så har inte jag heller så mkt att förlora, och jag är ju hellre utmattad än deprimerad.


Bra fråga. Jag är övertygad om att det är inre faktorer, för jag skulle inte hävda att "livet" eller "samhället" är orättvist till min nackdel. Eller vissa omständigheter kanske, såsom att sjukskrivning inte är oproblematiskt - men det hindret hade ju aldrig uppstått utan mina inre faktorer. Jag började ju (skrev högst upp i detta inlägg) ha en sån livssyn strax innan puberteten. Ett annat djup och djupa tankar, jo det är möjligt, jag är en överanalyserande typ iaf. Vill betona att jag inte är på nån sorts jakt efter "lycka" bara därför, det som varit mitt "mål" har varit att kunna leva normalt, ha ett normalt jobb o.s.v. När jag fått frågan Vad önskar du dig? eller liknande så finns det inget, förutom att jag och mina närstående ska få må bra. Alltså, jag lever gärna ensam, singel och utan barn, i en stuga på landet med några katter och är städare hela livet. Så länge min vardag hade fungerat och inte varit pest.


Hmm, benägenhet är väl att man typ "är nära". Suicidalt beteende har jag kanske inte. I vilket fall så tänker jag inte göra något halvhjärtat försök och misslyckas, därav bör man väl kunna vara självmordsbenägen innan man tar sitt liv? Liksom, ett steg mellan icke-benägen till att ha dött.


Mycket intressant iakttagelse, så känner jag också. Jag har vågat massa saker som jag inte gjorde innan, för att jag inte har något att förlora. Om allt skiter sig så är det mer tillåtet att få dö, vilket känns trevligt. Skulle jag bli blind och förlamad så skulle alla förstå mig om jag tog mitt liv.


Jag tror inte att mina läkare osv vet om hur mycket självmordstankar jag har. Det är väldigt obekvämt för mig att prata om, vilket gör att det blir svårt att ta upp själv. Och ingen har verkat speciellt intresserad av att fråga mer specifikt heller.

Jag begärde ut mina journaler från min tidigare psykiatriker också, den punkten (självmordstankar) har ökat långsamt men stabilt i mina skattningsskalor. D.v.s. inte från en dag till en annan att jag plötsligt vill dö. Så det blir väl rätt maskerat kan jag tänka mig, vilket gör att de inte blir lika oroliga. Mycket sanning i det dock - jag själv har typ blivit förvånad varje nyår eller födelsedag över att jag fortfarande lever. Ändå har jag aldrig gjort något försök än, så sannolikheten minskar på nåt sätt.

Ok, alla mina psykiatriker har tagit upp frågan på eget initiativ. De vill veta på detaljnivå för att kunna göra en bedömning. Nån gång har jag fått lova att åka till akuten om det skulle bli allvar av tankarna.

Jag anser att man är självmordsbenägen när man gått så långt att man har börjat skriva självmordsbrev, tankar på hur man vill ha sin begravning m.m...
Man måste inte ha genomfört något eller några självmordsförsök för att vara självmordsbenägen, det är många som lyckas på första försöket och då vore det orimligt om man inte hade kunnat kalla de självmordsbenägna innan det. Det är viktigt att det tas på allvar innan man faktiskt lyckas. Det är inte relevant att man måste göra åtminstone ett svagt självmordsförsök för att kunna klassas som självmordsbenägen.

Dystra tankar i en 12 åring, mobbning?
Du svarade aldrig på min fråga annat än att det är en kamp. Vad exakt är det som är så kämpigt?

Åren går fort, vi dör alla rätt kvickt, varför så bråttom?

Hmm, jo det var iofs en som sa det nån gång. "Kommer du kontakta akuten om du börjar tänka så?" Jag sa "Nä?" och sen var det inte mer med det.

Ja! Exakt så jag tänkte också. Vore rätt konstigt annars. Sen exakt var gränsen går vet jag inte, men det måste ju räknas, hah!