Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. rymma?

Hej vet inte riktigt hur jag ska skriva denna tråden ska försöka skriva så bra som det går så det går och förstå allt..

Det är så här att jag gör "misstag" som kan upplevas som slarvig i mina uppgifter. Jag bor hemma med familjen. Jag har diagnosen ADHD vilket är väl det som gör att jag kan vara slarvig i mina uppgifter men som sagt jag ska inte skylla på min diagnos utan förklarar bara att jag gör slarvfel/misstag.

en av mina föräldrar har varit på mig varje dag och sagt att det är inte bra med allt jag gör i några veckor. Jag sa aldrig ifrån riktigt. utan jag gick från och blev ledsen så klart för kände mig "värdelös".

Och igår fick jag nog eftersom en av mina föräldrar gick överstyr vilket inte accepterades av mig längre. och blev irriterad och det blev stor tjaffs så pass att en av mina föräldrar inte pratar med mig längre sen dess. vilket inte kommer ske längre.

Jag kan erkänna mina misstag och det jag har sagt igår och står upp för det. Men det är bådas fel lika mycket. Jag har själv rätt till och vara sur men det är inte jag utan det är en av mina föräldrar.

Känns mer som att allt "skit" har jag fått på mig nu. att en av mina föräldrar inte har fel i någonting från igår utan allt ska ha kastas på mig som om allt är mitt fel.

Och nu har det gått 1 dygn utan att prata här i hemmet och det är julafton och det har varit riktigt trist att bo under samma tak där man inte kan prata med varandra eller att föräldern ska försöka undvika mig. vet inte om det är tillfället vilket jag inte tror. blev borttagen från Facebook av mina föräldrar som jag tjaffsade med igår.

Jag har stora planer och rymma från det här hemmet men har ingen annanstans att ta vägen. Jag har inga vänner. Utan jag funderar på samla ihop allt som är viktigt på mitt rum och lägga allt i en kasse och dra. även ta med buren med mitt djur vilket jag inte vill lämna kvar.

Har även haft tanken att vilja ta mitt egna liv men känner ändå att det inte är riktigt rätt att ta mitt liv eftersom jag ändå vill vara vid liv. Utan tänker mer på hur jag kan lösa detta och vad jag kan göra. Är så jäkla trött på detta...

Har även kollat lite på google om hemlös osv..
så att jag inte behöver bo ute någonstans...

Det verkar vara tufft för dig. Du kan inte bara flytta hemifrån? Be socialen om hjälp om pengarna inte räcker? Säg att dina föräldrar inte längre vill försörja dig och att ni bara bråkar ändå. Att direkt leva som hemlös när det kanske finns alternativ känns lite drastiskt.

Har inte tillräckligt med pengar annars hade jag flyttat hemifrån. och även om jag skulle haft pengar så skulle jag ändå inte kunna vänta. för känner bara för och dra redan nu så pass illa är det.

Har försökt prata idag med föräldern då har jag bara blivit igonerad. och kommenteraren jag har fått om jag bara har frågat något simpelt så har det varit "jag har sagt att jag inte vill prata mer med dig"

Jag tror inte lösningen är att bara bege dig hemifrån. Du kan knappast vara hemlös med ett djur i bur, det kommer sluta illa för er båda. Hur länge har du känt såhär? Gör inget drastiskt utan försök att tänka långsiktigt. Ta kontakt med socialen, det kanske finns möjlighet för dig att flytta in på ett HVB-hem eller eventuellt få hjälp med boende. Är rätt långsökt med det dock det är mest invandrare som får hjälp med den biten, men det skadar nog inte att ta kontakt.

Skriv en lapp och förklara hur du känner utan att kritisera dem. Försök att skriva hur du tror att de känner, och varför.

Och om du älskar dem så avsluta med det. Det vore en grym julklapp.

Notera att jag ingenstans skrev att du ska skriva att du ska acceptera dålig behandling (lägger ingen värdering i huruvida du blivit dåligt behandlad eller ej), toffla eller ta på dig saker du inte tycker att du förtjänat.

Men gör du detta så kommer de troligtvis att förstå dig bättre. Genom att inte kritisera dem så känner de sig inte tränga och är med öppna för att lyssna. Och genom att du sätter ord på hur du tror att de känner och varför så eliminerar du mycket av vad de upplever att du inte förstått (och lär rätta dig om de tror att du uppfattat fel).


Att rymma hemifrån i detta läget är löjligt trams, att förvärra situationen för alla, inte minst dig själv.

Kom också ihåg att delarna i hjärnan som sköter konsekvens tänkande, impulskontroll, planering och socialt samspel (prefrontala cortex) är de allra sista delarna i hjärnan att utvecklas kring 25-28-årsåldern. Så tänk efter noga innan du tar stora beslut eller vill mena på att du är den i detta som har rätt.

Hur gammal är du?

Gå ut gymnasiet. Sök något skitjobb och flytta ut. Tålamod är din bästa vän.

Ja jag kan hålla med om att det inte bara är dra med ett djur i buren. Men känner att när det har varit just det här innan tjaffset så har det alltid varit varje dag hela dagarna i 2 veckor tid där man försöker göra det bästa man kan för och hjälpa föräldraren. men liksom det duger inte för då ska det alltid kommenterad du gör så där blev det fel bla bla. så är det om och om igen hela tiden. känns som om föräldraren ska hitta "fel" hos mig i det jag försöker hjälpa sedan klanka så fort som jag gör något.

Och nu har det gått överstyr efter jag har sagt från för första gången. det är bådas fel lika mycket. men min föräldrar inser inte det själv. utan "allt är mitt fel" därför är föräldaren är sur på mig.
Jag har också rätten till och vara sur om jag hade velat. Jag kan iallefall stå för vad jag har sagt och stå för mitt misstag. Men det kan inte Föräldaren.

Jo men problemet är att att det har alltid varit riktad mot mig hela tiden med dessa kommentarer varje dag hela dagarna i 2 veckor det är klart att det tar på än. Jag har själv känt mig värdelös så pass att det har varit stora känslor med att jag har gråtit.

Sen att jag ska få allt skit nu efter tjaffset. där bådas är fel lika mycket. Jag kan stå upp för mitt misstag och vad jag har sagt. men det kan inte föräldaren. Utan där ser föräldaren att tjaffset "va allt mitt fel" så allt ligger på mig nu. föräldaren kan inte ens stå upp för vad föräldaren har sagt eller gjort och inte inse att det är föräldarens fel också

Jag är 20+ har gått ut gymnasiet. Har inget jobb, inga vänner. bor hemma kan inte vända mig någonstans sitter verkligen fast vet inte riktigt vad man ska ta sig till.

Då är det där du ska börja om du vill komma ifrån hemmet. Sök jobb och börja titta efter lägenheter/rum. Det tänket du har är för kortsiktigt för ditt bästa. Börja med att sätta dig ner för att göra en plan. Skriv ner vad du vill och vad du behöver göra för att komma dit. Vad gick du i gymnasiet?

Jag hatar och tjaffsa. Jag är en snäll person väldigt varm hjärtad. jag ställer upp för personer för jag vill folk väl. Även om det kanske inte blir så bra för andra med det jag gör. så gör jag alltid mitt bästa.

Och det är klart jag är snäll försöker inte bråka för gillar inte tjaffsa. Jag tar hellre smärtan själv eller att ge det på någon annan. Men nu varför jag har skrivet denna tråden är för att jag behöver hjälp.

Jag sitter liksom och tänker på HUR jag ska kunna göra det bättre för både mig och familjen.
Och det är inte lätt när en av mina föräldrar. har bara en fördädrar där jag bor hemma nu. har ingen kontakt alls med den andra föräldraren.

Men iallefall så är jag "död" i ögonen hos den föräldaraen som jag bor med just nu. därför föräldaren inte vill prata med mig. Jag har även försökt och prata normalt idag när jag vakande. för mig har det smällt under natten. Medans en av mina föräldrar som jag bor hos. fortfarande är sur på mig som "allt är mitt fel" när det är bådas fel lika mycket. Jag står iallefall för mitt misstag och vad jag sa igår. men inte föräldaren kan stå upp för sitt egna fel utan skyller smeten på mig som allt är mitt fel så är föräldaren sur på mig nu och inte vill prata mer med mig. då jag själv har rätten till och vara sur vilket jag inte är.

Vad gjorde du för dumt som orsakade detta bråk ? Du kan gå till socialen och dom får fixa ett akut boende åt dig, bara att hävda att du numera är hemlös, då måste dom enligt lag hjälpa dig med boende