2006-02-19, 18:55
#1
Världen är i kaos. Krig, svält och fattigdom. Varför är det så?
Jag tror att det beror på att vi byggt oss en stor och omfattande värld som vi inte klarar av att hantera med våra inskränkta medvetanden. Vi har ett system av känslor som gör att vi kan hantera ett mindre sammanhang, i t.ex en liten infödningsby. Där använder vi oss av kärlek, ilska, medlidande och andra grundläggande känslor i en hanterbar tillvaro. Blir jag förbannad på grannen för att snott en säck ris av mig, då går jag dit och slår honom på käften. Han får lite stryk, sedan när jag sett att han fått tillräckligt, så är det bra. Om någon annan i byn skadar benet på yxan, och förlorar sin arbetsförmåga, då hjälper vi honom.
Situationen är dock annorlunda när jag förflyttar mig från den lilla infödingsbyn till låt oss säga Vita Huset. Om grannlandet norpar min oljekälla, då trycker jag på knappen startar jag kärnvapenkrig, miljoner dör, inte dessförinnan är allt bra. Från min skärm kan jag sedan styra detta krig utan att egentligen förstå vad som händer. Att Bertil, numer hemlös p.g.a sitt kapade ben, lider illa ute på stadens gator, det ser inte jag, för jag har en Volvo XC 90 och villa. Det mänskliga känslosystemet når inte utanför den lilla ombonande infödingsbyn med runt 30 medlemmar.
Människan i det moderna samhället är en lus i ett förstoringsglas. Lusen är en från början ganska harmlös varelse, visserligen en blodsugare, men som nog ändå skulle kunnat klämma in sig i tillvaron bestående av denna jättelika hårbotten till jord, utan alltför negativa konsekvenser för någon varelse eller miljö. När lusen hamnar under förstoringsglaset, i rättsalar, stridsvagnar och parlamentshus, växer den till ohyggliga proportioner och är helt plötsligt ett monster. Vi, elefanten, ska vara i en rymlig by på en savann och inte i denna porslinsbutik till världstruktur.
Infödingsbyar. Det är lösningen på alla världens problem. Den här jävla civilisationen tar oss ingenstans.
Jag tror att det beror på att vi byggt oss en stor och omfattande värld som vi inte klarar av att hantera med våra inskränkta medvetanden. Vi har ett system av känslor som gör att vi kan hantera ett mindre sammanhang, i t.ex en liten infödningsby. Där använder vi oss av kärlek, ilska, medlidande och andra grundläggande känslor i en hanterbar tillvaro. Blir jag förbannad på grannen för att snott en säck ris av mig, då går jag dit och slår honom på käften. Han får lite stryk, sedan när jag sett att han fått tillräckligt, så är det bra. Om någon annan i byn skadar benet på yxan, och förlorar sin arbetsförmåga, då hjälper vi honom.
Situationen är dock annorlunda när jag förflyttar mig från den lilla infödingsbyn till låt oss säga Vita Huset. Om grannlandet norpar min oljekälla, då trycker jag på knappen startar jag kärnvapenkrig, miljoner dör, inte dessförinnan är allt bra. Från min skärm kan jag sedan styra detta krig utan att egentligen förstå vad som händer. Att Bertil, numer hemlös p.g.a sitt kapade ben, lider illa ute på stadens gator, det ser inte jag, för jag har en Volvo XC 90 och villa. Det mänskliga känslosystemet når inte utanför den lilla ombonande infödingsbyn med runt 30 medlemmar.
Människan i det moderna samhället är en lus i ett förstoringsglas. Lusen är en från början ganska harmlös varelse, visserligen en blodsugare, men som nog ändå skulle kunnat klämma in sig i tillvaron bestående av denna jättelika hårbotten till jord, utan alltför negativa konsekvenser för någon varelse eller miljö. När lusen hamnar under förstoringsglaset, i rättsalar, stridsvagnar och parlamentshus, växer den till ohyggliga proportioner och är helt plötsligt ett monster. Vi, elefanten, ska vara i en rymlig by på en savann och inte i denna porslinsbutik till världstruktur.
Infödingsbyar. Det är lösningen på alla världens problem. Den här jävla civilisationen tar oss ingenstans.