Är jag körd nu ? (Påträngande dödstankar)

Vore tacksam för lite anonyma kommentarer av dem som kanske varit i en liknande situation.. (suicid..) Här är min bakgrund:

För två månader sedan:
Jag var en uppskattad chef, en älskad make (trodde jag i alla fall) och en lycklig far till två små barn. Jag var framgångsrik både på jobbet och fritiden och har haft en bra karriär och mycket god lön samt ett rikt liv med många intressen.

Sedan:
Min fru berättar att hon träffat en annan man, att de redan haft en relation i ett par månader och att hon vill skilja sig omgående. Jag hamnar i en akut kris som bland annat innebär att jag nästan helt slutar att äta, att jag sover otroligt lite / dåligt och att jag såklart mår otroligt dåligt över sveket och alla krossade framtidsplaner. Till saken hör att jag fortfarande älskar min hustru. Jag går ut på toaletten på jobbet och gråter flera gånger om dagen men jobbar annars på som vanligt.

Plan: Ta hjälp
Efter att valhänt försökt dämpa den mest akuta problemen med alkohol inser jag att jag behöver hjälp. På jobbet har jag en mycket frikostig privat sjukförsäkring. Jag aktiverar den och får omgående stödsamtal med psykolog (vi kan kalla honom Erik). Känns bra, det är inga problem för mig att smita iväg från jobbet nån timma i veckan och snacka av sig, det är nog vad jag behöver.

Problem: Dödslängtan.
I mina samtal med psykologen uppmärksammar han snabbt ett problem som han tycker är mer allvarligt / akut än de andra som jag också har, nämligen min dödslängtan. Jag har inte klarat av att närma mig tanken på att jag skall leva resten av mitt liv utan min fru, utan har fantasier om andra utvägar. Jag förnekar problemen. Eller drömmer om att helt enkelt göra slut på hela skiten. Köra rätt in i en bergvägg eller liknande.. Kanske skaffa något riktigt starkt gift. Jag har gjort vissa förberedelser. Är det dåligt ?

Psykiatrin
Erik börjar ge mig tips om "stopptankar" som kan användas för att avvärja en situation där dödslängtan blir överväldigande och liknande. Samtidigt insisterar han på att
1) Jag måste träffa en psykiatriker för att komplettera hjälpen. Erik menar på att jag behöver medicinering för att få hjälp att häva den akuta situationen jag befinner mig i just nu. Jag antar att antidepressiva kan vara aktuellt.
2) Jag behöver bedömas psykiatriskt. Det kan hända att jag behöver en "långvarig kontakt" med psykiatrin med tanke på de svårigheter jag berättat om. VAD betyder det ? Långvarig kontakt med psykiatrin är alltså aktuellt i mitt fall ?!? Är inte det att överagera lite... Jag har ju aldrig haft några kontakter med psykologer eller psykiatri innan.. Mina grannar skulle ALDRIG kunna ana att jag skulle kunna hamna i såna här svårigheter.
3) Det är tal om att lägga in mig under en tid. ?!? För att jag har en komplicerad och depressiv kris med tydliga suicidtendenser ? Alltså jag är helt chockad över det förslaget. Vad skall jag säga till min omgivning ? Jag har sagt blank nej till såna förslag än så länge. Är det ett dåligt tecken om en psykolog säger att man (nog) behöver en tids inläggning på psykiatrin ?

Jag brukar anses som intelligent, framgångsrik och handlingskraftig. Vad 17 skall jag ta mig till.. Visst, jag har ju påträngande och ibland överväldigande tankar på att sluta mina dagar nu när det inte längre finns något att kämpa för.. Men är det verkligen rimligt att börja käka psykofarmaka och grejjer då, jag har aldrig haft några kontakter med psykiatrin förut och brukar överhuvudtaget aldrig vara sjuk på något sätt.

Vad tror ni, överdriver Erik en smula ? Eller borde jag följa hans råd fullt ut ? Han är legitimerad psykolog och har även andra examina som är relevanta och har jobbat med sånt här i ett par decennier.

Mvh förtvivlad.

Det finns hur många kvinnor som helst därute!

Jag tycker att "Erik" har rätt. Det låter som att du skulle kunna vara depressiv. Jag tycker att det låter mycket rimligt att du skulle bli bedömd av en psykiatriker, skyndsamt. Psykofarmaka fungerar ofta riktigt bra när man är sjuk på riktigt (oavsett vad FB-foliehattar säger). Suicid är inte att leka med.

Du har tankar på självmord och har gjort ”förberedelser”. Vad i detta tycker du inte är allvarligt?Du kan vara hur framgångsrik du vill, men just för närvarande befinner du dig i en allvarlig livskris som du uppenbarligen behöver hjälp med att ta dig ur. Just nu tror inte din hjärna att det finns ett bra liv utan denna kvinna och det skapar en kris i ditt huvud som är farlig för dig. Ta hjälpen. Inte alla i din situation blir erbjudna den.

Erik har rätt. Viss förberedelse för att avsluta ditt liv, förstår du inte själv hur ovanligt det är? Du är långt bortom normalvariationen nu grabben, hur normal du än känner dig i övrigt.

Sånt här drabbar inte bara lodisar och socialfall, tänker du ett par sekunder så inser du det. Hur många framgångsrika kändisar kan du räkna upp som tagit livet av sig? Det är en hel del, eller hur. Så problemen finns i alla grupper.

Varför blir du inte rädd när du hör vad Erik säger? Varför slår du det ifrån dig? Vad får dig att inte vilja köpa att ditt beteende och dina känslor just nu är fullständigt dysfunktionella?

Du har barn. Gå till psykiatrin. Jag är inget stort fan av medicinering men i ditt fall kan det definitivt vara motiverat. Att ha en kontakt där tills du är tillbaka på banan är helt jävla nödvändigt.

Du har svårt att tänka dig ett liv utan ditt ex. Men det du har är dina barn. Jag har svårt att tro att du älskar ditt ex mer än dina barn, men du verkar ha glömt dem just nu. Skärpning! Deras känslor och behov är betydligt viktigare än dina just nu. Gör som Erik säger så att de får ha kvar sin pappa.

TLDR: Din terapeut har rätt, du behöver stöd. Det är rimligt att överväga medicinering, kontakt med psykiatriker och ev inläggning.

Beklagar din förlust och att du hamnat i denna kris. Ska försöka svara utifrån min aerfarenheter i psykiatrin sedan 40 år.

Det du drabbats av är ingenting konstigt eller fel. Det har inget med intelligens eller livsframgång att göra. Du reagerar väldigt starkt på en situation som tog dig på sängen, och det är inget konstigt. Vi är många som reagerar så.

Du har helt rätt i att du behöver hjälp, väldigt bra att du har en samtalskontakt! Det här är svåra grejer, speciellt när suicidtankar är inblandande, för de speglar inte den rationella verkligheten utan är själens spöken, så att säga. Fortfarande inget konstigt, men om du tänker dig att det här triggats av en situation du inte hade någon som helst kontroll över, så tänker du dig nog att "om allt vore som vanligt skulle jag inte vilja avsluta mitt liv". Eller? Det betyder att det är acceptansen av din nuvarande situation som fattas. Förjävlig som den är.

SSRI är effektivt på det stora hela, men kräver specialistöversyn, eftersom biverkningarna är många och måendet kan förvärras under insättning. Så det är jättebra att din samtalskontakt föreslår detta. Förhoppningsvis kan du få en tid snabbt. Även VC kan skriva ut SSRI, men bör enligt min erfarenhet helst inte schabbla med psykiska åkommor som egentligen kräver specialistkompetens. De saknar helt enkelt oftast kunskapen om hur preparaten fungerar. Samtals- eller KB-terapi i kombination med antidepressiv medicin (inte nödvändigtvis SSRI, men det brukar vara förstahandsvalet) är det som ger otvetydligt bäst resultat i den situation du befinner dig nu. Nackdelen är den långa insättningstiden, 6-8 veckor, biverkningarna (alla reagerar olika på olika substanser och hjälpämnen) och att man under insättning kan komma att må mycket, mycket sämre.

Vad dina grannar kan tänkas anta är egalt. Din sociala ställning och din intelligens, din karriär och ditt tidigare liv i övrigt är också egala faktorer. Det här kan drabba vem som helst av oss, när som helst, och det är i vilken grad det drabbar oss som spelar roll för vilken behandling som kan vara rimlig.

En långvarig kontakt betyder med stor sannolikhet att du kan behöva medicinering och uppföljande besök under lång tid - 6 månader, ett år, två år, beroende på hur du mår. Såna här akuta faser kan gå fort, men det kan också vara så att "Erik" ser saker som du inte delger oss här på forumet. Underliggande faktorer som gör att du är i riskzonen för suicid mer än i detta akuta skede. Det vet inte vi. Det finns dock en anledning till att suicid bland män vida överstiger kvinnors. Det som talar för dig är att du faktiskt inser att du behöver hjälp och söker den.'

Det är kutym att lägga in vid förhöjd suicidrisk. Det är ett ansvar vården helt enkelt måste ta, för att rädda liv. Vården vid frivillig inläggning, eller tvångsvård (LPT) vet jag dock inte hur den ser ut idag. Har inte varit inlagd på länge. Inläggning är inte alltid nödvändig, men den kan vara en hjälp på vägen. Du kan få hjälp och övervakning under medicininsättning, till exempel. Om du har planer på självmord kan det vara det rimligaste alternativet. Ett annat alternativ kan vara om du kan anförtro dig åt din övriga familj eller någon vän, som ser över och stöttar dig, men det är inte alltid det är rimligt att de ska bära det ansvaret. Det vet du bäst själv.

Att du har vidtagit åtgärder för att ta livet av dig är allvarliga tecken, ja. Jag förstår att "Erik" reagerar starkt. Jämför med mig, som har levt med dagliga självmordstankar i över 30 år, men inga planer. Jag fungerar bra ändå. Det är ganska stor skillnad på att tänka "jag vill dö" och jämfört med: "jag skaffar gift/rep/tåget jag tänker hoppa framför kommer 21:40". Förstår du skillnaden?

Det är klart du är förtvivlad, det skulle vem som helst vara. Apropå dina tankar kring vad omgivningen ska säga och din normala kapacitet, så sa en vän till mig en gång: "starka människor böjs inte, de knäcks". Jag tycker det ligger mycket i det.

Håller med medicinering kan hjälpa dig genom denna kris. Du har ett bra jobb och har alla möjligheter att få få uppleva ett lyckligt liv igen i framtiden.

Ta all hjälp du kan få.

När du sedan är starkare så var ärlig om hur mår, kan lova dej att prata om det jobbiga ger lindring.

Du har ju dina barn att leva för.
Låt dom få behålla sin pappa.

Även om det känns svårt just nu så finns det ett ljus i tunneln.

Som du skriver, akut kris.
Ta emot akut hjälp.
Du är värd att få hjälp.

Att lägga in dig själv behöver inte vara så illa som du tror.
Det kan vara bra, få lite tid av, finn nytt perspektiv och bearbeta situationen lite grann.

Jag skulle inte hoppas så mycket på tabletterna dock.

detta klarar du, läs vad du skrev här^

Om det någon gång ska skivas ut bensodiazepiner så är det nog till dig i detta akuta, farliga skede.
Du mår nog gott av att få tyst i huvudet ett tag som Leif GW säger.

Du är i en kris och tänker inte rationellt. Lyssna på psykologen och ta emot all hjälp du kan få, det är värt det! Önskar dig god bättring och lycka till på vägen.

Fint och bra många har skrivit i tråden ♡