Hur har ni psykologiskt påverkats av en dysfunktionell uppväxt som vuxna?

Jag växte upp i en dysfunktionell familj.
Pappa söp och slogs.
Jag var rebellen i familjen och är väl fortfarande.
Känns ändå som att jag är mycket starkare än många. Småsaker som är som berg för många är ingenting för mig.
Jag är rak och orädd.
Har svårt att lita på någon. Vet inte vart jag har någon.
Det kostar att vara stark och rebell också.
Man blir ensam eftersom ingen tror att man behöver stöd. Jag kan inte visa att jag behöver stöd. Jag vet inte hur man ber om hjälp.
Deprimerad ofta. Svårmod. Meningslöshetskänslor osv.
Gråter aldrig men har hittat ett sätt att få ur mig mina känslor. Skriver dikter, gråter ord. Något jag upptäckte här på Flashback i forumet egna noveller och texter. Har aldrig trott att jag kunde skriva ihop något.
Känns bra efteråt när jag fått skriva av mig.

Haft en barndom med villkorslös kärlek men fick aldrig riktigt vara en egen person utan jag skulle vara på ett visst sätt. Mycket pedanta föräldrar som är så jävla exemplariska så de skulle inte skämmas över någonting, t.ex barn hittar ju på hyss när de är i tonåren och så men alltid innan jag gick ut med kompisar eller när jag var ute så skickade de sms ”gör nu inte oss besvikna,” och såna grejor medans mina kompisars föräldrar förstod att barn är ju barn, vilket ofta fick mig att ha mycket dåligt samvete hela tiden över massa saker. Morsan kunde skrika hon, extremt hårt kunde det låta. Lika mycket som hon älskade och pussade mig kunde hon säga saker jag förträngt, vi snackar riktigt riktigt hemska saker, mest efter jag började missbruka. Min farsa är en nickedocka till morsan, hon har alltid bestämt allting och farsan bara gör vad hon säger. Hon har alltid haft extremt många projekt igång och bara pekat så har han utfört det mesta trots att det stressat honom rejält.

Blev ju aldrig en självständig individ som fick lära mig saker, farsan ville lära mig men morsan sa hela tiden att nej det ska du, (pappa), ordna. På senare tid kunde jag bryta det mönstret men pga bekvämlighet och/eller depression kvarstod det och jag började sedan missbruka droger. Det har varit en ond spiral allting, fått höra saker som att hon önskade jag ej blev född, skrikit sönder mig att jag är en misslyckad äcklig jävla parasit och aldrig riktigt tagit hänsyn till hur saker blev som de blev. Morsan o farsan bråkar mycket och säger att alla fel beror på mig, att om de dör i stress över mig så är det deras fel.

Orkar inte leva längre snart. Bor hemma pga skulder och vill bara bli kvitt det så jag kan flytta.

Deras sätt att uppfostra mig skadade mig, gjorde mig svar, osäker, dåligt samvete, rädsla pga utbrott, att jag inte fick utveckla en egen person, att jag ej fick lära mig nödvändiga saker,

ja det är så mycket

Jättebra trådstart måste jag säga. Vissa av er har enorm självinstinkt, som jag själv inte förstått förän jag började läsa om trauman.

Den trauman som påverkar oss mest är den i tidig ålder från 1 - 3. Den man inte kommer ihåg.

Jag blev inte ammad som barn. Fick ersättningsgrej från vecka 2. Utvecklade blodsockerproblem redan vid 7 års ålder. Är typ 2 diabetiker idag.

Mitt problem var att mina känslor inte togs på allvar. Mina föräldrar la skulden på mig istället. Hade jag ont i huvudet så var det inte så farligt. Jag lärde mig att mina känslor och vad tyckte inte spela nån roll.
Jag lärde mig att allting var mitt fel och jag skämdes för de.
Så lärdomen blev att undvika allt där man kan skämmas.

Det resulterade i att jag aldrig pratade med mina föräldrar om djupare saker. Och relationen till mamma blev väldigt låg. (jag har aldrig fattat varför men nu förstår jag).
Blev ofta ifrågasatt varför jag var så tyst. Av lärare och en annan mobbare, han tog sitt liv vid 15 års ålder så antar han hade sina anledningar.

Hade ändå mycket vänner som barn. Men hade jättesvårt att vara social och få nya. Utvecklade sedan extrem ångest i tonåren för sociala event. Behövde spy av ångest hela tiden.

Förlorade alla relationer till vänner. I slutet av gymnasiet var jag helt slut. Köpte mediciner på nätet som jag hade i strumporna. Vallium, xanax, betablockerare för att överleva de sista eventen.
Åren gick.
Spelade data spel, läste konspirationer. Vilket jag är tacksam för men det genomsyrar också en negativ personlighet och inställning till allt.

Började läsa på universitetet. Hoppade av 2ggr men lyckades hålla mig kvar den tredje. Var full första veckorna till lektioner osv.

Är typ perfektionist. (För jag lärde mig att jag aldrig var tillräcklig). Skrev C uppsatsen i princip själv för jag lita inte på min kursare.

När jag började jobba utvecklade jag många sjukdomar och symptom som kan likställas med 85åringar.

8 läkare senare gav jag upp.

Jag är fortfarande i läke fasen. Men nu har jag kunskapen och ett nytt tankesätt. Istället för att se detta som mina problem så kan jag lära och läka.

För egen del så har jag anknytningstörning- kan inte lita på någon. PTSDn triggas av allt möjligt så jag kör noicecancelling varje gång jag rör mig bland folk.
Det sägs att vi gör som föräldrarna gjorde, inte vad de sa åt oss. Det är en trolig teori men på inget sätt sann. Har en son men aldrig lagt hand på honom, aldrig ens skrikit åt honom. Fick skydda honom från mamman några ggr dock. Men egentligen så är det Snarare han som tar hand om mig när jag är låg (jävligt sjukt).
Fick dagligen stryk av syskon eftersom föräldrarna jobbade livet ur sig. Självmedicinerat hela mitt liv vilket berövat mig alla vänner och flickvänner.
Ju äldre jag blivit desto känsligare. Barndomstrauman som kunde komma och gå i yngre år skapade med tiden "triggers" som verkligen ställt till det. Explosiv ilska kan i fel scenarion uppstå utan egentlig anledning. Dessa utbrott (verbala) är det som förstört allt för mig. Idag har jag bara en hund, thats it. Han väcker mig när jag har svåra mardrömmar så på ett sätt är han min livräddare. Det underlättar möten att ha en liten vovve med sig när man är ute.

Känner verkligen igen mig i din beskrivning. Trots att jag vet att jag är experten i rummet så tvekar jag att ta för mig. Självkänslan är obefintlig.
Anknytningstörning förhindrar nödvändigtvis inte intimitet, det tar bara mkt längre tid än för andra.

Kolla närmare på komplex PTSD för det låter mer sannolikt än bipolär (kan ha fel och vill inte skriva dig på näsan). Dessvärre är störningen/skadan obotlig men det finns hjälp utan att käka livsfarliga psykofarmaka.

Hoppas det hjälper

Jag skulle vilja väcka denna tråd till liv igen eftersom den är väldigt viktig och att många skrivit väldigt insiktsfulla och rannsakande texter.

Min uppväxt gav mig en personlighetsstörning. Det var först i vuxen ålder som jag tog kontakt med psykvården. Det är inte klokt vilket värdelöst djävla avskräde det är som jobbar inom psykvården, från läkare ner till arbetsterapeuter och skötare. Vad jag har kommit fram till är att man ska undvika all kontakt med psykvården om man vill må bra.

Jag har ptsd från diverse saker som hänt i både barndom och ungdom, bland annat ett par övergrepp när jag var fyra och några väldigt destruktiva vänskaps- och kärleksrelationer i både ungdomen och vuxen ålder. Har lite andra diagnoser och ångestprolematik också, men känner att ptsd:n är det som mest ställer till det för mig. Upplever anknytningsproblemen som värst, jag kan inte lita på att någon vill mig väl och har svårt att både bygga upp och upprätthålla relationer. Har också väldigt låg självkänsla så kan inte tänka mig varför någon ens skulle vilja prata med mig. Går ofta runt och är rädd för att bli utnyttjad på olika sätt och får för mig att folk ogillar mig bakom min rygg. Svartsjuka och rädsla är också återkommande.
Jag har ännu inte hittat ett att att hantera det. Jag försöker fortfarande bygga relationer med andra men i bakhuvudet finns alltid tanken att de kommer börja hata mig och lämna mig, eller att de bara är artiga och egentligen inte tycker om mig. Det är såklart inte en särskilt sund inställning att anta att alla relationer ska gå åt helvete, men de där påträngande tankarna är också svåra att avvärja iom att de alltid återkommer.
Nåt positivt jag har är ett jobb som jag älskar och som jag dessutom är bra på, det har ökat självförtroendet markant de senaste åren. Resten av livet går mest ut på att försöka hålla ihop mig själv på olika sätt. Har gått i STAIR-behandling för ptsd under våren men det leder inte riktigt nån vart, iom att landstinget vägrar betala mer än ett visst antal sessioner så finns det inget hopp om att hinna bli behandlad för allt jag skulle behöva hjälp med. Jag antar att nästa steg är att söka privat hjälp men det kommer jag inte orka förrän 2024.

Tack för din berättelse och den här tråden, det resonerade verkligen och fick mig att känna mig lite mindre ensam.

- Konstant orolig och ångestfylld.
- Osäker som fan och socialt inkompetent.
- Stod aldrig upp för mig själv.
- Svårt med romantiska relationer.
- Offermentalitet.
- Blev intalad att det var fel på mig.
- Konstant rädd för att göra misstag.

Sammanfattat så sabbade mina föräldrar i princip hela min uppväxt.

Sitter idag med ett gäng diagnoser. Men jag kämpar på och har tagit mig långt i processen att få tillbaka mig själv och mitt liv. Känner ingen kärlek för morsan men har lite kvar för farsan.

Det borde krävas körkort för att bli förälder. Under många år gick jag med konstanta självmordstankar. Har aldrig gjort ett försök dock, vilket jag kan tacka mina vänner och syskon för.

Det som påverkat mig mycket är farsans perfektionism, att göra fel var totalt uteslutet. Oavsett vad det gällde. Det kunde komma en utskällning för en bagatell, när som helst. Ibland en smäll.

Morsan var mer den som misshandlade oss psykiskt. Samt även fysiskt när farsan inte såg.

Har läst mycket om narcissister och det stämmer troligen in på båda.

Behåller kontakten för syskonen och syskonbarnen då vi ofta ses hemma hos mina föräldrar. Känns som ett enda stort hyckleri men vill inte bryta helt. Hade det bara varit mina föräldrar och jag hade jag brutit för längesedan.

Psykvården är väl överbelastad idag till den graden att det är helt meningslöst att ens ponera den som ett rimligt alternativ. Jag skrev denna tråd för fem år sen och gick in på fyllan och väckte den till liv igen för jag tror det är den viktigaste tråden jag skapat. Jag har aldrig varit den som tagit mitt problem på allvar och aldrig ens ansett att jag behövt söka upp någon vård - på nått skrämmande plan har jag bara sett att de ska ge mig massa primitiva psykofarmaka som gör mig beroende till ytterligare en substans. Något jag tog upp om mitt höga alkoholintag för att hantera mitt, till idag, obefintliga välmående. Ett intag jag fortsätter med än idag i min själslösa vardag. Cynismen, som jag nödvändigtvis inte hade då, har utvecklats och blivit en livsåskådning för mig. Vart den leder mig vet jag inte.

Nu sitter vi på samma stol men åt olika håll kan man säga. Jag har aldrig haft problem med övergrepp. Är du kvinna? Jag som man fick utstå mycket fysisk misshandel och nedvärderande behandling.

Skepticismen inför andra människor som du beskriver har vi gemensamt. Tilliten för mig är noll, detta kombinerat med ett neurotiskt behov av social kontakt för att känna mig bättre till mods och inte så ensam. Något jag kämpar med än idag och gjort sen tonåren för 15 år sen. Helt otroligt att det sitter så jävla hårt långt, djupt bak i hjärnans mest undermedvetna trots att det var så länge sen. Det är inte bara en känsla, det är hur jag beter mig. Det är lika naturligt som bakfickan. Det är inget jag reflekterar över på det planet att jag kan styra över det. Det är helt undermedvetet beteende och det är omöjligt att ändra på denna livsåskådning. Jag vet inte vad jag ska göra.

Att det inte finns en vedertagen uppfattning om att det absolut vitala i människors uppväxt och att det är lika jävla cementerat som en byggrund i betong efter 18-20 årsåldern sitter i livet ut.

Är glad att jag kunde ge dig insikten. Ta hand om dig.

Jag tänker inte dra hela min story men jag känner igen mig, det är nästan som att jag ber om ursäkt för min existens, tror att alla är arga eller besvikna på mig hela tiden utan anledning. Svårt att stå upp för mig själv och dra gränser, men det har jag blivit lite bättre på med åldern, är 30+ har också hela tiden andningssvårigheter och spänningar och ihopsjunken hållning, som att jag vill göra mig så liten som möjligt typ. Men det varierar mycket från dag till dag, blivit rätt bra på att dölja mina osäkerheter. Är dock sjukpensionär pga alla mina psykiska problem som gör det svårt att fungera på ett jobb tyvärr.