Finska namn - Vart kommer dem ifrån?

Typografiskt fult, och dessutom inte entydigt (tänk på ord som beteende -- skall det ha trippelskrivet e?)! Bättre då att använda accent för vokallängd, som ungrarna! (Särskilt gillar jag deras ő!)

Det här med längd är intressant. Finskan är som bekant längdkänslig. En svensk språkvetare frågade mig en gång om uttalet av det långa finska t-et, dvs. dubbel-t (tt). Han tyckte det var helt omöjligt att uttala. Han blev helt paff när jag svarade att ni har ju det i väldigt många svenska ord också, alltså med finska öron hört. T ex i orden "prata", "gata", "mata", "lata" osv. Finska öron hör ju tydligt "praatta", "gaatta", "maatta", "laatta", och det är så man också skriver uttalsanvisningar för finskspråkiga som lär sig svenska. Finnen har inga problem med att uttala dessa också med kort t men då låter inte uttalsresultatet identiskt med det korrekta svenska uttalet.

Svenska ordet "lata" uttalas på precis samma sätt som finskans "laatta" som betyder "platta", utom att "laatta" inte har någon gravaccent. "Laata" med kort t skulle kunna vara ett helt annat finskt ord med helt annan betydelse men i det här fallet är det inte det. Ordet betyder alltså ingenting.

Samma fenomen gäller alla tonlösa klusiler (p, t, k). Svensken säger "rapa" och finnen hör "raappa", och "baka" blir "baakka" i finska öron.

"Sje-ljud" är dock finnarna värdelösa på.

Det är för att det inte finns några palataliserade sje-ljud i finskan.

Jarmo är utan tvekan mest wierd som namn, vem fan vill heta det? Jarmo???

Stämmer bra! -Men finnar verkar vara "obotligt dumma på" att lära sig "sje-ljud"..
Trots att de borde kanske utsöndra lätet "atschoo" (attjo) när de nyser? -Alltså ljudet som "ska låta" på ett litet ungefär..

-Lika omöjligt projekt att lära finnar att uttala "sje-ljud" som det är att lära fransmän att uttala "H"..
(EU-projekt kanske, hälla in en massa €-miljarder?)

Till alla fransmän som hittat hit: Bokstaven "H" uttalas "hå", bitte!

Ja, det finns det. Själv har jag mest sett diagram i böcker, och jag har inget bra sifferminne...

Men under tiden från Hattarnas krig (som drabbade Finland hårt) till 1809 så handlade det om i storleksordningen 15-20% av befolkningen som var svenskspråkig i den del av Sverige som sedermera blev Finland. Samerna var inte särskilt många. Så räkna med >80% med finska som modersmål.

Domstolar och andra statliga myndigheter fungerade på svenska. Utbildning, utöver det som klockaren erbjöd, var på svenska. Präster talade ibland finska. Men inte alla. Det fanns allmoge som var strikt svenskspråkig, och allmoge som var strikt finskspråkig. Men utbildade människor hade ofta större nytta av svenska än finska. Före 1809 hände det alltså att finskspråkiga bytte språk i familjen, för att ge barnen bättre chanser i livet.

Under tiden efter 1809 sjönk sedan befolkningsandelen med svenska som modersmål rätt så stadigt. Men jag har alltså dåligt sifferminne...


Mellan 1840-talet och 1940-talet var det en hel del svenskspråkiga som gick in för att byta språk, till finskan, så att barnen kom att tillhöra majoriteten istället för minoriteten. Särskilt ur medelklassen. Ett av skälen till detta var den nationalism som svepte över Europa, och som gödde förhoppningar om nationalstater istället för imperier.

Rysslands kejsare (Finlands storfurste) hade goda skäl att främja finska språkets ställning, i syfte att försvaga banden till Sverige. Och Finlands samhällselit såg detta som en chans att undvika russifiering.

Efter Andra världskriget minskade andelen svenskspråkiga främst på grund av att en större andel av dem utvandrade till Sverige, och en mindre andel av dem återvandrade till Finland.

Jag har hört att det finska språket, i motsats till övriga nordiska språk, är besläktat med koreanska. Det låter lite märkligt, men man kan ju tänka sig att det för länge sedan skedde en folkvandring från Asien och att många bosatte sig i den delen av världen som vi i dag kallar för Finland.

Är det inte lite status att ha sitt namn kopplat till Skandinavien och vara tvåspråkig? Tittar man på alla framgångsrika i Finland så talar dem alltid två språk, oavsett om dem är finne till 100% eller finlandssvensk.

Sje-ljudet i t ex "sju" och "stjärna" kan vara knepiga, om man ska härma det rikssvenska och inte det finlandssvenska uttalet av dem. Tje-ljudet i t ex "kärna" är lättare. Däremot har finnar oftast inga problem att uttala engelska sje/tje-ljud som i China och child/children. Det gör man många gånger bättre än många svenskar som ofta uttalar t ex just "children" och "China" med samma tje-ljud som i "Kina".

Har lagt märke till samma "juttu" som du gjort tydligen..
Finnar verkar dock inte säga "Schina" om Kina, mer "Tjina". Men detta är mest små nyanser, rätt obetydliga. Vardagliga ord som "skjorta" säger de ibland "sjorta" eller liknande. Inget jag stör mig på, tycker det är rätt "gulligt" och ett slags dialektalt sätt att prata.