Vill inte dö men ser ingen annan utväg

Jag bor i en storstad, är utbildad ja. Har sökt jobb som en galning men pga att jag inte har referens från senaste jobbet (den chefen kommer enbart ge mig dålig referens) så här jag inte fått nåt än. Har 2 vänner här, de vet inget om mitt missbruk och vad det orsakat. Relationen till min dotters pappa är bra men han vet inget alls om situationen. Jag har varit jävligt duktig på att dölja allt och mitt mående. Mina dagar tillbringar jag hemna, har 16 kr på kontot så kan inte göra nåt direkt. Inget Internet hemma då räkningen är obetald, har tänkt gå till biblioteket för att söka fler jobb..

Ge inte upp. Ta kontakt med kyrkan, soc eller vad som helst...

Du kan inte flytta hem till dina föräldrar då? Så behöver du inte betala hyran. Vet hur det är med körd ekonomi, min hund råkade illa ut och jag betalade sista sparpengarna. Fick låna pengar av grannar till mat. Och pga veterinärmiss så vägrar Agria ersätta mig. Så kan relatera till hur skrämmande det är. Lägg till att inte jag heller jobbar pga psykisk sjukdom. Planerar själv att lämna planeten mycket snart och brist på pengar kan definitivt skynda på det för egen del. Men jag tänker så här, ska man ta livet av sig ska man göra det i början på en månad, inte betala hyran (samtidigt så kommer hyresvärden reagera på obetald hyra och hitta kroppen) utan de pengarna kan gå till det man behöver precis innan. Ev begravning. Samtidigt som man ska söka a-kassa eller aktivitetsstöd och lämna in aktivitetsrapport i början på månaden så att pengar trillar in senare den månaden som man är död. Man har ändå rätt till dessa pengar då de betalas ut retroaktivt varje månad.

Som sagt, soc (för ekonomin) och sjukvården (psykiatrin, finns även akut vid behov) borde du prioritera utifrån din text.

Kanske lägga mindre tid på att söka jobb (just nu) om du är som psykologen ”misstänker” deprimerad och utmattad.

Ett sjukintyg från en läkare borde underlätta.

Så primärt kontakta soc och sjukvården är mina tips.

Reda ut ekonomin (via soc) och måendet (via sjukvården) innan jobbsök.

Som du själv skriver att du ska, ringa soc imorgon.

En bra början.

Kan förstå ”skam-känslan” att söka hjälp, men inget skamligt att må dåligt/behöva hjälp.

Nu när du har berättat för oss här kanske du kan/vill berätta samma sak som du berättar här även för en vän/föräldrar.

Men först (tipset/rådet) kontakta soc.

Imorgon vill jag läsa att du har talat med dem...

Har hört historier om att soc inte hjälper, vita svenskar vill säga. Varken med bidrag eller bostad även om man har barn. Men du ska absolut försöka, ville bara säga att man inte kan lita blint på att man får hjälp nuförtiden.
Det där med a-kassan låter konstigt. Såvitt jag vet blir man avstängd i 45 dagar bara om man själv sagt upp sig.

Vet den chefen om att du missbrukade? Du verkar inte öppen mot dina vänner heller, kanske dags att komma ur garderoben och berätta om din situation? Är relationen med din gamla chef helt körd eller finns det en möjlighet att berätta om vad som föranledde din dåliga prestation, du är ju trots allt ren nu?

Det löser sig i längden, först måste du kämpa dig igenom den här tuffa tiden bara. Som andra har sagt, kontakta soc för att få hjälp med ekonomin. Mår du sämre så kontaktar du psykakuten.

Så länge du finns där för din dotter så gör du henne en stor tjänst. Men om du inte kan ge henne mat på bordet etc. så är det dags att du berättar allt för hennes pappa och ser till att han kan ta hand om henne extra mycket ifall du inte kan just nu. Detta är viktigt.

Kom ihåg också att dina föräldrar har stöttat dig så mycket ekonomiskt hittills. Du kommer att kunna återgälda dem så småningom, och det kommer du att vilja göra. Även om det tar ett tag att nå dit.

Kämpa, ge inte upp, jag har oxo haft självmordstankar förut men det blev bättre senare. Tar antidepressiva tabletter paroxetin, kan rekommendera detta till dig för de funkar. Hoppas du inser att livet är underbart, det är en gåva vi fått, resa, ha kul, man lever bara en gång.

du bryr dig inte om att svara på ovanstående fråga men då så, varför brydde jag mig ens om att svara i din tråd.

Jag vet inte varför alla ska ha så mycket krav på sig. Ibland går hela skiten åt helvete. Och det är ok. Har du försökt så har du. Kan du inte lösa saker så är det så. Det är OK att vara orkeslös och uppgiven ibland. Att låta tiden gå och hoppas att något löser sig av sig själv. Deppa ihop, gråt och gör vad du behöver. Det kan ta tid, men så småningom blir det bättre.. eller värre. Då kan du gråta och deppa lite till. Det finns ingen regel att man måste vara framgångsrik och lycklig jämt. Härda ut. Ta hand om dig själv i första hand. Allt annat är bara saker som löser sig. Kram

Ta först tag i det med Soc, (förstår att det är skämmigt men väl där så kommer det gå ok) de kan hjälpa dig. Det brukar även finnas en skuldrådgivare inom kommunen som kan hjälpa dig att styra upp ekonomin sen med att ringa foeringsägare och avtala olika betalningsplaner. Det kan ta lite tid tills du kan komma till Soc så är du helt pank så ta kontakt med kyrkan, (diakonissa) de ordnar det akuta för dig och kan ibland även hjälpa med hyran mm.

I övrigt så finns även andra pengar att tjäna, som någon skrev kan du kanske sälja lite gräs tillfälligt även om det kan vara en risk med dels ditt gamla missbruk och dels vårdnaden om ditt barn.
En kris är inte permanent, ett självmord är permanent och som du själv ser så är det inte det du egentligen vill utan du vill bort från den här problematiska tillvaron. En bra början till din nya bok i livet nu är att du sträckte ut en hand här, kanske finns det någon i din omgivning irl du kan få ett stöd med tex att ringa Soc och komma med till kyrkan med dig?

Det kommer bli bättre, du kommer se tillbaks på den här tiden och se vad du lärt dig av den och hur du växt som människa igenom den.

Som folk tidigare i tråden skrivit, kontakta soc för att få hjälp att betala hyran den närmaste tiden, eftersom du har en dotter är det inget snack om att du kommer få hjälp.

Depression gör att du ser nattsvart på allting. Kontakta en läkare och be om att få utskrivet antidepressiva, be någon om hjälp om du själv inte orkar ta kontakt med sjukvården.

När du tagit dig ur den här gropen kommer du kunna se tillbaka på den mörka tiden som någonting du gick starkare ur och som ledde till något bättre i slutändan. Keep on fighting!