Hade det varit bättre att aldrig existera?

Om vår uppkomst är av slumpen så är vi av naturen utan syfte. Då är vi ett kvantmekaniskt tillstånd som en gång ska övergå i ett annat kvantmekaniskt tillstånd, och det är inte mer med det.

Okej? Och vad är isåfall problemet med det? Kan vi inte ha en egen agenda och skapa våra egna syften genom våra möjligheter?

Vi kan föreställa oss syften, men sen då? Du är fortfarande bara en samling slumpmässigt sammansatta atomer om inte Gud finns. Dina tankar är inte dina, utan ett kvanttillstånd som du inte kan påverka. Fysiken styr dig, inte tvärtom. Utan Gud kan fri vilja omöjligen existera. Om du inte kan ha en fri vilja, hur kan du då ha ett syfte?

Du verkar utgå från att allt i sig måste utgå från ett syfte i ett annat led.

Vad skulle det spela för roll huruvida vi kan påverka vår omgivning och skapa våra egna syften, eller om det bara är något som vi inbillar oss? Varför då inte bara fokusera på endera vad vi kan, eller tror oss, kunna påverka?

Jag förstår inte heller din låsta premiss om att fri vilja, det vill säga en självständig agenda, inte skulle vara möjlig utan en "gud".

Ja, det måste det, för att annars slutar alla spår med tomhet. Ett syfte vi hittar på själva som inte kan härledas kommer till sist synas för vad det är - påhittat och artificiellt.


Om Gud inte finns och vi därmed inte är något mer än våra fysiska varelser, så är dina tankar i så fall helt styrda av fysikens lagar. Du har inte fri vilja överhuvudtaget i så fall. Ditt så kallade självmedvetande är inte något du kontrollerar. Du upplever det i så fall som att du bestämmer vad du själv ska tänka, men det är en illusion.

¨
Med det resonemanget så är självmord det högsta målet.

Så länge du är inkarnerad i en människokropp så kommer du ha ett ego, oavsett vad du tror.
Det går inte att döda egot, det går bara finslipa och anpassa det - när man ändrar på sin världssyn/filosofi/grunden/pereception.

-
Det är lite min poäng, när du blir andligt upplyst lämnar du spelet till en gråzon där vinster/förluster/känslor bleknar till en acceptans. Jag älskar spelet och håller hårt i det, även om det aldrig kommer bli detsamma.

Edit:
"Att sitta i illusion/sömn/okunskap är inte ett bra ställe att spekulera/göra val från, vilket du gör nu."
Så du har alla svaren?

Något av det tydligaste jag tycker mig skönja är att du har tappat din förmåga till att känna entusiasm och glädje inför din tillvaro och omgivning. I det lilla och det stora.

Och det är du självklart inte ensam om. Jag skulle säga att dom allra flesta av oss är fullt kapabla till att lägga märke till mycket mer av vad som idag är problematiskt än vad vi tillåter oss till att erkänna, inför oss själva.

Du har också försökt delge dig av hur du tänker och känner kring det här till andra i din omgivning, men utan att ha fått så värst mycket gehör. Vilket inte heller är särskilt konstigt, då dom allra flesta av oss sysselsätter sig med åtaganden i sin närstående tillvaro, genom sin familj, barn och arbete osv.

Att erkänna att det finns problem i både det lilla och det stora, som i min mening alla hänger ihop, leder då lätt till en intressekonflikt för dom, då det skulle bli till just jämnt ytterligare ett problem i deras närmaste sammanhang att erkänna att det finns en massa andra problem i det större, då det krävs energi till att lägga ned på att hantera det mest närstående sammanhanget, och att det skulle förta energi och fokus från det om man känns vid dom övriga antagna problemen.

Nu lät det ju som att du riktade din fråga specifikt till någon antingen i en annorlunda position än du själv, men det var inte helt tydligt för mig vad som avseddes. Jag tror att vi kan ha många likheter, men att vi hanterar dom på lite olika sätt. Jag har själv länge levt i olika sorters utanförskap, men har på det ena och andra sättet nu när jag är runt trettio börjat få ordning på min egna tillvaro.

Och jag är i grunden positiv, vilket till stor del kommer sig av att jag inte jämför mig så värst mycket med andra. Och genom det har jag mer eller mindre frånsagt mig min fasta roll som avvikande i ett särskilt utanförskap då jag inte anser det vara något större fel på mig. Jag är som jag är, och har fått en tydligare tro på vad jag ändå faktiskt kan, bara jag lyckas ge mig själv rätt förutsättningar för att jag ska må bra och kunna få ut mycket av mig själv och min potential. Jag fokuserar på möjligheterna, plus att det har blivit något av min natur att ständigt vilja lösa problem. Jag ser dom som en utmaning.

Och jag har en stark tro på både människan, och mer generellt livet, då liv i sig bara blir än mer otroligt och fascinerande ju mer jag tänker på det. Inte för att det är något som skulle motbevisa en premiss om att vi kan göra oss precis lika bra på att skapa problem som att lösa dom.

Men gett upp, det har jag verkligen inte gjort, lika lite som jag ser poängen i att göra det. Hellre fortsätta kämpa än rulla över på rygg och dö.

Det kan ju sägas tyda på att jag främst ser till vad jag själv i mitt mindre sammanhang kan bidra med i ett större sammanhang. Jag är min egen lyckas smed, helt enkelt. Och det räcker just nu mer än tillräckligt för just mig själv, med den filosofi jag har börjat komma till rätta i. Och jag tror att det är något som fler lättare kan ta fasta på, genom att börja med att sluta jämföra sig så mycket med andra.

När man tillåter sig själv att ha en överblick i hur mycket man vill ändra på vad gäller status quo är det inte det minsta svårt att bli cynisk, men jag brukar vara bra på att inte döma andra på förhand, då jag främst ser dom som en produkt av sin omgivning. I det lilla och det stora.

Och jag tror som sagt var på att vi än är fullt kapabla till att göra mycket bättre ifrån oss. Jag har börjat delge mig mer och mer av mina resonemang till andra, och märker att det inte alltid behöver vara så svårt att få dom flesta av oss att tänka till, om man inte krånglar till saker och ting allt för mycket genom att se på allt mer av vad vi gör på ett övergripande sätt, sett till vad som mest troligt har mycket med vår inneboende natur att göra, och inte allt för inbundet i ett mer uppenbart och specifikt sammanhang.

Återigen så gör du en massa antaganden i dina premisser.

Varför skulle en tillvaro där liv i någon utsträckning kan ha en egen agenda av ren nödvändighet sluta med, vad du kallar för, tomhet? Vad är det du menar med tomhet? En brist på syfte och svar utifrån, för att rättfärdiga att vi själva inte ska ställa frågor för att förstå tillvaron på våra villkor?

Om jag vänder lite tydligare på ditt resonemang, och att det finns någon högre makt som på ett eller annat sätt står bakom vår tillvaros uppkomst och skulle ha en tydlig tanke med sin skapelse, varför kan du då inte likna det denna entitet hittar på vid något artificiellt? Varför bara gå med på dennes motiv, så som du har tolkat dom?


Varför skulle en eventuell högre makts existens förutsätta att vi bara är fysiska varelser eller ej? Och vad skulle det spela för roll? Och varför upprepar du dig om att vi då, med dina antaganden, inte skulle ha någon fri vilja?

Om du i din tillvaro som en individ, ett till synes inte helt osjälvständigt sammanhang i ett större sammanhang, kan ha möjligheten till att ens uppleva det som att du har en fri vilja, varför är det otillräckligt för dig? Varför räcker det inte med hur just det framstår på ytan, och använda vad som åtminstone kan tolkas som en fri vilja som ett redskap till att förstå din tillvaro bättre?

Det beror ju på vad denna entitet är. Jag tror på Gud, evigt existerande och med inneboende syfte. Eftersom vi inte är eviga kan vi bara ha ett syfte om vi skapades med ett sådant. Skapades vi utan syfte, så utgår allt vi gör från brist på sådant. Mening kan inte uppstå ur meningslöshet.


Det jag menar är att det krävs något mer än vår fysiska tillvaro för att vi ska kunna ha en fri vilja. Om din hjärna bara är en biologisk maskin som i sin tur är en fysikalisk maskin, så är alla dina tankar fysiska reaktioner som inte kunde bli något annat än det dom blev givet det stimuli som fanns. Således är din vilja inte fri om det inte finns något mer.

Det är sant att egot inte kan dö helt. Men det kan bli neutraliserat så att säga.
Man byter från att tro att man är egot, till att bli det som bevittnar egot. Man blir fri från egot.

T.ex. om en upplyst människa får fingrarna klämda i dörren så kan egot (personen) skrika av smärta, men eftersom dess riktiga identitet inte är egot så bevittnar det (Medvetandet) egot bara, och det är inte ett dugg påverkat av smärtan, det lider inte ett dugg av smärtan.

Ursäkta mitt dåliga humör, jag har inte svaret på alla dessa frågor.

Jag lärde mig att dissociatisera smärta när jag var ung, använder inte ens bedövning när jag drar ut tänder.
Men proccesen var rätt annorlunda och rationaliserad, jag brukar tänka att smärta bara är signaler och istället för att assiociera känslan med något negativt, så njuter jag av att få uppleva en stark känsla och analysera den.

Edit:
Detta gav mig en tanke.
Kanske lever människor för skyddat nu för tiden i västvärlden, och missar det andliga uppvaknandet som naturligt är bundet till smärta, slit och dissociation.
Dom flesta som vaknar i västvärlden, mår fruktansvärt dåligt psykiskt och dissocieras med diverse upplevelser.
Men som organism/varelse, kanske vi är menade att leva ett hårt liv i vildmarken - där andlig upplysning kommer naturligt med smärta som vi får uppleva?

Samtidigt är vår skyddade värld, helt fantastisk.
Älskar internet och lever hellre ett liv i illusion där jag har tillgång till det, än valfritt "tribe" levande.
Önskar bara att teknik inte var så populärt i min ungdom/tonår, född 10 år för sent.

Edit:
Om inte annat spricker illusionen när man dör, så den söta karamellen får man i dom flesta fall.
Om man inte levt som en sociopat och vägrar acceptera sina handlingar = Spöke, som sitter fast i den etheriska realmen.